Det var det fräckaste!

 

Idag tycker jag inte om min dator. Much warmer than your current location. Bah! Har bara lust att skrika OCH?! Sanningen svider. Eller så kan jag göra någonting åt saken... och det har jag gjort. Bara en kortis, minisemester. Kunde inte motstå detta. När jag kollade sanningshalten i påståendet blev jag smått chockad. Antingen är min lilla laptop ångerfull eller inställsam, jag vet inte. En rejäl dipp är det hur som helst. Men då är jag redan hemma.

Tema fredag - ljus

Bilden är tagen i min holländska svit som jag skröt om i förra inlägget. Jag har fotat den randiga lampan i rummet genom badrumsfönstret. Fler ljusa bilder hittar du hos Sinneskatten.

Semester med flyt

På eftermiddagen innan jag ska iväg till Amsterdam sitter jag på jobbet och har tokmycket att göra. Då ringer mobilen, min privata lur. Ett konstigt långt nummer som jag inte känner igen. Har inte tid att svara men det är säkert någon som fiskar efter mina pengar... Trycker bort det och fortsätter att jobba. Efter en stund ringer det igen. Jag är mer envis än du. Bort med dig! Hämtar en till mugg med kaffe och hör att det ringer igen, den här gången från ett annat långt nummer med samma siffror i början. Oj då, det kanske är något viktigt! Kollar landkoden på nätet och visst, det är Holland. Oops! Hoppas att de ringer igen. Det gör de. 

Det visar sig att det har varit datastrul mellan hotellet och booking.com just när jag bokade mitt boende i Amsterdam. Hos vem felet egentligen ligger vet jag förstås inte men pga dubbelbokning vill hotellet erbjuda mig ett rum på ett annat hotell, en uppgradering till ett ****-hotell som ligger närmare flygplatsen och bara 10 min med spårvagn från centrum. Självklart till samma pris som jag skulle ha betalat på deras ***-hotell. Och för att jag lätt ska kunna ta mig till centrum och till de olika sevärdheterna står de också för ett tre dagars turistkort. Stressad som jag är kan jag varken säga bu eller bä utan ber att få fundera. Hon föreslår att  hon kan skicka en länk för att jag ska kunna titta på det hemma och återkomma.

När jag lägger på ringer det igen. Den här gången från booking.com som ber 100 gånger om ursäkt för det inträffade och säger att hotellet måste erbjuda mig ett alternativ inom en halvtimme. Om inte så tar de själva hand om mitt case och ser till att jag blir ordentligt ersatt for eventuellt obehag, sveda och värk som det inträffade kan ha orsakat mig. Ööh, jag är helt förvirrad. Så mycket engelska har jag inte pratat på jag minns inte när och säger säkert något på spanska utan att tänka på det. Hur som helst, jag förklarar att jag har fått ett alternativ som jag ska titta på ikväll. Först när jag lägger på luren tänker jag: jag ska dit imorgon och jag har ingenstans att bo! Det är klart att de fixar det, det vet jag ju men första tanken... och ändå har jag rest på det sättet många gånger. 

På kvällen tittar jag på WestCord Fashion Hotel och kan inte känna mig annat än nöjd. Dessutom känns det dumt att börja knorra nu. Med facit i hand kan jag säga att det var bra att jag inte bodde mitt i smeten när nationaldagsfirandet tog över stan. Avståndet till centrum är dessutom gångavstånd om man tycker om att promenera och se sig omkring. Kunde inte ha blivit bättre mao. Lyxigt värre för att vara Pumita-boende. Jag fick nämligen en svit, som en mindre lägenhet, med ett superstort badrum med badkar och duschkabin (och toalett för sig), underbart sköna sängar, egen läskautomat som blinkade som en jukebox, stor platt-tv (tittade inte iofs), ishink och kaffegrejer, strykbräda och -järn, riktig klädborste och två paraplyer... utöver det vanliga som brukar finnas. Frukosten ingick inte men var väl värt sina 15 € (mitt pris var ***, de andra betalade 18 €).

Jag måste säga att jag är 110% nöjd med booking.com. Har bokat via dem ett par gånger tidigare och det har alltid varit bra. Hon ringde mig så sent som kl. 22:30 (bad om ursäkt och hoppades att hon inte väckte mig eller störde) för att höra att allt var bra och undrade om det fanns ngt mer hon kunde hjälpa till med. Skulle jag inte vara nöjd så måste jag ringa henne direkt när jag kommer till Amsterdam. Jag lovade och fortsatte att packa.

