Pa mandag at vi frukost pa stamstallet Paris-Mexico (10 poang) och sedan gick vi ivag till busshallplatsen for transport med minibuss till zapatistomradet Oventic. Pa vagen akte vi bakom en minibuss som helt plotsligt tvarbromsade: den hade kort pa en indianflicka. Hon blev liggande pa magen pa asfalten, helt ororlig, och jag horde en man skrika ut sin fortvivlan: "Hon ar dod", men ingen brydde sig speciellt mycket om henne. Daremot dok det upp en hel hog med poliser fran ingenstans som borjade forhora minibusschafforen. Jag sag inget blod eller nagra andra synliga skador sa jag hoppas verkligen att det gick bra for henne.
Tyvarr var Oventic stangt och overgivet pga "alerta roja" alltsa nagon sorts beredskap, precis som de flesta caracoles ("enheter eller byar" eller vad man nu ska kalla de for... jag vet inte). Vi fortsatte till San Juan de La Libertad med ett lofte om att traffa nagon ansvarig som skulle ta stallning till om vi skulle fa traffa zapatister. Pa vagen fick vi punktering och maste att byta transportmedel. Sant hor till sa det fanns ingen anledning att hetsa upp sig for det. Det var lite varre att det rok ganska ordentligt under bilen. Hur som helst, vi satt vid en liten kiosk och vantade pa besked, vantade och vantade. C och R fixade mat med tortillas, sardiner och pastasoppa (har forresten aldrig druckit pasta tidigare sa det var en ny erfarenhet) eller comida de muerte lenta = mat som dodar langsamt som hon sa. Det var gott och jag har inte upptackt nagra bestaende men an, hehehe.
Den ansvarige dok upp efter ett antal timmar, men nyheterna var inte sa goda. Det fanns ingen mojlighet att traffa nagon och vi fick aka hem "med tvattad hals". Akte i en liten oppen lastbil (som sag ut som en boskapsbil), men ungefar halvvags, i en laskig byhala (de flesta vi sag var dyngraka), bytte vi till en minibuss som var lite sakrare och varmare transportmedel. Dagen darpa packade vi om och forberedde oss for familjevistelsen. Vi skulle traffa kontaktpersonen forst vid 18-tiden sa vi hann med ett besok i Toniná, Mexikos hogsta pyramid. Framme i Bachajón lamnade vi en del av vara grejor, eftersom vi inte kunde slapa med oss alla vara tillhorigheter, onodigt och for tungt. Tack och lov hade det inte regnat sa det var ratt latt att komma fram till familjen. Det borjade bli morkt bara sa det var inte sa himla kul nar man inte ar van att ga i en sadan terrang. Jag har for mig att det askade ocksa.
Familjevistelsen blev inte riktigt som jag hade tankt mig. Vi fick bo hos en farbror som vi inte kunde kommunicera med, han talade bara tzeltal = ett mayasprak, och var skadad (vet inte sakert hur mkt), eftersom han hade traffats av blixten nagra ar tidigare. Det kom en annan familj dit for att serva oss. Jag ville gora tortillas osv. men blev behandlad som en gast. Mannen i familjen pratade lite, men frun svarade bara pa tilltal och tog inga som helst initiativ till att prata. Barnen (6 och 4 ar + 8 man) blev i alla fall glada over bockerna, blocken och kritorna.
Efter frukosten andra dagen tittade vi pa Ernestos biodlingar, kompostering (han odlar organiskt, ekologiskt kaffe och far ett battre pris an manga andra bybor som inte gor det, vilket vacker avundsjuka). Vid biodlingen kom en man fram till mig och fragade vilken organisation jag jobbade pa. Han var valdigt nyfiken och misstanksam. Jag sa att jag bara var en nyfiken turist som vill veta hur man lever i Mexiko och kommmer att beratta for mina vanner i Sverige hur det ar. Han forsvann efter ett tag. Efterat har jag forstatt att det lag mycket mer an en nyfiken undran bakom de fragorna. Byvistelsen fick ett mycket trakigt men anda lyckligt slut (mest tack vare Pablos, var guide, lugn och skicklighet), men det berattar jag om nasta gang.
Tyvarr var Oventic stangt och overgivet pga "alerta roja" alltsa nagon sorts beredskap, precis som de flesta caracoles ("enheter eller byar" eller vad man nu ska kalla de for... jag vet inte). Vi fortsatte till San Juan de La Libertad med ett lofte om att traffa nagon ansvarig som skulle ta stallning till om vi skulle fa traffa zapatister. Pa vagen fick vi punktering och maste att byta transportmedel. Sant hor till sa det fanns ingen anledning att hetsa upp sig for det. Det var lite varre att det rok ganska ordentligt under bilen. Hur som helst, vi satt vid en liten kiosk och vantade pa besked, vantade och vantade. C och R fixade mat med tortillas, sardiner och pastasoppa (har forresten aldrig druckit pasta tidigare sa det var en ny erfarenhet) eller comida de muerte lenta = mat som dodar langsamt som hon sa. Det var gott och jag har inte upptackt nagra bestaende men an, hehehe.
Den ansvarige dok upp efter ett antal timmar, men nyheterna var inte sa goda. Det fanns ingen mojlighet att traffa nagon och vi fick aka hem "med tvattad hals". Akte i en liten oppen lastbil (som sag ut som en boskapsbil), men ungefar halvvags, i en laskig byhala (de flesta vi sag var dyngraka), bytte vi till en minibuss som var lite sakrare och varmare transportmedel. Dagen darpa packade vi om och forberedde oss for familjevistelsen. Vi skulle traffa kontaktpersonen forst vid 18-tiden sa vi hann med ett besok i Toniná, Mexikos hogsta pyramid. Framme i Bachajón lamnade vi en del av vara grejor, eftersom vi inte kunde slapa med oss alla vara tillhorigheter, onodigt och for tungt. Tack och lov hade det inte regnat sa det var ratt latt att komma fram till familjen. Det borjade bli morkt bara sa det var inte sa himla kul nar man inte ar van att ga i en sadan terrang. Jag har for mig att det askade ocksa.
Familjevistelsen blev inte riktigt som jag hade tankt mig. Vi fick bo hos en farbror som vi inte kunde kommunicera med, han talade bara tzeltal = ett mayasprak, och var skadad (vet inte sakert hur mkt), eftersom han hade traffats av blixten nagra ar tidigare. Det kom en annan familj dit for att serva oss. Jag ville gora tortillas osv. men blev behandlad som en gast. Mannen i familjen pratade lite, men frun svarade bara pa tilltal och tog inga som helst initiativ till att prata. Barnen (6 och 4 ar + 8 man) blev i alla fall glada over bockerna, blocken och kritorna.
Efter frukosten andra dagen tittade vi pa Ernestos biodlingar, kompostering (han odlar organiskt, ekologiskt kaffe och far ett battre pris an manga andra bybor som inte gor det, vilket vacker avundsjuka). Vid biodlingen kom en man fram till mig och fragade vilken organisation jag jobbade pa. Han var valdigt nyfiken och misstanksam. Jag sa att jag bara var en nyfiken turist som vill veta hur man lever i Mexiko och kommmer att beratta for mina vanner i Sverige hur det ar. Han forsvann efter ett tag. Efterat har jag forstatt att det lag mycket mer an en nyfiken undran bakom de fragorna. Byvistelsen fick ett mycket trakigt men anda lyckligt slut (mest tack vare Pablos, var guide, lugn och skicklighet), men det berattar jag om nasta gang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar