På måndagmorgon åkte vi buss till Agua Blanca i Machalilla nationalpark (45 min) och gick runt på museet där. Guiden David berättade om manteño-kulturen (800-1500 e.kr.) som hade mycket samarbete med inkorna i inlandet. Manteñorna var också starka precis som inkorna så det uppstod ingen beroendeställning. Det fanns många intressanta föremål på museet t.ex. en gravurna, där den döde begravdes i fosterställning och sedan lades locket på. Man kunde begrava två personer i samma urna. Först torkades det ena liket i solen tills bara skinn och ben var kvar och sedan begravde man den andra. Urnorna förvarades i huset eller i närheten av det. Man begravde också mat och bruksföremål med de döda.
Det fanns smycken av koppar, mässing och silver, bänkar av sten som bara de mäktigaste personerna fick sitta på, jättestora snäckor som man blåste i och ljudet hördes på flera kilometers avstånd! Det lät som en ångbåt! Vi tog en lång promenad i området och såg en plats där man hade hittat gravurnor, ett bostadshus och en mötesplats med likadana stolar för mäktiga män som fanns på museet. Det fanns medicinalväxter (en som användes som borste eller tvättsvamp, en annan som tvättmedel, en tredje som schampoo), alla möjliga fåglar, fjärilar och ödlor. Vi gick till svavellagunen, men jag badade inte eftersom det luktade så illa, som ruttet ägg. Sedan tackade vi David och åkte till Carmitas i Puerto López för att äta lunch. Jag beställde pescado al vapor (fiskgryta och ris). Det kändes i smaken att fisken var nyfångad! Det var lök, tomat och örtkryddor och tillräckligt med salt vilket var ovanligt. Enkelt och mycket gott!
Vi kom överens med chauffören att han skulle komma tillbaka två timmar senare och då skulle vi åka till Los Frailes och bada. Den stranden var ungefär som vår egen, lite finare sand kanske, men det var lika höga vågor så det gick inte att simma, bara doppa sig. En gång fick vågen tag i mig och jag dök som en missil mot stranden. Det var inte så djupt, men däremot fick jag sand överallt, i hårbotten, i öronen – ja, precis överallt. Det var inte så lätt att skölja bort så jag hade säkert sand i öronen efter flera månader!
På eftermiddagen skrev jag följande i min dagbok:
Jag sitter på stranden och lyssnar på vågorna. Solen skiner och det är riktigt varmt men lite disigt. Det brukar vara 28-30 grader i skuggan. Sanden är jättevarm och det springer runt små rosa eller gråfläckiga krabbor. De gömmer sig i sina gångar i sanden, man ser bara en massa små hål överallt. Jag får flytta på mig lite högre upp eftersom vattnet stiger… Det är fint att titta på havet, men bada lockar inte så mycket, eftersom det inte går att simma. Det är inte helt enkelt att försöka hålla sig på benen. Man får ställa sig sidledes när de största vågorna kommer för att kunna hålla balansen. Och när vågen drar sig tillbaka tar den med sig en stor del av sanden du har under fötterna så du hamnar i en grop. Undrar varför det heter Stilla havet egentligen? En pelikan gör störtdykningar för att fånga fisk.
På kvällen läste jag ut García Márquez bok, som jag hade köpt i Cuenca. Det var en märklig bok som hette: La increíble y triste historia de la cándida Eréndira y de su abuela desalmada. Den svenska översättningen lyder: Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor.
Hade satt klockan på ringning men vaknade tidigt. Spindeln på mitt fönster var kvar på samma ställe. Jag hade ett myggnät så jag slapp alla småkryp. Stora kackerlackor, cucarachas, fanns det som tur var bara i köket på nedre våningen. Sovrummet där hade myrinvasion och rödmyrorna hade smaskat i sig en svart Ericsson t-shirt. Den var alldeles ihålig.
Efter frukosten mötte jag några av mina reskamrater på väg till stranden, några av dem på hästryggen och andra med kamerorna i högsta hugg. Jag gjorde dem sällskap. Det blev en skön lat dag på stranden och en god lunch på Alandaluz. Jag åt en vegetarisk viudo (änkling), som var grönsaker i jordnötssås och det serverades i ett bamburör.