Värmen är på väg

Blomsterprakt i Valladolid

Casa de las Columnas, Mérida

Jag fick tyvärr inte med mig någon värme från Mexiko men en liten blomma kan du få medan du väntar. Den nedre bilden är från hotellet där svanen bodde. Mérida är ingen stad man åker till på honeymoon (snarare en bas varifrån man kan göra dagsturer till intressanta platser runtomkring) men just det här hotellet hade passat rätt bra till det ändamålet. Rummet hette visserligen Marie Antoinette - inget soligt slut på hennes liv precis - men jag kände mig  som en rebellprinsessa när jag bodde här. Det lilla familjeägda hotellet med ett tiotal rum ser riktigt lyxigt ut på bilderna och lite av den känslan får man trots att det ändå är rätt enkelt. Själva huset är fantastiskt! Se gärna Virtual tour på hemsidan för att få en uppfattning (speciellt den från innergården). Jag har för mig att hotellet är rankat som 3-stjärnigt och det håller även i Sverige. Min erfarenhet annars är att det krävs högre standard för *** i Sverige än i Mexiko men här stämmer det. Och det är billigt, mycket billigt med svenska mått mätt, good value for the money som man säger. Ska man säga något som var mindre bra så är det frukosten, mycket basic. Söta bullar och blaskigt kaffe. Ett plus för frukostflingor men de smakade mest papp. Det finns bra frukostställen på stan. Ett stort plus för spabehandlingar som jag inte hann utnyttja. Familjen som äger hotellet är mycket välkomnande och tillmötesgående, mycket bra service mao. Rekommenderas varmt!

Pumitas sanningar 5 + 6

The whole truth and noth... one lie, menar jag. Eller två halvsanningar, kanske? Njae, den ena är sann, tyvärr, och den andra är lögn och förbannad dikt. Om det är tur eller otur har jag ingen aning om. Hur är det nu då? Jo, jag börjar med den pinsamma sanningen för att få det värsta överstökat.

6 Jag har smitit från notan på ett hostel i Guatemala.

Hur gärna jag än vill hävda något annat så är detta faktiskt sant. Och jag skäms som en hund... fast jag inte borde. C och jag hade övernattat på en djungellodge i Río Dulce i ett par nätter och när vi skulle checka ut blev det problem. Och ofta när det blir tjafs med latinos blir det inte problemas utan det blir PROBLEMAS. Egentligen var det så enkelt att vi ville betala var för sig. Vi hade nyligen lärt känna varandra och hade ingen större lust att stå för hela kalaset, nån av oss. Lätt att vara efterklok och säga att vi borde ha clearat det själva. Nåväl, huvudräkning var inte personalens starka sida och när vi inte bara hade sovit i deras underbara bungalow utan även hade ätit och druckit på deras trevliga servering blev det för komplicerat. Först ville de ta betalt för tre nätter var, vilket inte stämde eftersom vi bara hade stannat i två. De insåg sitt misstag och räknade om men den här gången blev det fel åt andra hållet. Minns inte exakt vad eller hur mycket som skiljde men hur vi än försökte förklara lyckades vi inte komma överens om hur mycket vi skulle betala. Summa summarum: vi betalade det de begärde trots att vi visste att det var för lite. Och tog båten över till fastlandet (en båtresa på 5-10 minuter) för att ta en långfärdsbuss vidare, jag till Antigua och C till sitt volontärsjobb nånstans i östra Guate. C gick iväg till sin buss och jag var och handlade matsäck i väntan på bussen. När jag kom tillbaka från kiosken träffade jag på C som utbrast: Vet du vad? De letar efter dig. Vilka då? sa jag. De från djungellodge. De vill ha mera pengar. Hon hade gett dem hälften av det som saknades och sagt att jag redan hade åkt vidare. Då kom min buss och jag hoppade på den. Vad skulle jag annars ha gjort? Bussen gick två gånger i veckan och jag hade ingen lust att stanna där in the middle of nowhere tre extra dagar för att de inte lät sig övertygas om att de hade räknat fel. De kan gott stå sitt kast, tänkte jag, men gissa om jag hade dåligt samvete. Efter en låång och skumpig bussresa framme i Antigua var jag jättetrött, alldeles mör och om möjligt än mer ångerfull. Det första jag gjorde morgonen därpå var att jag postade de saknade pengarna (det var ingen jättesumma, en  hundring på sin höjd) i ett kuvert med ett kort där jag skrev att jag hade träffat C och fått veta att de hade sökt mig. Om pengarna kom fram? Jag kan bara hoppas... men de skickade iaf inte polisen efter mig.

5 Jag har fått ett äktenskapserbjudande från en kanadensare i Managua.

Med uteslutningsmetoden kan man komma fram till att det här påståendet inte är sant. Visserligen blev jag och mitt tillfälliga resesällskap behandlade som ett äkta par men något seriöst erbjudande om att bli hans för evigt fick jag aldrig... som tur är för jag hade skrattat så att ögonen tåras. Vi var bara vänner.

Här finns de övriga alternativen.

Ett ljug och sex sanningar

eller var det tvärtom? BP hade en rolig utmaning på sin blogg för ett tag sedan. Jag lyckades tyvärr inte lista ut det rätta svaret men snor helt fräckt idén och bjuder på mina sanningar och lögner. Jag vet inte vad som är svårast: att lista sex sanna påståenden och ett falskt eller tvärtom men efter lite funderande... här kommer min lista. Och nu undrar jag förstås vilket påstående som är ljug. Gissa på bara - och motivera gärna! Jag säger inget... än.

1. Jag har visat prov på mina ryskakunskaper för en bartender i Madrid.
2. Jag har torkat vita byxor under en handtork på en restaurangtoalett i Ronda.
3. Jag har varit nära att drunkna i Stilla havet.
4. Jag har firat nyår med Carolina Klüfts klasskompis i Ecuador.
5. Jag har fått ett äktenskapserbjudande från en kanadensare i Managua.
6. Jag har smitit från notan på ett hostel i Guatemala.
7. Jag har skurit bort en bit av tummen i en skärmaskin.

