Idag tycker jag inte om min dator. Much warmer than your current location. Bah! Har bara lust att skrika OCH?! Sanningen svider. Eller så kan jag göra någonting åt saken... och det har jag gjort. Bara en kortis, minisemester. Kunde inte motstå detta. När jag kollade sanningshalten i påståendet blev jag smått chockad. Antingen är min lilla laptop ångerfull eller inställsam, jag vet inte. En rejäl dipp är det hur som helst. Men då är jag redan hemma.
Visar inlägg med etikett resedagbok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett resedagbok. Visa alla inlägg
25 oktober 2014
18 februari 2013
Slagen med häpnad
Inte lätt att se vad bilden föreställer men jag minns känslan som om det var igår: ren och skär lycka. Jag åkte till Mexiko i början av mars och var efter en lång vinter mer eller mindre svältfödd på allt vad grönska heter. Första morgonen i Mérida när jag kliver ut genom hotellporten får jag syn på en jätteormbunke (den kanske heter något helt annat men who cares), stannar upp och bara stirrar: Den är grön! När jag har hämtat mig plockar jag upp kameran och tar ett kort på underverket. Höjda ögonbryn och häpna leenden passerar. Det bjuder jag gärna på.
19 oktober 2012
Veckans fönster - vilsamt
6 maj 2012
Tulpaner i Amsterdam
Här kommer de obligatoriska tulpanbilderna, inte från Keukenhof där de stora odlingarna finns, utan från den lilla trädgården utanför Rijksmuseet där vi köade länge för att få komma in... men man har inte roligare än vad man gör sig. Framför mig stod ett finskt par som jag växlade några ord med och bredvid en japansk ung man i stiliga strikta kläder (ingen jeanskille mao, bara för att förtydliga läget). Viss munterhet uppstod i kön när en vänlig hälsning från en förbiflygande mås landade rakt i ansiktet på finskan (mest på glasögonen och luggen som tur var) och japanen fick sin beskärda del på sin ljusa trench-coat-krage. Han såg helt handfallen ut, tittade desperat omkring sig och hittade till slut en toarulle på marken som han försökte skrapa bort fågelbajset med. Det gick inte så bra men jag kom på att jag har näsdukar i ryggsäcken (som alltid, det gäller att vara redo för vad som helst kan hända!) så jag tog fram några och räckte över till honom. Han sken upp som en sol: Thank you soooo much!
Dagen efter går jag med min kamera och strosar runt utan att egentligen veta var jag är... inte alltför nära centrum och sevärdheterna... så är det för det mesta, vilse hittar nya vägar... och när jag stannar upp för att ta kort på ett intressant fönster knackar någon försiktigt på min axel: "Ligger Vondelpark åt det här eller det där hållet?" Där står den olycksalige japanen och har tappat bort sig. Stenansiktet har bytt om och ler. "Jo, jag är 95% säker på att det ligger åt det där hållet, men du kanske ska fråga någon annan." Världen är liten - även i Amsterdam.
6 januari 2011
Pumitas sanningar 5 + 6
The whole truth and noth... one lie, menar jag. Eller två halvsanningar, kanske? Njae, den ena är sann, tyvärr, och den andra är lögn och förbannad dikt. Om det är tur eller otur har jag ingen aning om. Hur är det nu då? Jo, jag börjar med den pinsamma sanningen för att få det värsta överstökat.
Här finns de övriga alternativen.
6 Jag har smitit från notan på ett hostel i Guatemala.
Hur gärna jag än vill hävda något annat så är detta faktiskt sant. Och jag skäms som en hund... fast jag inte borde. C och jag hade övernattat på en djungellodge i Río Dulce i ett par nätter och när vi skulle checka ut blev det problem. Och ofta när det blir tjafs med latinos blir det inte problemas utan det blir PROBLEMAS. Egentligen var det så enkelt att vi ville betala var för sig. Vi hade nyligen lärt känna varandra och hade ingen större lust att stå för hela kalaset, nån av oss. Lätt att vara efterklok och säga att vi borde ha clearat det själva. Nåväl, huvudräkning var inte personalens starka sida och när vi inte bara hade sovit i deras underbara bungalow utan även hade ätit och druckit på deras trevliga servering blev det för komplicerat. Först ville de ta betalt för tre nätter var, vilket inte stämde eftersom vi bara hade stannat i två. De insåg sitt misstag och räknade om men den här gången blev det fel åt andra hållet. Minns inte exakt vad eller hur mycket som skiljde men hur vi än försökte förklara lyckades vi inte komma överens om hur mycket vi skulle betala. Summa summarum: vi betalade det de begärde trots att vi visste att det var för lite. Och tog båten över till fastlandet (en båtresa på 5-10 minuter) för att ta en långfärdsbuss vidare, jag till Antigua och C till sitt volontärsjobb nånstans i östra Guate. C gick iväg till sin buss och jag var och handlade matsäck i väntan på bussen. När jag kom tillbaka från kiosken träffade jag på C som utbrast: Vet du vad? De letar efter dig. Vilka då? sa jag. De från djungellodge. De vill ha mera pengar. Hon hade gett dem hälften av det som saknades och sagt att jag redan hade åkt vidare. Då kom min buss och jag hoppade på den. Vad skulle jag annars ha gjort? Bussen gick två gånger i veckan och jag hade ingen lust att stanna där in the middle of nowhere tre extra dagar för att de inte lät sig övertygas om att de hade räknat fel. De kan gott stå sitt kast, tänkte jag, men gissa om jag hade dåligt samvete. Efter en låång och skumpig bussresa framme i Antigua var jag jättetrött, alldeles mör och om möjligt än mer ångerfull. Det första jag gjorde morgonen därpå var att jag postade de saknade pengarna (det var ingen jättesumma, en hundring på sin höjd) i ett kuvert med ett kort där jag skrev att jag hade träffat C och fått veta att de hade sökt mig. Om pengarna kom fram? Jag kan bara hoppas... men de skickade iaf inte polisen efter mig.5 Jag har fått ett äktenskapserbjudande från en kanadensare i Managua.
Med uteslutningsmetoden kan man komma fram till att det här påståendet inte är sant. Visserligen blev jag och mitt tillfälliga resesällskap behandlade som ett äkta par men något seriöst erbjudande om att bli hans för evigt fick jag aldrig... som tur är för jag hade skrattat så att ögonen tåras. Vi var bara vänner. Här finns de övriga alternativen.
Text och bild ©
Pumita
Etiketter
bloggenkät och -utmaningar,
Centralamerika,
Guatemala,
reseboende,
resedagbok
6 kommentarer:
Pumitas sanningar 3 + 4
3 Jag har varit nära att drunkna i Stilla havet.
Ja, det är sant. På min resa till Ecuador badade jag i Stilla havet... eller badade och badade... skulle doppa mig och stod i vattnet inte alls långt ifrån stranden. Vågorna nådde mig upp till midjan ungefär (jag stod i sidled mot dem som man ska göra för att inte tappa fotfästet) när en undervattenström slet tag i mina ben, eller snarare hela mig, och jag for som en missil under vattnet. Jag plöjde längs botten mot stranden (inte ut mot havet, tack och lov!) och fick sand i öronen, i näsan och i munnen, överallt under badkläderna. Låg som en strandad val och flämtade i vattenbrynet innan jag lyckades kravla mig upp. Efter att ha duschat av mig det värsta höll jag mig snällt på tryggt avstånd från vågorna, satt på sanddynorna och tittade roat på eremitkräftorna som vimsade runt i sanden. Det var gött att leva!
Stranden där jag nästandrunknade heter Los Frailes (bild nr. 3, tagen vid ett annat tillfälle).
Stranden där jag nästandrunknade heter Los Frailes (bild nr. 3, tagen vid ett annat tillfälle).
4 Jag har firat nyår med Carolina Klüfts klasskompis i Ecuador.
Ja, det är också sant. Precis som Della säger har jag skrivit rätt mycket... Jag är ingen namndroppare, möjligen Jag-mötte-Lassie-droppare (det är kul!), så därför står inte hela sanningen i inlägget om nyårsfirandet men påståendet är helt sant. När det gäller firandet var jag visserligen sjuk men det hindrade mig inte från att ta en drink på Wunderbar efter middagen. Hur ofta firar man nyår i Ecuador, liksom? Och dessutom sjunger ihop med Carolina Klüfts klasskompis, haha.Här finns de övriga alternativen.
2 januari 2011
Pumitas sanningar 1 + 2
1. Jag har visat prov på mina ryskakunskaper för en bartender i Madrid.
Helt sant och inte så svårt att tro på, antar jag. Jag använde några fraser som Hej! och Skål! och borde ha stannat vid det men jag skröt för Ivan som han hette att jag kunde sjunga ryska sånger också... Förnuftet vann till slut som tur var så jag slapp skämmas (jo, jag var nykter). Min ryska idag är obefintlig (var ngt bättre då). På kartan över mina resmål ser det ut som att jag har rest över hela gamla Sovjet men det stämmer inte. Kryssade i USSR eftersom det inte gick att välja städer och hela landet färgades rött. Jag har bara varit i St Petersburg.
