Veckans bloggtema - Första gången

jungfruliga toppar
bländande vackra
får mig att andas hetsigt
jag flyger högre än fåglarna

månen sover
himlen smeker min kind
solen sträcker ut sina armar

utmattad, nära till tårar, lycklig
nyper jag mig i armen
för att känna att det är sant

håret är rufsigt, ögonen kisar
försöker snygga till lockarna
med ena handens fingrar
och tafatt räta till kläderna

med osäkra steg går jag fram
darrande knän sviker
svindel kramar mitt hjärta
vädjar om luft
natten känns i hela kroppen

mannen med de mörka ögonen
nickar och ler vänligt
hans ljuva ord når mina öron
"Välkommen till Bolivia!"

det är första gången
och jag vet att det inte är sista

Fler inlägg om Veckans bloggtema hittar du hos mymlan.

4th, 4th-fotoutmaning

Det har blivit många foton och utmaningar på Pumans dotter på sista tiden. Den här roliga hoppades jag på att jag skulle få. Tack för det, Della! Man ska alltså ta fjärde fotot i fjärde bildmappen i sin dator och berätta något om bilden. Det kan ju vara vad som helst... var första tanken men jag lugnade mig när jag såg att mappen heter Bolivia 2000. Det finns bara ett fåtal bilder i mappen, resten finns i ett fotoalbum. Ni vet, en sån där bok som man kan klistra fast foton i och skriva noteringar till med kulspetspenna. Bilden är alltså åtta år gammal (innan digitalåldern) och märkt av åren. Den är tagen i Salar de Uyuni, saltöken lika stor som Skåne, i södra Bolivia. Jag åkte jeep (rally med en annan jeep - det var superkul!) till salthotellet och till Isla del Pescado (en fiskformad ö full med kaktusar), hälsade på hos flamingos och hade picknick på kaktusön. Det är en overklig känsla att stå där mitt i allt det där vita. Breathtaking, som en engelsman skulle säga. Otroligt vackert!

Jag vill utmana Nadia, Thérèse, Karin och Marius Skogsstjärna, plus alla andra som vill vara med.

Utan Ord

Reglerna hittar du här.

Gröna fläckar i Potosí

Bilden är gammal och av tvivelaktig kvalitet men jag lägger ut den mest som bevismaterial för dem som undrade över de gröna fläckarna på veckans Ordlösa bild. Det här är det centrala torget Plaza 10 de Noviembre och visst finns det grönska här. I bakgrunden syns berget Cerro Rico.

Ordlös onsdag - Djävulens gruva

Denna bild ingår i kedjan Ordlös onsdag.

Ordlös onsdag

Knarkreklam på Packat och klart

SVT´s reseprogram Packat och klart har lyckats reta upp tv-tittare genom att reportern Jorun Collin stoppade en näve kokablad i munnen på bästa sändningstid. En pappa anklagar SVT för att lära hans 8-åring att knarka och enligt läkaren Kai Knudsen är "det här en otroligt beroendeframkallande drog som hon aldrig ens borde haft i munnen". I så fall borde jag vara upp över öronen i knarkträsket efter att vid flera tillfällen ha medicinerat mig med mate de coca, te bryggt på kokablad, mot höjdsjuka men det är jag inte. Och inte har jag någon längtan till att dricka mer mate heller för det är inte speciellt gott. Men det är effektivt. Jag är ingen knarkliberal men ärligt talat har jag ganska svårt att förstå upprördheten. Blir lätt irriterad över att man benämner kokablad som knark, vilket det inte är förrän man har förädlat bladet och tillverkat kokain av det. Men rubriken säljer. Risken att folk skulle börja tugga koka härhemma är dessutom inte överhängande precis.

Ordlös onsdag

Café Världen om Bolivia

Maria Palselius, styrelseledamot på UBV och fd regionkoordinator, föreläser om Bolivia i Medborgarhuset (Medborgarplatsen, sal 401) kl. 18.00 på onsdag den 26/9 2007.

Grattis på födelsedagen, M!