TisdagsTema - skrämmande

"Den här veckan kollar vi på vad som är skrämmande för er. Vad hittar ni som får er att skaka i stövelskaften, bildligt talat eller bokstavligt talat? Fota på!" Fler skrämmande bilder hittar du här.

Den spanska texten på skylten betyder FARA.
Fotot är uselt men som vanligt finns det en historia bakom.

Nej, jag är inte speciellt mörkrädd men det gäller att vara försiktig när sena timmen, eller tidiga som här på bilden, är slagen. Ibland kan konstiga saker hända. Jag skyller mitt bristande omdöme (att ta fram kameran) på att jag var yrvaken när jag stod utanför ett hostel i närheten av busstationen (som kan vara mer eller mindre farliga platser) i hamnstaden Valparaíso i Chile. Det var inte riktigt så mörkt som det ser ut - snarare skymning.

Gatan är lång och bred och inga människor syns till. Vi är några stycken som ska ta bussen till flygplatsen för vidare transport till Påskön. Står i en ring runt vårt bagage och väntar på en till kompis som är sen. Från ingenstans dyker det upp en kille i tonåren och ställer sig brevid mig och tittar på min kamera. Jag tittar på honom och undrar vad jag ska göra. Inte en chans att jag öppnar ryggsäcken för att stoppa i kameran så jag håller den med båda händerna med snöret runt handleden. Jag tittar på honom - rakt i ögonen - tittar på min kamera och tittar på honom igen. Söker ögonkontakt för att visa att jag är medveten om vad han tänker göra. Han blinkar lite nervöst och frågar hur mycket klockan är. I ögonvrån ser jag ett par andra killar springa förbi på andra sidan gatan. Helt lugnt svarar jag honom på spanska: Hon är snart fem. Släpper inte blicken för en sekund. Då kommer vår kompis (som är chilenare, vi andra är nordbor) ut genom dörren, förstår genast situationen och skriker till: ”Qué pasa?” (Vad händer? eller mer fritt översatt ”Vad f*n håller du på med?”). Killen rusar iväg och när han kommer till sina kompisar hör vi honom skrika: ”Vi glömmer det. De är chilenare.” Det var en nyttig läxa även för mig. Man handlar inte alltid så förståndigt som man tror.

I fint sällskap

Vad har gangstern Al Capone, varietédansösen Josephine Baker, världstenoren Enrico Caruso, tungviktsboxaren Joe Louis och Pumita gemensamt? Jo, alla har de besökt det anrika lyxhotellet Hotel Sevilla i gamla Havanna där high society har roat sig i alla tider. Själv satt jag iofs bara på den underbara innergården Patio Sevillano vid en liten fontän och sörplade i mig en mojito... eller egentligen var jag där två gånger. Andra gången fikade jag i den tjusiga restaurangen. Men de andra tre jag nämnde hyrde hela våningsplan när de var i stan. Byggnaden i kolonialstil är otroligt vacker med fantastisk takterass och pool. Klicka gärna på bilden för att förstora den.

Från hotellfönstret

Som Della brukar jag ta minst en bild från hotellfönstret - med mer eller mindre lyckat resultat. Oftast mindre, misstänker jag. Inte mycket att stoltsera med men här kommer några smakprov i alla fall. Hm, undrar hur jag tänkte då? Gör gärna som Thérèse och gissa var bilderna är tagna! En guldstjärna för varje rätt svar.

Monasterium PoortAckere

Den medeltida flamländska staden Gent ligger ca. 6 mil från Bryssel (mot kusten) och tågresan dit från Gare du Nord-stationen tar ungefär 45 minuter. Tågtrafiken är tät och det är skiftande kvalitet på tågen, både moderna snabbtåg och andra vars vagnar har målade enhörningar på väggarna och säten med murrig mörkbrun klädsel. En weekendbiljett tor från Bryssel kostar lite över 8 €.

Om du inte har mycket packning kan du ta dig till fots till Monasterium PoortAckere (det tar en halvtimme att gå) som ligger på Oude Houtlei, inte långt ifrån centrum. Ett billigare alternativ till taxi är spårvagn (nr. 21 eller 22) från Gents järnvägsstation men den går inte riktigt ända fram.



Delar av PoortAckere-klostret är från senare delen av 1200-talet, 1278 närmare bestämt. Namnet kommer från de holländska orden poort = port och ackere = åker (inte så svårt att gissa sig till kanske) och syftar till en åker eller äng som fanns i närheten av stadsporten. Under franska revolutionen konfiskerade staden Ghent klostret som år 1863 såldes till en greve vid namn Joseph de Hemptinne. Han hade planer på att restaurera klostret men valde att bygga nytt istället. Därmed är de flesta byggnaderna såsom en ny kyrka, två trädgårdar och hem för föräldralösa barn från den tiden. Efter Andra världskriget bodde både unga mödrar, föräldralösa och studenter här. För 10 år sedan fanns det fortfarande sex nunnor kvar på klostret men eftersom kostnaderna för underhåll av byggnaderna var skyhöga såldes Monasterium PoortAckere till en privatperson.
