2. Jag har torkat vita byxor under en handtork på en restaurangtoalett i Ronda.
Stämmer också, tyvärr. I efterhand kan jag skratta åt det men just då var det inte så kul. Så här var det: Jag ska luncha på en liten krog och är tidigt ute... har väl inte vant mig vid de spanska mattiderna än. Stället är tomt och jag är alltså enda gästen för tillfället. Rätt skönt med tanke på vad som händer sedan. Jag förklarar för servitören (= ägaren, gissningsvis av arabiskt ursprung) att jag inte äter kött och han lovar att laga en god gryta med grönsaker och kokt ägg i tomatsås till mig. Jag sitter och läser i godan ro för det tar tid. När maten väl kommer är den värd all väntan. Vid det laget är jag jättehungrig och grytan som sagt supergod. Jag slevar i mig glupskt - tills jag råkar tappa en stor potatisbit (med mycket tomatsås förstås!). Den landar... ja, jag behöver kanske inte gå in på några detaljer men den röda fläcken på mina vita byxor är inte vacker! Och man behöver inte ha speciellt mycket fantasi för att tro att det är något annat än tomatsås.Att skölja i kallt vatten är bra knep till att få bort tomatfläckar från kläder (om man gör det på en gång), har jag hört, så jag rusar in på toaletten, sliter av mig byxorna och sköljer dem länge och väl under kranen. Nu är fläcken bara svagt rosa men stor och mycket blöt. Jahapp, och vad gör jag nu? Jo, jag trycker på handtorken och börjar torka mina byxor. Efter kanske en kvart och 5011 tryck på knappen är byxorna nästan torra. Bara en liten stund till. Någon knackar på dörren. Jag låtsas att jag inte hör. Trycker på knappen en gång till. Hallå där! Vad är det som händer? Jag svarar inte. Trycker på handtorken en gång till. Nu börjar ägaren bli otålig och bankar på dörren. Han kanske tror att torken har gått sönder. Han rycker i handtaget och lyckas nästan slita loss dörren som verkar något skranglig. Då känner jag mig tvungen att säga något och utbrister: Jag kommer alldeles strax. Skamsen drar jag på mig byxorna (de är torra, jippii!) och går tillbaka till bordet. Maten är kall men jag äter upp den ändå, den här gången betydligt försiktigare, utan att spilla. Lämnar ordentligt med dricks när jag går. Behöver kanske inte tillägga att jag känner hans blickar i ryggen när jag avlägsnar mig från platsen.
Här finns de övriga alternativen.
1 januari 2011
Ett ljug och sex sanningar
eller var det tvärtom? BP hade en rolig utmaning på sin blogg för ett tag sedan. Jag lyckades tyvärr inte lista ut det rätta svaret men snor helt fräckt idén och bjuder på mina sanningar och lögner. Jag vet inte vad som är svårast: att lista sex sanna påståenden och ett falskt eller tvärtom men efter lite funderande... här kommer min lista. Och nu undrar jag förstås vilket påstående som är ljug. Gissa på bara - och motivera gärna! Jag säger inget... än.
- Jag har visat prov på mina ryskakunskaper för en bartender i Madrid.
- Jag har torkat vita byxor under en handtork på en restaurangtoalett i Ronda.
- Jag har varit nära att drunkna i Stilla havet.
- Jag har firat nyår med Carolina Klüfts klasskompis i Ecuador.
- Jag har fått ett äktenskapserbjudande från en kanadensare i Managua.
- Jag har smitit från notan på ett hostel i Guatemala.
- Jag har skurit bort en bit av tummen i en skärmaskin.
16 april 2010
Lissabontips
Ett känt landmärke för Lissabon är tornet ovan, Torre de Belém, som står vid floden Tajo i Belém precis som monumentet Padrao dos Descobrimentos. I närheten finns också det magnifika 1500-tals klostret Mosteiro dos Jerónimos som är mycket sevärt! Likaså kakelmuseet Museu do Azulejo som ligger lite avsides på Rua Madre de Deus i Alfama (ta buss från Praça do Comercio). Vagnmuseet Museu dos Coches skulle jag däremot hoppa över.
