Kunskapskanalen visade ikväll en prisbelönad dokumentär som heter Djävulens gruva från Potosí i Bolivia. Staden var en gång i tiden en av de rikaste städerna i hela världen pga sina mineraltillgångar. Man har utvunnit ca 46 000 ton silver från berget Cerro Rico. Filmen handlade om 14-årige Basilio Vargas och hans familj. Pappan dog när äldste sonen Basilio var två år gammal och som 10-åring fick han fullt ut axla rollen som familjeförsörjare och ansvarig för sina småsyskon Bernardino och Vanessa. Basilio började arbeta i gruvan La Cumbre och blev ett av ca. 800 barn som arbetar i gruvorna i Potosí. Arbetsmiljön där är mycket farlig: damm som orsakar silikos och för tidig död (dammet fräter sönder lungorna och få gruvarbetare överlever sin 40-årsdag), giftiga gaser, arsenik, extremt hög ljudnivå och temperatur upp till 40 grader, 24 timmars arbetspass. Över 8 000 000 människor har mist livet i gruvorna vid "berget som äter människor".
Med förhoppning om att hitta mineraler och för att skydda sig mot olyckor offrar gruvarbetarna kokablad och sprit till djävulen i underjorden, el Tío. Historian om el Tío har sina rötter i kolonialtiden, när spanjorerna hotade gruvarbetarna med Guds straff om de inte arbetade hårt. Gud heter Dios på spanska, men eftersom konsonanten /D/ inte finns i ursprungsbefolkningens språk quechua, fick den fruktade guden namnet el Tío. Om gruvarbetarna inte ger offergåvor, kan de förolyckas i en explosion och djävulen äter upp deras själ. Vid varje ingång till gruvan finns det en Tío som man smyckar och offrar till efter gudstjänsten i kyrkan. Man dränker ingången till gruvan med lamablod för att spara sitt eget liv och en del målar sig med blod i ansiktet. Man grillar lamaköttet och resterna av det bränns enligt gammal tradition av medicinmannen. Kokablad används också till att hålla hungern och tröttheten borta. Man dränker bladen i sprit och tuggar dem till en stor boll som man har innanför ena kinden.
Med förhoppning om att hitta mineraler och för att skydda sig mot olyckor offrar gruvarbetarna kokablad och sprit till djävulen i underjorden, el Tío. Historian om el Tío har sina rötter i kolonialtiden, när spanjorerna hotade gruvarbetarna med Guds straff om de inte arbetade hårt. Gud heter Dios på spanska, men eftersom konsonanten /D/ inte finns i ursprungsbefolkningens språk quechua, fick den fruktade guden namnet el Tío. Om gruvarbetarna inte ger offergåvor, kan de förolyckas i en explosion och djävulen äter upp deras själ. Vid varje ingång till gruvan finns det en Tío som man smyckar och offrar till efter gudstjänsten i kyrkan. Man dränker ingången till gruvan med lamablod för att spara sitt eget liv och en del målar sig med blod i ansiktet. Man grillar lamaköttet och resterna av det bränns enligt gammal tradition av medicinmannen. Kokablad används också till att hålla hungern och tröttheten borta. Man dränker bladen i sprit och tuggar dem till en stor boll som man har innanför ena kinden.
Jag såg början av filmen och det var både intressant och väldigt jobbigt att se. Jag orkade faktiskt inte se klart för att det hela gjorde mig så illa till mods. Tack för att du berättade!
SvaraRaderaUsch, ja, gruvor mâste vara världens hemskaste arbetsplatser. Inte bara i Latinamerika, utan ocksâ i Ryssland, Kina...
SvaraRaderaJag sâg en fruktansvärd film om en gruva i Brasilien som ofta drabbades av ras, och där ocksâ mânga barn arbetade. Ännu värre var det väl pâ conquistadorernas tid, dâ de verkligen hade en massa arbetskraft att "slösa" med.
Jag blir också både ledsen och mycket illa berörd, men samtidigt riktigt förbannad över att det får fortgå så här! De här människorna behandlas verkligen som "slit och släng-varor" eller sopor (för att citera Galeano i "Omvända världen"). Idag finns det kanske lite mer hopp om en bättre framtid i och med att Bolivia fick Morales som president. Han verkar bevaka ursprungsbefolkningen intressen på ett bättre sätt än vad man har gjort tidigare.
SvaraRaderaNadia, jätteskoj att du är tillbaka! Jag ser fram emot att få läsa många intressanta inlägg framöver. Krya på dig snart! :)
När det gäller dokumentären så fattade jag först när jag hittade länken till den att det var precis samma som du skrev om tidigare. Jag försökte leta på Kunskapskanalens sajt, men det verkar som om den inte går i repris. De hade en intervju med Henning Mankell innan programmet som jag hade velat se. Kunskapskanalens program tillhör verkligen mina favoriter... i stället för allt skräp som visas på tv numera.
Jag såg den inte, men det låter verkligen inte "roligt"... :(
SvaraRaderaDet är sorligt med den typen av arbetssituationer, och viktigt att ta upp, diskutera och försöka göra någonting åt - lokalt som globalt.
Linda, det är väl det som är det svåra. Vad ska jag göra? Hur ska jag kanalisera min vrede på ett vettigt och konstruktivt sätt så att jag kan göra skillnad. Någon som har ett bra förslag?
SvaraRaderaEtt sätt är att berätta för fler om situationen, vilket du redan gjort. Den som vet måste ta ställning på ett eller annat sätt. Ju fler som vet om vad som händer...
SvaraRaderaDet är svårt, för det är så mycket man skulle vilja förändra och förbättra.
Det första som dyker upp är ju att vara med i någon förening, men det finns ju ziljoner att välja på så vilken ska man ta...
SvaraRaderaAllra helst skulle jag egentligen vilja göra något konkret där man ser resultat, om inte per omgående så inom en rimlig tid åtminstone. Frågan är bara vad.
Jag tänker som du, men känner att jag verkligen vill ge så mycket jag bara kan den dagen jag börjar engagera mig. Dessutom tror jag att det måste vara något man känner väldigt starkt för - om man vill göra det långsiktigt.
SvaraRaderaSedan är det väl bara att börja leta en organisation som känns seriös där man skulle kunna hjälpa till med något som gör skillnad. Kanske är det idé att börja lokalt eller i liten skala.
Man kan ju även göra något drastiskt som att sälja allt man har och att flytta dit eller starta en egen rörelse...
Sälja allt och flytta blir nog inte aktuellt, i alla fall inte om det är för all framtid, men ett par år skulle jag kunna tänka mig.
SvaraRadera