Omtumlande möte

De snötäckta bergstopparna runt ”grytan La Paz” och den bländande klara luften var otroligt vackra. Känslan som vällde fram när planet landade på flygplatsen i El Alto var svindlande! Jag var omtumlad, förväntansfull och otroligt trött efter att ha flugit i ett helt dygn och överlycklig över att äntligen vara där. Jag hade sett framemot den här resan väldigt länge. Hade lite fjärilar i magen och det gungade ganska ordentligt under fötterna. Det senare berodde mest på den tunna syrefattiga luften, men jag behövde inte besöka syresalen på flygplatsen. Min resa för att träffa Marcelo, mitt fadderbarn i den andinska huvudstaden, hade precis börjat.

Dagen därpå samlades vi för att få information om situationen i Bolivia, stiftelsens verksamhet och barnen. Efter mötet gick vi längs huvudgatan Prado för att ta en micro upp till förorten där Marcelos familj bodde. Mamma Lucía och Marcelo hade väntat hela dagen. De brukade gå i kyrkan på lördagar men stannade hemma eftersom vi skulle komma. Bara mormor och storasyster var på marknaden för att sälja saker så dem träffade jag inte vid första besöket. När vi kom dit var Marcelo väldigt blyg och hängde mest i sin mammas kjolar. Lucía var klädd som en typisk boliviansk cholita i bred kjol, förkläde och en ljus kofta. Hon hade håret flätat i långa mörka flätor och det typiska plommonstopet på huvudet. Det var inte bara Marcelo som var blyg - både jag och Lucía kände oss rätt tafatta. Det här var ett första möte mellan människor som tillhörde två totalt olika kulturer, så annorlunda jämfört med vår egen att det var svårt att veta hur vi skulle bete oss. Hur ska vi hälsa? Ska vi ta i hand, pussa eller nudda på kinden och i sånt fall hur många gånger och vilken sida ska man börja på eller ge en kram? Vad kan vi prata om? Vad är opassande att ta upp? Det var många frågor som dök upp. Efter ett tag kunde vi prata mer fritt med varandra och stämningen blev öppen och mycket trevlig. Marcelo blev så glad åt sin present (en tröja som min mamma hade stickat och en bok) att han både visslade och sjöng för mig. Familjen, som bestod av mormor Catalina, mamma Lucía (blind efter att ha blivit misshandlad av Marcelos pappa, som dog innan sonen föddes), storasyster Geovana och Marcelo. De bodde i ett rum med stampat jordgolv och lerväggar, kanske 3x5 meter till ytan, som ägs av andra släktingar. Vid väggen fanns det en bred ”säng” där de sov och mittemot den en liten spis och en trasig liten tv. TV är en mycket viktig ägodel för de allra flesta och går ofta före andra behov. Även om man inte har ordentliga kläder eller skor ska man ha en tv.

När jag besökte Marcelos skola fick jag ett kungligt mottagande! Alla barnen från hela skolan var samlade på skolgården och stod och sjöng den svenska nationalsången på spanska. Sången ackompanjerades av en kvinna som spelade dragspel och hela tillställningen videofilmades. Själv fick jag sitta som en drottning mitt i alltihop. Efteråt fick jag en bukett med röda rosor från Marcelo. Jag visades runt i alla klassrum där eleverna hälsade mig välkommen och visade stolta vad de hade fått lära sig. Jag träffade också kökspersonalen i skolmatsalen, skolkuratorn och skolsköterskan som också tog hand om tandborstningen efter lunchen. Det såg roligt ut med över 200 tandborstar och muggar på hyllan bredvid läkarmottagningen. Det var fika med rektorn och hela personalen och vi diskuterade skolans verksamhet och mål. På gården stod den nya fina skolbussen som skjutsade de barn som hade för långt att gå till och från skolan.

Efter några dagar träffades vi igen, Marcelo och jag, för att göra en resa till fördjungeln, till Coroíco och Caranavi. Med på resan i minibussen följde en annan pojke med sin fadder, en socialarbetare som var bekant för barnen och personal från stiftelsen. Vi åkte ner på Dödens väg, som var smal och slingrig och livsfarlig. På ett ställe hade vattnet som kom från berget smulat sönder vägen och det var svårt att passera. I kurvorna tutade man alltid för att ge sig till känna för eventuella mötande bilar som inte syntes. Som tur var hade vi en chaufför som var född i Coroíco och hade åkt den vägen tusentals gånger. Dessutom hade han jobbat som taxichaufför i La Paz och var nykter, det är ju långt ifrån alla som ger sig ut på vägarna. Bättre meriter kan man knappast ha.

Väl framme bodde vi på ett hotell med en underbar trädgård och en stor pool. Jag köpte lite kläder till Marcelo: shorts, strumpor, t-shirts och underkläder. Och badbyxor! Han hade aldrig badat och var livrädd. Han klamrade sig fast vid mig men efter ett tag ville han inte komma upp alls. Vi läste sagor och ritade, tränade på att skriva, sjöng och spelade kort. Jag undrade om han skulle kunna sova när han var så långt hemifrån. Han var lite ledsen första kvällen men somnade nästan direkt efter att jag hade sjungit några vaggvisor för honom. Det gjorde jag på finska eftersom jag inte kunde några andra, men det gick alldeles utmärkt. Det var tre härliga dagar och vi båda fick minnen för livet.

Fadderresan fortsatte med besök i Peru och i södra Bolivia, Oruro, Potosí och saltöken Salar de Uyuni. När vi återvände till La Paz var det dags för en avskedslunch innan hemfärd. Då träffade vi hela familjerna och åt lunch tillsammans. Det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt sorgligt och känslosamt. Jag lovade att hålla kontakten brevledes och komma tillbaka så fort som möjligt (vilket jag också gjorde två år senare). När jag satt på planet som taxade ut hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Mannen bredvid mig gjorde korstecknet två gånger och tittade medlidande på mig. Han kunde inte förstå vad jag hade varit med om, tänkte jag. Det fanns inga ord för att beskriva det så jag log tillbaka utan att säga något.