Igår fyllde mitt fadderbarn 13 år! Han har blivit stor, den lille knatten på fyra år som log lite blygt bakom luggen på kortet jag fick med första brevet från Bolivia. Mycket har hänt under de här nio åren: han får gå i skolan och har lärt sig läsa och skriva, det finns skolskjuts för honom och hans skolkamrater, han har skolhälsovård och i datasalen får han lära sig använda en dator för att kunna hänga med i teknikutvecklingen. Om han behöver prata av sig eller har bekymmer av något slag finns det en kurator på skolan som hjälper honom. Han kan se på framtiden med mycket större tillförsikt än många andra barn i La Paz som riskerar att bli gatubarn och som väntar på att få en plats i verksamheten. Det saknas många faddrar. En kompis till mig kom hem från Bolivia förra helgen och hon som själv är lärare var mycket imponerad och ska själv bli fadder nu. Det är jättekul!

Missa inte insamlingen till Världsnaturfonden på Solidaritetsbloggen!

Bolivia

För ett tag sedan hade Nadia och jag ett snack om Bolivia vs Peru eller snarare undrade hon varför jag tycker så mycket om Bolivia... och igår fick jag en liknande fråga från Anna Malaga. Hon frågade varifrån mitt intresse för Latinamerika har kommit. Jag vet det knappt själv men jag ska försöka svara utan att svamla för mycket. Allra först, bara för att få det klargjort, kan jag säga att jag varken är eller har varit gift/sambo osv. med, eller ens kär i, en latino/-a. Det brukar för de flesta vara den enda eller åtminstone naturligaste förklaringen till varför man överhuvudtaget är intresserad av den världsdelen. Det har blivit mycket prat om Bolivia för min del eftersom jag vinkade av en kompis igår som skulle dit. Jag undrade förtvivlat var min ryggsäck var någonstans... Det kunde ju inte vara möjligt att jag inte skulle med.

Det var en slump att jag skaffade ett fadderbarn i just Bolivia. En arbetskamrat till mig hade besökt fadderverksamhet i landet och hade själv ett fadderbarn där. Hon visste att hjälpen kom fram och gjorde nytta och då blev det så. Intresset för Latinamerika har väl funnits tidigare också, men det var inget jag funderade speciellt mycket på. Eftersom jag alltid har varit språkintresserad och spanska har klingat vackrast i mina öron föll det sig naturligt att jag skulle åka till Bolivia, träffa mitt fadderbarn och lära känna ett spännande land med intressant historia och kultur. När jag väl kom dit, var jag fast och nu finns det ingen återvändo.

Människorna är alltid den största behållningen vart jag än åker. I Latinamerika fascineras jag av folks spontanitet, öppenhet och livsglädje, stolthet över det egna ursprunget (till exempel maya eller aymara), mod och kamplust trots svåra förhållanden osv.

Det finns vissa likheter med min finska påbrå och det bolivianska lynnet, hur konstigt det än låter. Vi har melankolin, blygheten och allvaret gemensamt, grovt generaliserat förstås. Jag beundrar många egenskaper hos bolivianer jag har träffat. Vi har mycket att lära av aymaras respekt för naturen och samhällssyn där ledare tjänar folket och allas väl och ve prioriteras framför det individualistiska tankesättet som råder i västvärlden.

Bolivia är inte bara intressant och spännande utan också otroligt vackert. När flygplanet svävar likt en kondor över Andernas snötäckta bergstoppar är det en naturupplevelse som inte lämnar någon oberörd. Landet består av tre olika klimatzoner: bergen, högplatån och regnskogen och alla de har sin tjusning. Om jag bara ska nämna tre saker man inte får missa när man åker till Bolivia ska man absolut till saltöken, Salar de Uyuni, Titicaca-sjön och regnskogen Los Yungas.