Vad jag vet finns det ingen möjlighet till att ägna sig åt meditation och asketiskt leverne på Monasterium PoortAckere utan det är ett hotell i klostermiljö (eller enklare boende på Guesthouse). Den fina klosterkyrkan är en populär plats för att knyta äktenskapens band och i klosterträdgården firas många bröllopsfester. När jag bodde där fick jag höra av andra gäster att de var tvunga att byta rum för att få sova efter att bröllopsgästerna hade hållit dem vakna fram till småtimmarna. Inte alls så lugnt och fridfullt som man skulle kunna tro. Jag bodde i den något nyare delen och fick inte min nattsömn förstörd. På morgonen fick jag njuta av en underbar frukost i trevlig miljö i restaurangen. Det fanns nybakat bröd, olika sorters pålägg, yogurt och müsli, kokta ägg, frukt… ja, allt man kan önska sig. Enda minuset är det belgiska kaffet som är mycket svagare än härhemma, men det överlever man. Personalen är mycket trevlig och hjälpsam och gör sitt bästa för att gästerna ska trivas.
























Nästa gång berättar jag mer om staden Gent.

Jag går i kloster

Idag skriver alla om Elvis Presley. Visst, har var ju speciell, och nej, det går inte att välja en favoritlåt men skrattversionen av Are you lonesome tonight hamnar nog bland top 3... hursomhelst, jag hoppar över Elvissnacket och meddelar att jag ska gå i kloster. Har precis bokat en natt på ett kloster från 1200-talet, som efter andra världskriget har varit hem för föräldralösa barn och ungdomar. Till slutet av förra seklet bodde fem nunnor där men nu är det bara hotell och restaurant. Det ska bli spännande. Mina erfarenheter av klosterliv är kanske inte så himla positiva efter att ha bott på kloster i Mexiko. Det var verkligen fuktigt och "klosterlikt", tills jag fick byta rum. Bilderna på nätet är så ynkligt små och inte speciellt fina heller så bildbevis kommer senare.

Gröna män och stora planer

Ledsen, mina vänner, det blir inte mycket till inlägg om gårdagens bild från hamnen i Veracruz, Mexiko, som jag hade tänkt mig. Jag minns att jag skrev av plakaten på alla statyerna när jag satt på en bänk och vilade fötterna efter en lång strandpromenad längs Malecón, men nu är mina anteckningar borta! Ska aldrig mer skriva nåt på lösa blad. Hursomhelst, här kommer de andra bilderna jag tog. Veracruz som ligger vid Mexikanska golfen var en viktig hamnstad redan vid kolonisationens början på 1500-talet. Därifrån skeppades de sydamerikanska rikedomarna till Europa. Pga stadens strategiska läge har den utsatts för många attacker: pirater, spanjorer, fransmän och nordamerikaner, och kallas därför cuatro veces heróica, fyrfaldig hjältinna. Bilden jag postade igår var alltså ingenjören som ledde arbetet med att rekonstruera hamnen. Minns tyvärr inte vad han hette, och nätet har inte varit till någon hjälp, men det var ett mödosamt och digert arbete alla dessa hjältar från Veracruz utförde. Det var lite lustigt med kommentarer om upptäcktsresanden och gröna gubbar från Mars... han längst ner ser ju nästan ut som en astronaut. Fast jag tror nog att han är dykare.


Bilden längst ner är tagen från hotellfönstret mot hamnen, Hotel Colonial.

Dagens skratt

Behöver du ett gott skratt en gråmulen regnig dag? Läs då detta!
Vissa dagar känner jag verkligen "Ge mig ett hotellrum, snälla!"
men idag är inte en sån dag.

Dessutom prickade jag in 5 av 7 av de nya underverken. Inte så illa!

Reseinspiration

När utmaningarna duggade som tätast för ett tag sedan bestämde jag mig för att ta en bloggutmaningspaus, och den gäller fortfarande, men det finns som bekant inga regler utan undantag. Anna Malagas reseutmaning är helt omöjlig att motstå. Sedan får det vara bra ett tag framöver... tills något oemotståndligt dyker upp. Nåväl, nu till saken. Reseutmaningen går ut på att svara på några enkla frågor och motivera svaren.

Nu när jag har svarat märker jag att det blev mycket Mexiko. Det beror på att jag har rest där senast och har de upplevelserna i färskt minne. Jag är minst lika förtjust i Bolivia, Ecuador och Kuba men har lite svårare att komma ihåg platser och namn.

Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?

Madagaskar för vita korallstränder, lemurer och kameleonter, djungel och savann, fantastisk natur och ett rikt djurliv.

Venezuela När jag gick i skolan hade min svenskalärare en bror som bodde i Maracaibo. Hon berättade många spännande historier om Venezuela och jag bestämde mig för att åka dit en dag. Förutom staden Maracaibo som väckte min nyfikenhet vill jag förstås se och uppleva Salto del Ángel-vattenfallen och Orinoco-deltat.

Argentina och framför allt Buenos Aires för att lära känna äkta porteños, pimpla mate, prata med Madres på Plaza de Mayo och sitta och läsa Cortázars noveller på en parkbänk eller varför inte på Biblioteca Nacional. När jag känner mig nöjd med Buenos Aires vill jag åka söderut till Punta Tombo i Patagonien för att se pingvinerna.