Missa inte Convento do Carmo-klostret som ligger i Bairro Alto! Dit kommer man enklast med hissen Elevador Santa Justa från Baixa. Om det är lunch- eller middagstid, kan man passa på att äta vid det mysiga torget framför klostret. Jag kan rekommendera restaurangen Chá do Carmo. I Bairro finns många familjerestauranger tascas men också livligt nattliv.
Rua Augusta, den mosaikklädda gågatan med triumfbågen, leder dig från Rossio-torget (trevliga caféer och folkliv) till Praça do Comercio (Terreiro do Paço i folkmun, händelsernas centrum under nejlikerevolutionen 1974). Torget var helt uppgrävt när jag var där så jag fick ingen uppfattning om det men det finns i alla fall en turistbyrå och det är knutpunkten för många buss- och spårvagnslinjer.
Cristo Rei-statyn är imponerande och man kan ta färjan över till Outra Banda för att beskåda den närmare men jag valde att beundra den på avstånd. Den syns väl över stora delar av staden som är byggd på sju kullar. Utsiktsplatserna är många. Jag tyckte bäst om den vid Castelo de São Jorge och Miradouro de São Pedro de Alcântara.
Det finns mycket att se för den kulturintresserade i Lissabon. Dels fin arkitektur men också ett stort konstmuseum Museu Calouste Gulbenkian. Det var lite knepigt att hitta. Jag åkte metro till Praça de Espanha och frågade mig fram. Om du är intresserad av djur får du inte missa Oceanário de Lisboa, ett av världens största akvarium. Det finns i Parque das Naçoes som byggdes till Expo 98. Gå tidigt för det kommer mycket folk!
Eller så kan man bara göra ingenting alls, flanera på stan och andas in stämningen. Många anser att man ska gå och lyssna på fado i Lissabon. Jag gjorde det inte. Fado är inte riktigt min grej. En miss kanske men jag är inte speciellt intresserad av den sortens musik. Lyssnade på en del innan resan men fastnade aldrig. Funderade ändå på att besöka Museu do Fado för att lära mig mer men prioriterade bort det till slut. En annan sevärdhet som jag inte hann med är den botaniska trädgården i Belém. Det hade varit spännande att se det 400-åriga drakträdet. Att bästa tiden för besök i Jardim Botánico da Ajuda måste vara på våren ger en viss tröst.
Klicka på etiketten Portugal för att hitta mina tidigare inlägg om Lissabon! Jag har säkert missat något men jag får skriva mer en annan gång. Boa noite!
14 april 2010
Jag söker inte, jag finner
lördag förmiddag
inga planer för dagen
traskar runt på stan
kamera och vattenflaska
vilse hittar nya vägar
här ska det finnas
huset där Che växte upp
enligt kartan från hotellet
Buenos Aires gnuggar ögonen
och gäspar yrvaket
lilla caféet i hörnet
lockar med ringlande doft
av nymalen espresso
hola, buen día
fönsterbord blir bra
café con leche y medialunas
bläddrar i dagboken
skriver några rader
ler mot det äldre paret
som sitter så tätt intill varandra
att världen omkring slutar existera
killen bakom disken
djupt försjunken i sin tidning
tittar på kartan och skakar på huvudet
han har bott runt hörnet i hela sitt liv
Los Guevaras har han aldrig haft som grannar
tack för kaffet, det var exquisito
han bjuder på påtår när jag slutar leta
Rubriken är ett citat av Pablo Picasso.
inga planer för dagen
traskar runt på stan
kamera och vattenflaska
vilse hittar nya vägar
här ska det finnas
huset där Che växte upp
enligt kartan från hotellet
Buenos Aires gnuggar ögonen
och gäspar yrvaket
lilla caféet i hörnet
lockar med ringlande doft
av nymalen espresso
hola, buen día
fönsterbord blir bra
café con leche y medialunas
bläddrar i dagboken
skriver några rader
ler mot det äldre paret
som sitter så tätt intill varandra
att världen omkring slutar existera
killen bakom disken
djupt försjunken i sin tidning
tittar på kartan och skakar på huvudet
han har bott runt hörnet i hela sitt liv
Los Guevaras har han aldrig haft som grannar
tack för kaffet, det var exquisito
han bjuder på påtår när jag slutar leta
Rubriken är ett citat av Pablo Picasso.
7 april 2010
Bom dia, Lisboa!
Jag tillbringade totalt fyra dygn i Lissabon och hann med en hel del så jag tror att en långhelg torsdag-söndag är om inte tillräckligt så nära inpå för att ”göra stan”. Det kräver naturligtvis planering (halva nöjet) och man måste bestämma sig för att inte försöka hinna med för mycket. Men om du missar xyz-kyrkan, xyz-statyn eller xyz-shoppingen är faktiskt inte det hela världen. Satsa istället på att insupa atmosfären och njuta av semestern! Resten ger sig.