De speciella tonerna av charango får mig att le och vicka på foten. Jag häller ut lite ur glaset till Moder Jord, Pachamama, innan jag dricker. Jag blir så förbannad att det slår gnistor ur ögonen när jag ser förskolebarn ta hand om sina småsyskon på gatan istället för att gå i skolan... eller skoputsarpojkar som har pasamontañas för att slippa skammen att bli igenkända av sina klasskompisar. Bolivia väcker många känslor.

***

Idag hände något som också passar ihop med det här inlägget. Jag satt på tåget och läste en bok, Karen Blixen på spanska. Noterade i ögonvrån att en tjej satte sig bredvid mig. Tänkte inte mer på det tills jag hörde en försiktig fråga: "Ursäkta mig, men är du spansktalande från början?" Jag lyfte blicken och såg en blond jättesöt tjej i 20-års ålder som tittade nyfiket på mig och min bok. Och så var samtalet igång! Vi var på samma våglängd direkt trots en ganska stor åldersskillnad. Det riktigt lyste om henne när hon berättade att hon hade bott i Mexiko och längtade konstant tillbaka. Vi pratade om olika ställen vi hade besökt och vad vi tyckte om dem, hur vacker spanskan är osv. Båda undrade nog om det var helt OK att prata med en helt främmande människa så där utan vidare. Det är ju så osvenskt. Jag blev på strålande humör och log hela vägen till jobbet. Hon hade smittat mig med sin entusiasm och spontanitet. Vilken härlig människa!

Reseinspiration

När utmaningarna duggade som tätast för ett tag sedan bestämde jag mig för att ta en bloggutmaningspaus, och den gäller fortfarande, men det finns som bekant inga regler utan undantag. Anna Malagas reseutmaning är helt omöjlig att motstå. Sedan får det vara bra ett tag framöver... tills något oemotståndligt dyker upp. Nåväl, nu till saken. Reseutmaningen går ut på att svara på några enkla frågor och motivera svaren.

Nu när jag har svarat märker jag att det blev mycket Mexiko. Det beror på att jag har rest där senast och har de upplevelserna i färskt minne. Jag är minst lika förtjust i Bolivia, Ecuador och Kuba men har lite svårare att komma ihåg platser och namn.

Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?

Madagaskar för vita korallstränder, lemurer och kameleonter, djungel och savann, fantastisk natur och ett rikt djurliv.

Venezuela När jag gick i skolan hade min svenskalärare en bror som bodde i Maracaibo. Hon berättade många spännande historier om Venezuela och jag bestämde mig för att åka dit en dag. Förutom staden Maracaibo som väckte min nyfikenhet vill jag förstås se och uppleva Salto del Ángel-vattenfallen och Orinoco-deltat.

Argentina och framför allt Buenos Aires för att lära känna äkta porteños, pimpla mate, prata med Madres på Plaza de Mayo och sitta och läsa Cortázars noveller på en parkbänk eller varför inte på Biblioteca Nacional. När jag känner mig nöjd med Buenos Aires vill jag åka söderut till Punta Tombo i Patagonien för att se pingvinerna.

Japan och Kina De verkar så fascinerande och totalt annorlunda mot allt jag har sett och upplevt tidigare. Nu klumpar jag ihop två helt olika länder... borde inte göra det, jag vet.

Irland, den gröna ön. Vem kan motstå tanken på att sitta på en irländsk pub på St. Patricks Day eller fara genom det magnifika landskapet (är wuthering heights för engelskt i sammanhanget?) med vind i håret?

Fem länder du har besökt och vill återvända till?

Bolivia för dess otroligt vackra natur, välbevarade indiankultur och intressanta historia. Och för att träffa mitt fadderbarn Marcelo i La Paz. Jag vill återvända till Titicaca-sjön, beundra snöklädda bergstoppar, klättra upp på Isla del Pescados högsta topp i saltöken i Uyuni, äta avokadosallad på Café Ciudad och sjunga "Imillitay" på Los Kjarkas-konsert på Stadion med tusentals andra fans. Jag vill också besöka den stora karnevalen i Oruro och resa i östra Bolivia vilket jag inte har gjort ännu.

