My ex-husband in Canada

I ett svagt ögonblick lovade jag berätta om min ex-husband i Kanada. Det är han som i min gästbok går under namnet Rápido Eduardo. Jag håller alltid mitt ord så här kommer berättelsen om vårt korta och stormiga äktenskap.

Kärlek vid första ögonkastet kan man knappast tala om trots att vi växlade några blickar och leenden bakom en lång disk vid gränsen mellan Panama och Costa Rica. Förvirringen vid gränsstationen var total när hela busslasten människor fick ta ut sitt bagage och ställa sig på rad för att i tur och ordning bli undersökta av nitiska tulltjänstemän med sina hundar. Fullt förståeligt i och för sig eftersom Panama gränsar till Colombia. Nästa gång möttes vi i kön till att köpa det frimärksstora tulltillståndet som skulle klistras i passet. Vid tredje och sista kön innan det var dags att åka vidare stämplade jag mitt pass men då såg jag inte till honom. Det var en tysk tjej som räckte fram mitt pass i luckan. Själv stod jag för långt ifrån i trängseln och kunde ha missat bussen om hon inte hade hjälpt mig. Det var sent på kvällen och jag hade ingen lust att tillbringa natten där.

Vid ankomsten till San José klockan 04:30 såg jag honom från taxifönstret när jag åkte runt och letade efter mitt förbeställda rum. Det hittade jag aldrig men fick tag i ett likvärdigt. Efter ett par dagar var det dags att åka vidare. När jag kom till busstationen, nickade jag igenkännande när jag såg honom i busskön mot Managua. Det var beundran på avstånd kan man säga. Inga ord växlades där.

I Managua råkade jag ut för en mycket trist incident och blev glatt överraskad när jag träffade på den stalkande kanadensaren utanför mitt nya hostel. Jag behövde avreagera mig och som den sanne gentleman han är föreslog han en middag klockan åtta på en trevlig restaurant i närheten. Han läste menyn åt mig eftersom jag hade blivit av med mina glasögon och personalen måste ha uppfattat det som att vi var ett par. Middagen avnjöts till smäktande toner av en hel orkester som ställde sig vid vårt bord. Det är inte ofta jag har haft så svårt att hålla masken och Ed såg onekligen riktigt road ut. Till frukosten på en annan restaurant började vi känna oss bekväma med att spela rollen som det smågrälande äkta paret på vift i Centralamerika. Jag skrattade så tårarna rann när låtsasmaken lyfte undan min stol när vi skulle gå.

Vi firade vår honeymoon i Granada - tänkte ta in på Another Day in Paradise (populärt hostel enligt Lonely Planet) men det var fullt - med en vulkanutflykt och strandpromenader på spaning efter hajar. Skilsmässan var slitsam och stämningen dämpad när våra vägar gick åt olika håll, hans till San Salvador och min mot Tegucigalpa, men vi växlade e-postadresser ifall vi skulle ångra oss. Jag fann viss tröstan hos en yngre landsman till honom som satt bredvid mig när bussen närmade sig den honduranska huvudstaden. Min ex-make planerade att besöka El Salvador och fortsätta sedan norrut till Guatemala.

Det gick en vecka eller två som jag tillbringade på den karibiska kusten och i östra Guatemala. Ett par dagar innan det var dags att ta flyget tillbaka till Skandinavien kom jag till Antigua i västra Guatemala. Andra dagen i stan satt jag på en parkbänk och skrev dagbok när jag hörde en bekant röst. Lyfte blicken och vem kom där om inte min käre ex-make, Rápido Eduardo som han gärna kallade sig. "Ja, men där är du ju!" utbrast han. "Jag mejlade till dig och sa att jag skulle vänta på dig här på kyrktrappan varje heltimme idag!" Vi hade inte hörts av sedan Granada och det mejlet hade jag inte hunnit läsa än så det var en ren slump att våra vägar korsades igen. Nu började det likna ett äkta Hollywood-äktenskap. Trots det bestämde vi oss för "the last supper". "Jag vet vem JAG är men vem f*n är du?" sa Ed och så var vi igång igen. Jag undrade försynt var alla lärjungarna höll hus. Det gick åt ett helt paket med näsdukar som jag skrattade. Så säg inte att det inte finns några lyckliga skilsmässor. Jag har dessutom en stående inbjudan till hans lilla ö utanför Vancouver och ett rum som väntar om jag behagar dyka upp. Vilken heltimme som helst.