I de fyra dygnen har jag inte räknat in dagen när jag klättrade upp och ner på den moriska fästningen i Sintra och spanade efter fienden eller lät mig svepas med av fuktiga men ack så härliga vindar i Cabo da Roca (västligaste punkten på det europeiska fastlandet). Att stå på klippkanten kändes som att lyfta armarna i fören på Titanic. Närmare himlen (eller isbergen) än så lär jag inte komma - lika bra det kanske.
När du planerar din vistelse i Lissabon, tänk på att det är gratis inträde till många museer på söndag förmiddag fram till kl 14 och de flesta har stängt på måndag (gäller internationellt men lätt att glömma bort). Med ett Lisboa Card får du rabatt eller kommer in gratis på olika museer och sevärdheter. Kortet gäller också som färdbiljett i kollektivtrafiken. Jag tycker visserligen bäst om att ta mig fram till fots men ibland är det skönt att sitta en stund när man har traskat runt länge. Det spar också tid om avstånden är långa.
Om du inte kommer att besöka så många sevärdheter är det billigare att köpa Carris-biljetter som gäller på bussar, spårvagnar och bergbanor (finns också i kombination Carris+Metro) i stället för Lissabon-kortet som kostar en del. Carris-biljetterna säljs i häften eller som 1 eller 3 dagars biljetter. En dagbiljett kostade 3.70 € i sept 2009. Minns inte vad Lisboa Card kostade men det aktuella priset hittar du här. Att åka metro är ett snabbt och bekvämt färdsätt på dagtid men kanske inte det bästa alternativet sent på kvällen. Man ska helst undvika vissa stationer (Anjos, Martim Moniz och Intendente t.ex.), området runt hamnen och järnvägstationen Santa Apolónia. Det är riktigt hög turistvarning på spårvagn 28 E som går mellan Martim Moniz och Campo Ourique men att ha varit i Lissabon utan att ha åkt minst en gång, åtminstone genom Graça och Alfama... det finns inte.
När jag ändå är inne på transporter kan jag ta det där med flygplatsen också: Lissabons flygplats heter Portela (det finns en terminal) och ligger ca 7 km från stadens centrum. Taxiresan till och från tar ca 20 minuter när trafiken inte ställer till det. Resan kostar 10-15 € + avgift för ev. fler väskor. Man kommer mycket billigare undan (3.35 € i sept 2009) om man åker buss (Aero Bus nr 91 eller vanlig stadsbuss, det finns två linjer) men jag kunde tyvärr inte välja det eftersom tidtabellen inte passade. Bussen kör nämligen inte riktigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen (trafikerade kl. 7:45 - 20:15 när jag var där). Men kom nu inte och säg att du missade flyget för att tiden inte stämde eller minsann fick betala mer för din bussbiljett. Den här sortens information blir inaktuell förr eller senare.
Fortsättning följer. Até logo!
I de fyra dygnen har jag inte räknat in dagen när jag klättrade upp och ner på den moriska fästningen i Sintra och spanade efter fienden eller lät mig svepas med av fuktiga men ack så härliga vindar i Cabo da Roca (västligaste punkten på det europeiska fastlandet). Att stå på klippkanten kändes som att lyfta armarna i fören på Titanic. Närmare himlen (eller isbergen) än så lär jag inte komma - lika bra det kanske.
När du planerar din vistelse i Lissabon, tänk på att det är gratis inträde till många museer på söndag förmiddag fram till kl 14 och de flesta har stängt på måndag (gäller internationellt men lätt att glömma bort). Med ett Lisboa Card får du rabatt eller kommer in gratis på olika museer och sevärdheter. Kortet gäller också som färdbiljett i kollektivtrafiken. Jag tycker visserligen bäst om att ta mig fram till fots men ibland är det skönt att sitta en stund när man har traskat runt länge. Det spar också tid om avstånden är långa.