Guatemala Det finns många likheter mellan Bolivia och Guatemala som att mer än hälften av folket tillhör ursprungsbefolkningen (maya i stället för aymara), alltså en rik indiankultur med allt vad det innebär: fina textilier i starka färger, vackert hantverk och mycket annat. Jag vill vandra runt bland maya-ruinerna mitt i djungeln i Tikal, prata garífuna på ett café i Livingston, pruta på en väska på marknaden i Chichi, åka i en överfull chicken bus till Xela och fika på Fernandos i Antigua.

Mexiko där jag reste runt under sex veckor i somras (länken till min resedagbok Mexiko 2006 finns under rubriken Pumans dotter till höger) men landet är otroligt stort och det finns hur mycket som helst att se och uppleva. Jag vill hemskt gärna åka det där tåget El Chepe och komma till Pátzcuaro-sjön.

Ecuador Det landet har allt! Jag behöver egentligen inte säga mer än: Läs min resedagbok Ecuador 2004! Den finns också under rubriken Pumans dotter. Galápagos-öarna har jag inte besökt. Det vore förstås häftigt men känner mig väldigt kluven inför tanken pga den speciella miljön och det unika djurlivet som finns där. Jag vill inte medverka till att det förstörs.

Kuba Otroligt vänliga människor, intressant historia och kultur, musik, god mat (verkar vara ganska ensam om att tycka det), fina stränder... jag vet inte vad jag ska säga mer. Åk dit och se själv!

Ett land du inte gärna vill återse?

Jag var i Riga i Lettland under några septemberdagar för många år sedan och har ingen längtan tillbaka. Däremot skulle jag vilja besöka bad- och kurorten Jurmala igen, sommartid den här gången.

En plats du blev positivt överraskad av?

Det var mer spännande att åka på charter till Alanya i Turkiet än vad jag hade väntat mig. Skulle nog inte åka just dit igen, men det var ändå ett mer givande resmål än vad jag hade trott.

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?

Puebla i Mexiko. Hade väntat mig en spännande kolonialstad där jag kunde känna historians vingslag efter att ha läst en roman som utspelade sig just där, men den känslan uteblev totalt. Det fanns visserligen otroligt fin arkitektur men i övrigt tyckte jag nog att stan var ganska tråkig. Jag har aldrig sett så många skoaffärer i en och samma stad.

Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?

Det får gärna vara "basic" men jag vill att det är rent och att sängen är skön. Inte alltför bullriga grannar helst eller för stora kackerlackor. Om det är olidligt varmt vill jag ha AC och värme eller många filtar om det är kallt. Och fler en tre strålar i duschen. Resten spelar inte så stor roll.

Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende)

Hellre stjärnhimmel än 5 stjärnor, men om jag måste nämna hotell får jag dra till med... åh, vad svårt det är att välja! Dessutom har jag glömt namnet på många... ok, efter stor vånda och moget övervägande får det bli Posada La Merced i Antigua i Guatemala (det var som mitt andra hem, dessutom ligger favoritcaféet Fernandos precis bredvid), Hotel Colonial i Veracruz i Mexiko som kändes otroligt lyxigt efter diverse eskapader och sist men inte minst Posada del Cafeto i jalapeño-pepparns hemtrakter (Xalapa i Mexiko) som är ett underbart litet hostal med eget café. Bilden gör det tyvärr inte rättvisa.

Vilket är det bästa stället du sovit på?

Om man inte får svara sin egen säng - och det ska man väl inte när det handlar om resefrågor - då får det bli hos shuar-indianerna i Amazonas (Ecuador). Bilder finns i resdagboken Ecuador 2004.

Vilket är det värsta stället du sovit på? (i nyktert tillstånd)Det måste vara i min ungdom när jag sov under trappan på Finlandsfärjan. Tro´t eller ej, jag var nykter! Hur det hela kommer sig... det ska jag nog inte utveckla.