Japan och Kina De verkar så fascinerande och totalt annorlunda mot allt jag har sett och upplevt tidigare. Nu klumpar jag ihop två helt olika länder... borde inte göra det, jag vet.

Irland, den gröna ön. Vem kan motstå tanken på att sitta på en irländsk pub på St. Patricks Day eller fara genom det magnifika landskapet (är wuthering heights för engelskt i sammanhanget?) med vind i håret?

Fem länder du har besökt och vill återvända till?

Bolivia för dess otroligt vackra natur, välbevarade indiankultur och intressanta historia. Och för att träffa mitt fadderbarn Marcelo i La Paz. Jag vill återvända till Titicaca-sjön, beundra snöklädda bergstoppar, klättra upp på Isla del Pescados högsta topp i saltöken i Uyuni, äta avokadosallad på Café Ciudad och sjunga "Imillitay" på Los Kjarkas-konsert på Stadion med tusentals andra fans. Jag vill också besöka den stora karnevalen i Oruro och resa i östra Bolivia vilket jag inte har gjort ännu.

Guatemala Det finns många likheter mellan Bolivia och Guatemala som att mer än hälften av folket tillhör ursprungsbefolkningen (maya i stället för aymara), alltså en rik indiankultur med allt vad det innebär: fina textilier i starka färger, vackert hantverk och mycket annat. Jag vill vandra runt bland maya-ruinerna mitt i djungeln i Tikal, prata garífuna på ett café i Livingston, pruta på en väska på marknaden i Chichi, åka i en överfull chicken bus till Xela och fika på Fernandos i Antigua.

Mexiko där jag reste runt under sex veckor i somras (länken till min resedagbok Mexiko 2006 finns under rubriken Pumans dotter till höger) men landet är otroligt stort och det finns hur mycket som helst att se och uppleva. Jag vill hemskt gärna åka det där tåget El Chepe och komma till Pátzcuaro-sjön.

Ecuador Det landet har allt! Jag behöver egentligen inte säga mer än: Läs min resedagbok Ecuador 2004! Den finns också under rubriken Pumans dotter. Galápagos-öarna har jag inte besökt. Det vore förstås häftigt men känner mig väldigt kluven inför tanken pga den speciella miljön och det unika djurlivet som finns där. Jag vill inte medverka till att det förstörs.

Kuba Otroligt vänliga människor, intressant historia och kultur, musik, god mat (verkar vara ganska ensam om att tycka det), fina stränder... jag vet inte vad jag ska säga mer. Åk dit och se själv!

Ett land du inte gärna vill återse?

Jag var i Riga i Lettland under några septemberdagar för många år sedan och har ingen längtan tillbaka. Däremot skulle jag vilja besöka bad- och kurorten Jurmala igen, sommartid den här gången.

En plats du blev positivt överraskad av?

Det var mer spännande att åka på charter till Alanya i Turkiet än vad jag hade väntat mig. Skulle nog inte åka just dit igen, men det var ändå ett mer givande resmål än vad jag hade trott.

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?

Puebla i Mexiko. Hade väntat mig en spännande kolonialstad där jag kunde känna historians vingslag efter att ha läst en roman som utspelade sig just där, men den känslan uteblev totalt. Det fanns visserligen otroligt fin arkitektur men i övrigt tyckte jag nog att stan var ganska tråkig. Jag har aldrig sett så många skoaffärer i en och samma stad.

Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?

Det får gärna vara "basic" men jag vill att det är rent och att sängen är skön. Inte alltför bullriga grannar helst eller för stora kackerlackor. Om det är olidligt varmt vill jag ha AC och värme eller många filtar om det är kallt. Och fler en tre strålar i duschen. Resten spelar inte så stor roll.

Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende)

Hellre stjärnhimmel än 5 stjärnor, men om jag måste nämna hotell får jag dra till med... åh, vad svårt det är att välja! Dessutom har jag glömt namnet på många... ok, efter stor vånda och moget övervägande får det bli Posada La Merced i Antigua i Guatemala (det var som mitt andra hem, dessutom ligger favoritcaféet Fernandos precis bredvid), Hotel Colonial i Veracruz i Mexiko som kändes otroligt lyxigt efter diverse eskapader och sist men inte minst Posada del Cafeto i jalapeño-pepparns hemtrakter (Xalapa i Mexiko) som är ett underbart litet hostal med eget café. Bilden gör det tyvärr inte rättvisa.

Vilket är det bästa stället du sovit på?

Om man inte får svara sin egen säng - och det ska man väl inte när det handlar om resefrågor - då får det bli hos shuar-indianerna i Amazonas (Ecuador). Bilder finns i resdagboken Ecuador 2004.

Vilket är det värsta stället du sovit på? (i nyktert tillstånd)Det måste vara i min ungdom när jag sov under trappan på Finlandsfärjan. Tro´t eller ej, jag var nykter! Hur det hela kommer sig... det ska jag nog inte utveckla.

Bild 1: Hotel Colonial, Veracruz Mexiko
Bild 2: Hotelfrukost i den här miljön är en njutning, Taxco Mexiko
Bild 3: Rummet på samma hotell i Taxco

Vem älskar kackerlackor?