Om du inte kommer att besöka så många sevärdheter är det billigare att köpa Carris-biljetter som gäller på bussar, spårvagnar och bergbanor (finns också i kombination Carris+Metro) i stället för Lissabon-kortet som kostar en del. Carris-biljetterna säljs i häften eller som 1 eller 3 dagars biljetter. En dagbiljett kostade 3.70 € i sept 2009. Minns inte vad Lisboa Card kostade men det aktuella priset hittar du här. Att åka metro är ett snabbt och bekvämt färdsätt på dagtid men kanske inte det bästa alternativet sent på kvällen. Man ska helst undvika vissa stationer (Anjos, Martim Moniz och Intendente t.ex.), området runt hamnen och järnvägstationen Santa Apolónia. Det är riktigt hög turistvarning på spårvagn 28 E som går mellan Martim Moniz och Campo Ourique men att ha varit i Lissabon utan att ha åkt minst en gång, åtminstone genom Graça och Alfama... det finns inte.
När jag ändå är inne på transporter kan jag ta det där med flygplatsen också: Lissabons flygplats heter Portela (det finns en terminal) och ligger ca 7 km från stadens centrum. Taxiresan till och från tar ca 20 minuter när trafiken inte ställer till det. Resan kostar 10-15 € + avgift för ev. fler väskor. Man kommer mycket billigare undan (3.35 € i sept 2009) om man åker buss (Aero Bus nr 91 eller vanlig stadsbuss, det finns två linjer) men jag kunde tyvärr inte välja det eftersom tidtabellen inte passade. Bussen kör nämligen inte riktigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen (trafikerade kl. 7:45 - 20:15 när jag var där). Men kom nu inte och säg att du missade flyget för att tiden inte stämde eller minsann fick betala mer för din bussbiljett. Den här sortens information blir inaktuell förr eller senare.
Fortsättning följer. Até logo!
1 april 2010
Resan är bokad!
Nu äntligen är sommarsemestern bokad. Jippii! Direkt efter midsommar bär det av och vem vet om jag kommer tillbaka alls... haha. Nej, jag skojar bara! Det ska bli riktigt spännande att dra iväg på en annorlunda resa. Visum ska fixas och jag behöver en spruta till. Har ju aldrig varit i de tassmarkerna förr så jag behöver den där japanska... äsch, minns aldrig vad den heter. En tolk skulle sitta fint men det blir ingen med min budget. Kroppspråk och diverse läten får duga. Det blir en ny erfarenhet. Vet inte riktigt om jag behöver packa med mig nåt speciellt men röda ryggsäcken hänger med som vanligt - och torra skor. Resten ordnar sig. Ska försöka resa lätt och inte släpa med så mycket. Kameran är ett måste. Det blir enkla förhållanden - inget varmvatten men det ska nog gå bra, mest ris och grönsaker att äta, liggunderlag att sova på (+ sovpåse och myggnät) etc. Vill du hänga med? Vart? Ja, det är frågan. Jag avslöjar svaret i kommentaren men du kanske kan gissa på landets flagga här.
15 mars 2010
Triss i restips
Tre goda skäl att åka till Lissabon i vår
* utsikten över staden från Castelo De São Jorge mot den röda hängbron Ponte 25 de Abril som korsar floden Tajo
* en ljuvlig pastel de nata och en het galão på ett trevligt café
Det ska helst vara en pastel de Belém som denna bakelse med vaniljkräm heter i original. Glöm inte att strö över pudersocker och kanel som sig bör! Och be att få latten extra stark, annars kan besvikelsen bli stor.
* alla trevliga Aninhas och Toninhos
Om du ser fram emot att en helt främmande Ana sätter sig bredvid dig på spårvagnen och börjar recitera Fernando Pessoa (en känd poet och författare) gör du bäst i att packa väskan snart.
* utsikten över staden från Castelo De São Jorge mot den röda hängbron Ponte 25 de Abril som korsar floden Tajo
* en ljuvlig pastel de nata och en het galão på ett trevligt café
Det ska helst vara en pastel de Belém som denna bakelse med vaniljkräm heter i original. Glöm inte att strö över pudersocker och kanel som sig bör! Och be att få latten extra stark, annars kan besvikelsen bli stor.
* alla trevliga Aninhas och Toninhos
Om du ser fram emot att en helt främmande Ana sätter sig bredvid dig på spårvagnen och börjar recitera Fernando Pessoa (en känd poet och författare) gör du bäst i att packa väskan snart.
11 mars 2010
11 mars 2004
San Pedro Sula, Honduras Jag har precis kommit in på hotellrummet och tittar runt för att se att allt är ok. Trött efter en lång bussresa slänger jag av mig ryggsäcken och kängorna och dricker några klunkar vatten ur flaskan. Sätter på fläkten för att det är riktigt varmt. Går fram till tv´n och knäpper på den för att se om den fungerar. Bilder av sårade och döda människor väller fram på den krusiga skärmen. Jag sätter mig ner på sängkanten, stum och chockad. Sakta sjunker det in i mitt medvetande. Fyra bomber har exploderat på Atocha-stationen i Madrid. Närmare 200 personer har dött och 1800 skadats.