Bild 1: Hotel Colonial, Veracruz Mexiko
Bild 2: Hotelfrukost i den här miljön är en njutning, Taxco Mexiko
Bild 3: Rummet på samma hotell i Taxco

Sanningens ögonblick - Elvis och jag

Kvällen var perfekt. Löven på den blommande hibiskusbusken susade av en svag bris som kändes behaglig och svalkande efter en lång dag i den starka solen. De färggranna fåglarna kvittrade förtjust till varandra i den brunkande trädgården. Doften av underbar mat letade sig ut från det lilla köket och snart dignade middagsbordet på innergården av alla läckerheterna. Hummern var utsökt och sällskapet mycket trevligt hemma hos charmige Elvis (med efternamnet Turiño Vilvas) och hans kära fru Marely på Francisco Cadahía-gatan No. 120 i den underbara kolonialstaden Trinidad på Kuba. Familjen har en casa particular (typ pensionat som har tillstånd av staten att ta emot turister och får ersättning för det) som Elvis driver medan Marely arbetar som lärare. I familjen ingår tvillingpojkar och två nyfikna taxar. Kan varmt rekommendera dig att bo hos dem om du har vägarna förbi Trinidad. Om jag fick välja skulle jag hellre uppleva detta igen än äta middag hos the Presley´s på Graceland.

Med uteslutningsmetoden kan man alltså konstatera att jag inte har kört bil, vare sig med eller utan körkort, i Bolivia. Min självbevarelsedrift är starkare och lusten att leva väger tyngre än så. Ta en titt på Dödens väg och helt plötsligt är det inte så svårt att förstå. Nej men allvarligt talat, trafiken i storstäderna dödar många människor och är det största hotet för en turist... inte att dö av någon svår sjukdom eller att bli rånad och kidnappad eller att bli utsatt för andra brott.

Bolivia är inte bara droger och misär

Bäst-före-datumet för det här inlägget, åtminstone vissa delar av det, har nog gått ut redan eftersom jag började skriva det när jag hade sett programmet Stina på TV för några veckor sedan, men hur som helst, jag publicerar det i alla fall.

När bönderna demonstrerar på La Paz gator och sammandrabbningarna med polisen och/eller armén resulterar i många skadade eller rent av dödsoffer, då rapporteras nyheten i svensk massmedia. När en svensk man, efter att ha avtjänat sitt straff för ett grovt narkotikabrott i ett ökänt fängelse i den bolivianska huvudstaden, återvänder hem blir han mottagen närmast som en hjälte. Det är beklämmande att han får så mycket utrymme i media. Häromkvällen satt han i tv-soffan hos Stina Lundberg Dabrowski, antagligen för att saluföra sin bok. För övrigt är jag rätt besviken på programmet (länk till SVT, där man kan se programmet under en viss tid efter att det har sänts). Jag hade höga förväntningar efter att ha sett hennes tidigare intervjuer, men den här gången var det mest trams. Skärpning! Har inte sett hennes senare program men hoppas att de håller samma höga kvalitet som tidigare... att detta var ett undantag.

Boliviansk historia och kultur hamnar sällan eller så gott som aldrig i rampljuset här hemma. Om du vill veta mer om Bolivia kan jag rekommendera boken Under solen ur jorden, utgiven av UBV eller Ursprungsfolkens röster, utgiven av Svalorna. Författaren och journalisten Stefan Strömberg har skrivit mycket om landet, t.ex. i boken Latinamerika - utveckling eller avveckling och Bolivia blues. Víctor Montoya, en boliviansk författare bosatt i Sverige (född i La Paz, 1958), har skrivit många spännande böcker som Aymará-Bosquejo de otoño (noveller), Cuentos en el exilio (berättelser i exil), Cuentos de la mina (berättelser från gruvan), Palabra encendida (korta texter, t.ex. en om ett foto på den argentinske författaren Julio Cortázar) samt många artiklar i tidningen Liberación som handlar t.ex. om myten och legenden kring el Tío, djävulen i gruvan. Jag är dock osäker på om han är översatt till svenska.