Klimatdebatten påverkar inte svenskarnas resande, skriver DN. Är det någon som är förvånad? Inte jag. Hur som helst, det var egentligen inte det som fångade min uppmärksamhet i den här artikeln utan att boendet skulle ha så stor betydelse för vart man vill åka:

- Man kan se att hotellet i många fall är viktigare än resmålet, och specialiserade hotell blir allt vanligare, säger Lisa Lenneman.

Det kan jag inte skriva under på! Om resmålet är tillräckligt intressant kan jag stå ut med lite småkryp - inte en hel koloni, så gulliga är de inte, men ett par stycken så där - och tuppar som gal mitt i natten (det finns ju öronproppar). Det beror mycket på var jag reser förstås, men generellt är jag nöjd bara jag har en någorlunda bekväm bädd (med rena sängkläder och tillräckligt många filtar för att slippa frysa om det är kallt eller fläkt/AC när temperaturen kryper upp över 35 plusgrader) att sova på och vatten att tvaga mig i. Och ett ordentligt lås på dörren. Resten ordnar sig.

Intressant är också att kortresorna har ökat. Många efterfrågar 10 dagars resor eftersom de vill sprida ut sin semester under hela året. Då undrar man ju varför. Kan det bero på att många känner att de inte kan ta en lång sammanhängande ledighet på grund av arbets- och/eller familjeförhållanden eller kan det vara så att man vill ha lite av varje: en vecka till solen under den mörka årstiden, en skidresa med ungarna på sportlovet, en midsommarvecka hos släkten på Gotland och kanske en shoppingweekend till London innan jul.

Silverstaden Taxco de Alarcón

eller kort och gott Taxco (uttalas Tasskå), som ligger knappt 20 mil sydväst från Mexico City, var mitt nästa stopp på resan. Jag blev den "sista negerpojken eller snarare -flickan" när våra vägar skiljdes åt i Puebla. Tidigt på lördagmorgon tog jag taxi från hotellet till la CAPU (la Central de Autobuses de Puebla) för vidare transport med buss till Taxco. Hade kvällen innan kommit överens med receptionisten om en taxibeställning till klockan 7 (jag såg honom skriva det i en bok också), men när jag kom ner strax före 7 så satt nattvakten och spelade passians på datorn... och ingen taxi var beställd. När jag frågade om det så tittade han vänligt på mig, lyfte luren och sa: "Den kommer om tio minuter." Det är tur att man har lärt sig att ha lite marginaler. Jag skulle dessutom äta frukost på CAPU.

På bussen fick jag - utan att fråga - många bra tips om fortsatt resa till Querétaro och Guanajuato. Egentligen stod jag i toakön, när en tjej sa till mig att sätta mig brevid henne tills det blev ledigt. (Det är väl ingen som kan tänka sig att sånt skulle hända i Sverige, inte i de större städerna i alla fall) När jag gick av bussen i Taxco, kom hon till mig igen och sa att om jag var intresserad av att köpa silver så var det tianguís (marknadsdag) idag. Silvret, de handgjorda silversmyckena, är mycket billigare och det finns mer att välja på på markanden än i de finare affärerna i centrum, sa hon. Silverbutikerna, de är många i Taxco, över 300 stycken!

Staden är helt underbar med kullerstensgator (riktigt branta faktiskt, och otroligt hala när det regnar), kolonialhus, massor med blommor och kanariefåglar! Den ligger i bergen på 1800 möh och utsikten från linbanan som stiger 173 meter upp till Monte Taxco var fantastisk. Turen tar kanske en kvart och kostar 30 pesos tur och retur och om du åker combi (liten buss) till Los Arcos där den går ifrån får du lägga till några pesos. Jag promenerade tillbaka de få kilometrarna för att få lufta mig lite. Uppe på berget finns det caféer och souvenirbutiker. Vädret i Taxco var ganska soligt, men det var inte för varmt. Dimman låg tät mellan bergen på morgnarna men det brukade klarna upp ganska tidigt. Senare på eftermiddagarna kunde det komma några ordentliga regn- eller åskskurar. "Det var väl inget. I D.F. haglar det just nu, riktigt stora isklumpar!", tyckte de lokala. Eftersom avståndet till Acapulco inte är så långt kommer det rätt mycket nordamerikanska och kanadensiska turister på dagsutflykt därifrån. De dyker upp vid lunch och åker igen innan det blir mörkt.

