När jag spatserar i sakta mak längs Rua Augusta (Lissabons populäraste och mest berömda gågata, den med triumfbågen, ni vet) bland alla shoppingsugna, både turister och Lissabonbor,
och ett antal patrullerande poliser vars uppgift förmodligen är att
skrämma bort ficktjuvar och andra skurkar lyfter jag blicken och får syn en
intressant kvinna på balkongen på första våningen. Då måste kameran fram...
Jag har absolut inget minne av att jag skulle ha önskat
kaklat som veckans fönstertema som Susanne skriver i sitt
inlägg men det är helt OK, passar mig alldeles perfekt. Jag kan mycket väl ha glömt... vem kommer ihåg allt man önskat sig? Inte Pumita iaf. Susanne skriver något om portugisiska fönster och då tänker den bångstyriga att det minsann finns kaklade fönster i Sydamerika också och rotar genast fram ett argentinskt från byrålådan... eller nej, det är uruguayanskt... öh, heter det så? Nu låter jag otacksam, det är inte meningen! Tack, Susanne, för att du valde kaklat! Det känns dessutom inte OK att alltid vara
känkkäränkkä (ett finskt ord för en som säger tvärtemot om allt, vanligt fenomen hos barn i trotsåldern) så det blir portugisiskt till slut. Det är oklart vad hon pysslar med - annat än att blicka över folkvimlet. Vädrar hucklen? Det får ni lista ut själva. Jag köper det mesta.
Jag förstår. Man kan inte säga A utan att säga B. Det är fult. Här kommer alltså det andra fönstret, direkt från Colonia del Sacramento. Kaklet på bilden tjänstgör även som veckans söndagsskylt. Inte för att det är söndag än men snart så... Museet var tyvärr stängt så jag fick inte ta del av den indianska kulturen och historian.
Kom nu inte och säg att jag valde rätt fönster för det vet jag eller det är iaf bästa medicinen mot tråkvädret här hemma. Men allt är inte färgglatt och trevligt här i världen och jag vill visa det också. Det andra fönstret blir en perfekt kontrast i sin "tråkighet".