Vissa ögonblick glömmer man aldrig.
Vissa ögonblick glömmer man aldrig.
9 mars 2010
Veckans bloggtema - Första gången
jungfruliga toppar
bländande vackra
får mig att andas hetsigt
jag flyger högre än fåglarna
månen sover
himlen smeker min kind
solen sträcker ut sina armar
utmattad, nära till tårar, lycklig
nyper jag mig i armen
för att känna att det är sant
håret är rufsigt, ögonen kisar
försöker snygga till lockarna
med ena handens fingrar
och tafatt räta till kläderna
med osäkra steg går jag fram
darrande knän sviker
svindel kramar mitt hjärta
vädjar om luft
natten känns i hela kroppen
mannen med de mörka ögonen
nickar och ler vänligt
hans ljuva ord når mina öron
"Välkommen till Bolivia!"
det är första gången
och jag vet att det inte är sista
bländande vackra
får mig att andas hetsigt
jag flyger högre än fåglarna
månen sover
himlen smeker min kind
solen sträcker ut sina armar
utmattad, nära till tårar, lycklig
nyper jag mig i armen
för att känna att det är sant
håret är rufsigt, ögonen kisar
försöker snygga till lockarna
med ena handens fingrar
och tafatt räta till kläderna
med osäkra steg går jag fram
darrande knän sviker
svindel kramar mitt hjärta
vädjar om luft
natten känns i hela kroppen
mannen med de mörka ögonen
nickar och ler vänligt
hans ljuva ord når mina öron
"Välkommen till Bolivia!"
det är första gången
och jag vet att det inte är sista
Fler inlägg om Veckans bloggtema hittar du hos mymlan.
7 mars 2010
2 mars 2010
TisdagsTema - skrämmande
"Den här veckan kollar vi på vad som är skrämmande för er. Vad hittar ni som får er att skaka i stövelskaften, bildligt talat eller bokstavligt talat? Fota på!" Fler skrämmande bilder hittar du här.
Den spanska texten på skylten betyder FARA.
Fotot är uselt men som vanligt finns det en historia bakom.
Nej, jag är inte speciellt mörkrädd men det gäller att vara försiktig när sena timmen, eller tidiga som här på bilden, är slagen. Ibland kan konstiga saker hända. Jag skyller mitt bristande omdöme (att ta fram kameran) på att jag var yrvaken när jag stod utanför ett hostel i närheten av busstationen (som kan vara mer eller mindre farliga platser) i hamnstaden Valparaíso i Chile. Det var inte riktigt så mörkt som det ser ut - snarare skymning.
Gatan är lång och bred och inga människor syns till. Vi är några stycken som ska ta bussen till flygplatsen för vidare transport till Påskön. Står i en ring runt vårt bagage och väntar på en till kompis som är sen. Från ingenstans dyker det upp en kille i tonåren och ställer sig brevid mig och tittar på min kamera. Jag tittar på honom och undrar vad jag ska göra. Inte en chans att jag öppnar ryggsäcken för att stoppa i kameran så jag håller den med båda händerna med snöret runt handleden. Jag tittar på honom - rakt i ögonen - tittar på min kamera och tittar på honom igen. Söker ögonkontakt för att visa att jag är medveten om vad han tänker göra. Han blinkar lite nervöst och frågar hur mycket klockan är. I ögonvrån ser jag ett par andra killar springa förbi på andra sidan gatan. Helt lugnt svarar jag honom på spanska: Hon är snart fem. Släpper inte blicken för en sekund. Då kommer vår kompis (som är chilenare, vi andra är nordbor) ut genom dörren, förstår genast situationen och skriker till: ”Qué pasa?” (Vad händer? eller mer fritt översatt ”Vad f*n håller du på med?”). Killen rusar iväg och när han kommer till sina kompisar hör vi honom skrika: ”Vi glömmer det. De är chilenare.” Det var en nyttig läxa även för mig. Man handlar inte alltid så förståndigt som man tror.
Text och bild ©
Pumita
Etiketter
Chile,
foto,
reseboende,
resedagbok,
Sydamerika 2008,
TisdagsTema
29 kommentarer:
23 februari 2010
I en taxi i Lissabon
Dödstrött efter väckning i ottan (= mycket kort nattsömn) och en flygresa med ordentlig försening satte jag mig i baksätet på en taxi.