Hotellet jag bodde på, Hotel Mi Casita B&B*), var minst lika gulligt som det i Xalapa. Jag hade helkaklat badrum, underbara kolonialmöbler, klädkammare och massor med böcker. Rummet hette "Los Libros" (betyder just böcker på spanska) och var faktiskt mycket billigare om man tänker på vad man fick för pengarna i t.ex. Guanajuato. På Hotel Parador del Convento var standarden rätt mycket sämre och priset högre. Frukosten som ingick på Mi Casita var i och för sig bara kaffe och en stor bulle med socker på, men själva miljön var så mysig (och personalen trevlig) att jag fikade där i alla fall. Efter ett par timmar, när jag hade suttit på La Borda-torget (Taxcos zócalo, som har fått sitt namn efter Don José de la Borda, en fransman som hittade silver i Taxco på 1700-talet, gjorde sig en förmögenhet och återgäldade det genom att finansiera olika projekt och behandla de indianska gruvarbetarna mycket bättre än andra) och läst dagens La Jornada (för 11 pesos, vilket blir nästan 8 kronor, alltså ganska dyrt. Nej, inte för mig, men jag tänkte på vad folk tjänar i Mexiko. Det skriver jag om i inlägget från Querétaro), åt jag traditionell mexikansk frukost på La Hamburguesa på Plazuela San Juan. Namnet är lite missvisande eftersom de hade mycket lokal mat också... och hembakt varmt bröd. När jag gick på torget kom det fram en tjej och erbjöd mig en tidning på engelska. "Jag tar hellre en på spanska eftersom min engelska är så dålig", sa jag full i skratt. Det hade hon jätteroligt åt, när hon insåg vilka förutfattade meningar hon hade.

På måndag (24/7) hade jag tänkt göra en utflykt till Taxco El Viejo, men det spöregnade nästan hela dagen så jag valde att hålla mig i stan: internettade, skrev lite dagbok och svarade på mejl, började läsa en bok om Mexikos historia som jag hade köpt och passade på att gå på marknaden när det inte regnade. På den marknaden var det otroligt lätt att gå vilse! Det var så många smala gångar och vrår som såg nästan likadana ut allihopa... precis som själva stan, det står inte gatunamn på många ställen, men det gjorde ingenting. Då frågar man bara så visar folk hur man hittar. Jag brukar ju rätt ofta irra runt utan att veta var jag är. Det är en del av tjusningen! Det är så man hittar de nya vägarna, sägs det ju.

*) Priserna på nätet verkar vara högre än om man bokar per telefon eller på plats.

Dra dit pepparn vaxer

sa hamnar du kanske i Xalapa som vi gjorde. Det ar namligen darifran jalapeño-pepparn kommer. Posada del Cafeto ar nog det klart mysigaste hotellet hittills: en helt underbar liten tradgard och ett litet café, kolonialmobler och blavit inredning i ovrigt. Hade fatt fint betyg i Lonely Planet och vi kan bara instamma. Stan var ocksa trevlig, vi akte en rundtur med en liten buss (ja, visst var det turistiskt!) som sag ut som en sparvagn (fick en konstig associasion till Frida Kahlos sparvagnsolycka) och kallades El Piojito (betyder en liten lus, om jag inte ar ute och cyklar...), besokte La Pinacoteca Rivera (Riveras verk lyste med sin franvaro, men daremot fanns det gott om Juan Sorianos fina skulpturer), gick en trevlig promenad runt Los Lagos och at en mycket god sopa azteca (tomatbaserad med chili, tortillas, lok och avokado). Pa onsdag akte vi lokalbuss till en liten stad 1,5 mil fran Xalapa som heter Coatepec. Det forsta vi fick syn pa var alla sopbilarna utanfor stadshuset. De strejkade tydligen, eller demonstrerade i alla fall for battre arbetsvillkor. Efter ett par timmar var de borta och sa aven alla hogarna av sopsackar som hade hunnit samlas runt stan. Jag kan inte saga nagot speciellt om Coatepec, det gjorde val inget speciellt intryck, forutom att det var mycket trevliga manniskor jag traffade. For deras skull ar det val vart en omvag. Det finns en annan stad i narheten av Coatepec som heter Xico och som ocksa sags vara fint, men dit kom vi aldrig. Pa torsdag var det dags for nasta bussfard: den har gangen till Puebla och provinshuvudstaden med samma namn.

Djur med mustasch i lagunen

Vid lunchtid pa torsdag var det dags att lamna Papaya Playa. Vi tog taxi till Tulum och darifran buss till Chetumal, som tog 3,5 timme. Chow och Bente akte till Cancún for vidare transport till D.F. och da var vi bara 2 kvar.

Bacalar var mycket fint, framfor allt lagunen med det klara vattnet, men kanske for stillsamt for tva rastlosa sjalar som vi. Hade fran borjan planerat att stanna tre natter, men det blev bara en. Dels for att de lovade aktiviteterna inte fanns, forutom kajakpaddling och det var ingen av oss intresserad av, och dels for att avstandet till Chetumal var sa langt (enligt dem pa Papaya Playa skulle det ta en kvart med taxi, busschafforen sa att det skulle ta en halvtimme, men sanningen var att avstandet var ca 4 mil eller narmare en timme, trots att de korde som darar, vilket var lite ovanligt). Efterat nar vi var pa vag fran Bacalar fick vi hora fran taxichafforen att det visst fanns mer att gora. Det var bara brist pa service fran hotellets sida (las: receptionisten var helt ointresserad av att ge oss information eller hjalpa till). Det var synd! Hur som helst, jag tog i alla fall ett morgondopp i lagunen bland alla fiskarna... och en sal, eller vad det nu var for djur jag sag fran var fina terass. Trodde forst att det var en stor fisk, men nar den kom upp till ytan for att andas, sag jag att att den hade mustasch! Hehe... nej, det var inte en mexikan (ingen sombrero)!