Livet i Bahia och Hälsans marknad

Idag ägnar Kunskapskanalen en hel timme åt Brasilien, som "har seglat upp som det nya turistlandet i spåren av tsunamikatastrofen och den internationella terrorismen. Nya arbeten uppstår men turismen skapar också kulturkrockar. Mötet mellan välbeställda turister och de fattiga urinvånarna är inte problemfritt." (texten hämtad från tablån) Programmet sänds kl. 22.00 och reprisen imorgon 18.30.

På torsdag 16/11 visas Hälsans marknad som handlar om Chagas sjukdom i Bolivia. Det är en parasitsjukdom som hotar 100 miljoner människors liv i Latinamerika. Sändningstiden är 22.30 och programmet repriseras på fredag kl. 19.00.

"Chagas sjukdom är en parasitsjukdom som bara förekommer i Latinamerika, där den utgör ett hot för 100 miljoner människor. Parasiten, som sprids av en sorts skalbagge, angriper människornas inre organ. Ungefär 50 000 personer dör varje år av Chagas sjukdom, oftast till följd av hjärtstillestånd. De behandlingar som finns är farliga och tar lång tid att slutföra. De är dessutom bara effektiva under sjukdomens akuta fas. Mot den kroniska formen av Chagas sjukdom finns i dag inget botemedel."

Läkare utan gränser

Gärdsgård i Indonesien

När jag läste om Thérèse favoritplatser kom jag på att jag inte har skrivit någonting om Resmässan förra helgen. Det ska jag råda bot på omedelbums.

Trots att det var en solig och fin höstdag var det många som hade hittat till Resmässan i Streets lokaler vid Hornstulls strand för att hämta inspiration till nya spännande äventyr ute i vida världen. Det vimlade av folk som var där för att skaffa information om volontärsarbete eller att lyssna på olika föreläsningar, kanske bara för att få sig en dos Dukoral eller ta en fika med sina resgalna kompisar. Själv sprang jag på ett par gamla bekanta från Ecuador-resan som jag inte har träffat på tre år. Deras senaste resa hade gått till Tanzania och nu var de på väg till Centralamerika. Det var roligt att utbyta erfarenheter och tipsa varandra om ”saker man inte får missa”. Det var lotterier (Kilroys idé att göra pappersflygplan av frågeformuläret och försöka träffa hinken får en guldstjärna), dans och filmvisning. Jag köpte också med mig hem en dvd-film om Maya-kulturen av Reseskafferiet. Jag var nöjd med Resmässan i stort och kommer garanterat att besöka den även nästa år.

Konstig rubrik? Ja, det kan tyckas, men då kan jag berätta att det faktiskt finns gärdsgårdar i Indonesien. Det fick jag bildbevis på när jag lyssnade på Lina Karlbergs (Läs och Res) föreläsning om landet. Jag kom hem med en kasse broschyrer från många olika utställare som jag kommer att plöja igenom under de mörka höstkvällarna vi har framför oss. Honduras, El Salvador och Nicaraguas ambassader var också representerade och jag började genast fundera på om jag inte borde åka till El Salvador och stifta närmare bekantskap med Nicaragua. Ge det en andra chans.

Mina favoriter

BOLIVIA

otroligt vacker natur, välbevarad indiankultur, intressant historia

La Paz – snöklädda bergstoppar av Illimani, häxmarknad, Måndalen
Titicaca-sjön och Solön - världens högstbelägna segelbara sjö

Tiahuanaco den historiska staden med Solporten
Salar de Uyuni - saltöken lika stor som Skåne med salthotell,

kaktusön Isla del Pescado, laguner och flamingos

GUATEMALA
spännande land med rik kultur, vänliga leende människor och underbar natur
Tikal – en av de viktigaste mayaruinerna som ligger mitt i djungeln i Petén
Antigua - underbar pittoresk kolonialstad där du kan bättra på din spanska
Chichicastenango med Centralamerikas största indianmarknad
Atitlán-sjön och alla småbyarna runtomkring
Livingston med fascinerande afrokaribisk befolking och väldigt laid back-livstil

Cuba, México och Ecuador får dela bronsmedaljen. Om de två sistnämnda har jag skrivit resedagbok här på bloggen. Cuba kommer jag säkerligen att skriva om någon gång i framtiden. Jag tycker förstås mycket om att resa i Europa också. Madrid, Granada, Prag och Florens (eller snarare hela Toscana) är några givna favoriter.