Mannen bakom ratten: Boa noite!
Jag: Boa noite!
Mannen bakom ratten: Aonde auau eueu ouou?
Min hjärna: Hm, nu vill han säkert veta vart du ska. Vad hette det där stället nu igen...
Jag, lättad för att jag slapp ta fram fusklappen: Albergaria Senhora do Monte, por favor!
Mannen bakom ratten: De acordo, ouou auau eueu.
Lång tysstnad.
Min hjärna: Zzzzz. OK, nu borde du kanske säga nåt.
Jag: Desculpe mas não falo português (som jag tränade på denna mening hemma!)... pero español, sí! klämde jag till på slutet för att inte verka helt omöjlig att kommunicera med (värsta olyckan som drabbar en sydeuropé antar jag). Och så undrade jag om det var OK att prata spanska i Portugal för jag hade hört att folk hellre pratar engelska.
Mannen bakom ratten, märkbart lättad: Inga problem, vi har inte varit i krig på 200 år! Jag kan lite spanska för att jag har haft en spansk fästmö. Hon hette María och kom från Sevilla. Vi var ihop i 7 år och hon... (det var som att öppna en kran!).
Och så var vi igång, han med sin spantugisiska och jag med min något rostiga spanska. Innan vi var framme vid hotellet hann vi avhandla allt mellan språkförbristningar och stora jordbävningen som ödelade hela staden 1755. Tröttheten var som bortblåst. Att vakna till den här utsikten kändes inte heller så dumt!
Mannen bakom ratten: Boa noite!
Jag: Boa noite!
Mannen bakom ratten: Aonde auau eueu ouou?
Min hjärna: Hm, nu vill han säkert veta vart du ska. Vad hette det där stället nu igen...
Jag, lättad för att jag slapp ta fram fusklappen: Albergaria Senhora do Monte, por favor!
Mannen bakom ratten: De acordo, ouou auau eueu.
Lång tysstnad.
Min hjärna: Zzzzz. OK, nu borde du kanske säga nåt.
Jag: Desculpe mas não falo português (som jag tränade på denna mening hemma!)... pero español, sí! klämde jag till på slutet för att inte verka helt omöjlig att kommunicera med (värsta olyckan som drabbar en sydeuropé antar jag). Och så undrade jag om det var OK att prata spanska i Portugal för jag hade hört att folk hellre pratar engelska.
Mannen bakom ratten, märkbart lättad: Inga problem, vi har inte varit i krig på 200 år! Jag kan lite spanska för att jag har haft en spansk fästmö. Hon hette María och kom från Sevilla. Vi var ihop i 7 år och hon... (det var som att öppna en kran!).
Och så var vi igång, han med sin spantugisiska och jag med min något rostiga spanska. Innan vi var framme vid hotellet hann vi avhandla allt mellan språkförbristningar och stora jordbävningen som ödelade hela staden 1755. Tröttheten var som bortblåst. Att vakna till den här utsikten kändes inte heller så dumt!
Text och bild ©
Pumita
Etiketter
foto,
Portugal,
Portugal 2009,
resedagbok,
spanska,
språk
10 kommentarer:
27 mars 2009
I fint sällskap

Vad har gangstern Al Capone, varietédansösen Josephine Baker, världstenoren Enrico Caruso, tungviktsboxaren Joe Louis och Pumita gemensamt? Jo, alla har de besökt det anrika lyxhotellet Hotel Sevilla i gamla Havanna där high society har roat sig i alla tider. Själv satt jag iofs bara på den underbara innergården Patio Sevillano vid en liten fontän och sörplade i mig en mojito... eller egentligen var jag där två gånger. Andra gången fikade jag i den tjusiga restaurangen. Men de andra tre jag nämnde hyrde hela våningsplan när de var i stan. Byggnaden i kolonialstil är otroligt vacker med fantastisk takterass och pool. Klicka gärna på bilden för att förstora den.
9 mars 2009
Ett ögonblick i Oventic

Så här kan man också färdas - sittande på en träbänk med en presenning över när det blåser kalla vindar i bergen. Jag hoppade ner och tog fotot en sen kväll, därav den suddiga bilden, tagen i Oventic i Chiapas, dvs. södra Mexiko. Mer om resan finns att läsa här.
Text och bild ©
Pumita
Etiketter
Chiapas och zapatister,
Mexiko,
Mexiko 2006,
resedagbok
9 kommentarer:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