En egendomlig sak som hande, nar vi akte taxi ut fran Chetumal, var att taxichaufforen var tvungen att anmala sig (vart han ska och hur lange han tanker vara borta) for att de skulle efterlysa honom om han inte dok upp inom rimlig tid. En del kommer visst aldrig tillbaka, darav denna procedur.

Vi akte nattbuss till Veracruz i 16 timmar (startade vid 20.30 och kom fram efter lunch). Den resan var inte sa rolig, eftersom jag hade lyckas bli ordentligt magsjuk. Tack och lov fanns det en toalett pa bussen... jag satt nog lika mycket dar som pa min egen plats. En annan grej som hande forresten var att min kara resekamrat holl pa att bli kvar i en liten hala mitt i natten. Hon fick hjalp av ett par gulliga tjejer som satt pa andra sidan gangen i var buss och hade sett henne. Chaufforen lampade namligen av alla och akte en bit bort for att tanka (den enda som inte ville ga av var jag) och sedan skulle bussen ga fran ett annat stalle. Hon hann bli halvt hysterisk nar hon sag att bussen hade akt ivag. Hon kan ju inte sa mycket spanska heller, men det loste sig.

Palenque, Mérida och Celestún

Vi kom till Palenque ganska sent pa eftermiddagen och fick rum pa ett trevligt hotell (Avenida) med pool. Det var ratt smart tankt att lagga det efter familjevistelsen, eftersom man kande sig ganska ofrasch efter dagarna i regnskogen. Vi slangde oss i poolen och gick sedan ett varv runt stan. At pa Restaurant Maya med utsikt over parken i centrum. Det kandes lyxigt. Innan det var laggdags hann vi fira det lyckliga slutet pa vart "djungelaventyr" med en drink. Holl pa att glomma kvar mina glasogon nar vi gick darifran sa servitoren fick springa efter mig med dem.

Fredagen tillbringade vi i ruinomradet i Palenque. Hade en mycket duktig spansktalande guide (kul for mig att det inte blir bara engelska) och fick lara oss ett och annat om indianhovdingen Pakal (den lilla figuren i obsidiana-sten, mitt karaste reseminne, som jag kopte utanfor Teotihuacan - och blev av med nar ryggsacken forsvann - var Pakals huvud) och hans mamma Sakuk. Vi vilade under mandeltradet och Chow tog kort till Greenpeace/Mexicos hemsidas kampanj med skylten: "Vi vill ha rena strander!"

Pa lordagen gjorde vi en heldagsutflykt till hangbroar och vattenfall: Misol-Ha, som ligger ca en kvarts bilresa fran Palenque, Aguas Claras (vattnet brukar vara klarblatt, men pga regnet var det snarare b-brunt) och sist... och viktigast: Agua Azul. Vattnet var inte sa blatt dar heller, men jag badade i alla fall. Det var svalt och skont och riktigt uppfriskande eftersom vadret var sa soligt och det var hett och klibbigt (30 grader eller over hela tiden). Vattenfallen var fina och jag fotade flitigt. Det fanns gott om forsaljare som krangde mayakalendrar, vaggbonader, klader, smycken osv. Jag kopte en liten stenfigur (hangsmycke) som symboliserar La Palabra (= ordet = zapatisternas budskap om utbildningens betydelse).

Ater i stan vid 17-tiden gick vi till polisen for att gora anmalan om min ryggsack. Det fanns ingen som kunde ta emot den sa vi var tvungna att aterkomma tva timmar senare (ar det nagon som ar forvanad??). Jag gick och fikade pa ett stalle som hette Café Te´el. Helt underbart kaffe!! Klart godast pa hela resan hittills. Kopte med mig ett halvt kilo. Klockan 19 tog polisen antligen emot oss. Jag satt snallt och lyssnade (spelade dum turist) nar Pablo pratade. De gjorde en massa annat och lat oss vanta, ville veta allt om religion och yrke till skonummer och tog 5011 kopior pa alla papper. Jag tror att jag skrev under ett tjugotal dokument innan vi var klara. De ville ha ordentligt betalt for besvaret ocksa, men det lyckades Pablo avstyra sa det kostade inget. Vilken tur att han var med! Det hade varit betydligt krangligare for mig att klara ut det pa egen hand. Pa kvallen tog vi nattbussen till Mérida.

Mérida ar ingen stad man har nagon lust att tillbringa nagon langre tid, men eftersom bussresan annars skulle ha blivit sa lang sa var det bra att "mellanlanda" dar. Pa sondagmorgon at vi frukost vid Plaza Mayor och tog sedan bussen till Celestún vid kusten. Dar anlitade vi en guide och tog en battrip genom mangrovetrask. Sag massor med flamingos och pelikaner, och "forstenad skog" (svart att forklara, men laggar ut kort senare). Chow och Inger badade i en kalla, men jag hade tyvarr ingen baddrakt med mig den har gangen. Avslutade utflykten med en sen lunch pa stranden och handlade ocksa lite godis (tamarindo och cocada de leche) av en forsaljare som gick runt med en stor korg pa huvudet. Ater i stan hittade jag en reseguide (Lonely Planet, tyvarr tva ar gammal och pa engelska... min stulna var helt ny och pa spanska). Pa Plaza Mayor var det dans- och musikuppvisningar, som det brukar pa sondagkvallarna.