Dagen därpå var det dags att åka till Portoviejo, provinshuvudstaden i Manabí.
Det fanns smycken av koppar, mässing och silver, bänkar av sten som bara de mäktigaste personerna fick sitta på, jättestora snäckor som man blåste i och ljudet hördes på flera kilometers avstånd! Det lät som en ångbåt! Vi tog en lång promenad i området och såg en plats där man hade hittat gravurnor, ett bostadshus och en mötesplats med likadana stolar för mäktiga män som fanns på museet. Det fanns medicinalväxter (en som användes som borste eller tvättsvamp, en annan som tvättmedel, en tredje som schampoo), alla möjliga fåglar, fjärilar och ödlor. Vi gick till svavellagunen, men jag badade inte eftersom det luktade så illa, som ruttet ägg. Sedan tackade vi David och åkte till Carmitas i Puerto López för att äta lunch. Jag beställde pescado al vapor (fiskgryta och ris). Det kändes i smaken att fisken var nyfångad! Det var lök, tomat och örtkryddor och tillräckligt med salt vilket var ovanligt. Enkelt och mycket gott!
Vi kom överens med chauffören att han skulle komma tillbaka två timmar senare och då skulle vi åka till Los Frailes och bada. Den stranden var ungefär som vår egen, lite finare sand kanske, men det var lika höga vågor så det gick inte att simma, bara doppa sig. En gång fick vågen tag i mig och jag dök som en missil mot stranden. Det var inte så djupt, men däremot fick jag sand överallt, i hårbotten, i öronen – ja, precis överallt. Det var inte så lätt att skölja bort så jag hade säkert sand i öronen efter flera månader!
På eftermiddagen skrev jag följande i min dagbok:
Jag sitter på stranden och lyssnar på vågorna. Solen skiner och det är riktigt varmt men lite disigt. Det brukar vara 28-30 grader i skuggan. Sanden är jättevarm och det springer runt små rosa eller gråfläckiga krabbor. De gömmer sig i sina gångar i sanden, man ser bara en massa små hål överallt. Jag får flytta på mig lite högre upp eftersom vattnet stiger… Det är fint att titta på havet, men bada lockar inte så mycket, eftersom det inte går att simma. Det är inte helt enkelt att försöka hålla sig på benen. Man får ställa sig sidledes när de största vågorna kommer för att kunna hålla balansen. Och när vågen drar sig tillbaka tar den med sig en stor del av sanden du har under fötterna så du hamnar i en grop. Undrar varför det heter Stilla havet egentligen? En pelikan gör störtdykningar för att fånga fisk.
På kvällen läste jag ut García Márquez bok, som jag hade köpt i Cuenca. Det var en märklig bok som hette: La increíble y triste historia de la cándida Eréndira y de su abuela desalmada. Den svenska översättningen lyder: Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor.
Hade satt klockan på ringning men vaknade tidigt. Spindeln på mitt fönster var kvar på samma ställe. Jag hade ett myggnät så jag slapp alla småkryp. Stora kackerlackor, cucarachas, fanns det som tur var bara i köket på nedre våningen. Sovrummet där hade myrinvasion och rödmyrorna hade smaskat i sig en svart Ericsson t-shirt. Den var alldeles ihålig.
Efter frukosten mötte jag några av mina reskamrater på väg till stranden, några av dem på hästryggen och andra med kamerorna i högsta hugg. Jag gjorde dem sällskap. Det blev en skön lat dag på stranden och en god lunch på Alandaluz. Jag åt en vegetarisk viudo (änkling), som var grönsaker i jordnötssås och det serverades i ett bamburör.
Dagen därpå var det dags att åka till Portoviejo, provinshuvudstaden i Manabí.
Vilka harliga bilder! Gor mig rejalt sugen pa att aka till havet vilket jag faktiskt ocksa skall gora i helgen ;)
SvaraRaderaJag är inte ett dugg avundsjuk! ;)
SvaraRaderaGlöm inte att ta med dig kameran!