Jag vill åka till

Madagaskar för det spännande djurlivet

Venezuela för Salto del Ángel-vattenfallen
Argentina för att jag vill se pingvinerna

Djävulens gruva

Kunskapskanalen visade ikväll en prisbelönad dokumentär som heter Djävulens gruva från Potosí i Bolivia. Staden var en gång i tiden en av de rikaste städerna i hela världen pga sina mineraltillgångar. Man har utvunnit ca 46 000 ton silver från berget Cerro Rico. Filmen handlade om 14-årige Basilio Vargas och hans familj. Pappan dog när äldste sonen Basilio var två år gammal och som 10-åring fick han fullt ut axla rollen som familjeförsörjare och ansvarig för sina småsyskon Bernardino och Vanessa. Basilio började arbeta i gruvan La Cumbre och blev ett av ca. 800 barn som arbetar i gruvorna i Potosí. Arbetsmiljön där är mycket farlig: damm som orsakar silikos och för tidig död (dammet fräter sönder lungorna och få gruvarbetare överlever sin 40-årsdag), giftiga gaser, arsenik, extremt hög ljudnivå och temperatur upp till 40 grader, 24 timmars arbetspass. Över 8 000 000 människor har mist livet i gruvorna vid "berget som äter människor".

Med förhoppning om att hitta mineraler och för att skydda sig mot olyckor offrar gruvarbetarna kokablad och sprit till djävulen i underjorden, el Tío. Historian om el Tío har sina rötter i kolonialtiden, när spanjorerna hotade gruvarbetarna med Guds straff om de inte arbetade hårt. Gud heter Dios på spanska, men eftersom konsonanten /D/ inte finns i ursprungsbefolkningens språk quechua, fick den fruktade guden namnet el Tío. Om gruvarbetarna inte ger offergåvor, kan de förolyckas i en explosion och djävulen äter upp deras själ. Vid varje ingång till gruvan finns det en Tío som man smyckar och offrar till efter gudstjänsten i kyrkan. Man dränker ingången till gruvan med lamablod för att spara sitt eget liv och en del målar sig med blod i ansiktet. Man grillar lamaköttet och resterna av det bränns enligt gammal tradition av medicinmannen. Kokablad används också till att hålla hungern och tröttheten borta. Man dränker bladen i sprit och tuggar dem till en stor boll som man har innanför ena kinden.

Barnarbete i Bolivia

Anna i Málaga frågade hur Marcelos familj försörjer sig så jag tänkte skriva lite om aymara-barnens villkor. Vad just hans famil gör för att tjäna sitt dagliga bröd vet jag inte exakt, annat än att när mormor levde (hon gick bort för 2 år sedan) fick hon ta det största ansvaret för familjens försörjning. Hon gick med storasyster till marknaden varje dag för att sälja saker. Antagligen följer Marcelo med nu när han är större. Barnen går i skolan antingen på förmiddagarna eller eftermiddagarna och har på så sätt tid över till att jobba. Gatuförsäljarna brukar handla med frukt och grönsaker, salteñas (piroger) och lagad mat, hygienartiklar, piratkopierade cd-skivor, kläder - i stort sett allt som går att sälja. Var de får grejorna ifrån och hur systemet fungerar i övrigt vet jag tyvärr inte.

Arbetslösheten i Bolivia är hög, 36% enligt UNICEF-statistiken från 2005. Enligt boliviansk lag (landet har ratificerat ILO´s 182. konvention mot barnarbete) är det förbjudet för barn under 14 år att arbeta. Ändå jobbar 21% av barn mellan 5 och 14 år, vilket betyder totalt ungefär 800 000 barn och ungdomar av en befolkning på cirka 9 miljoner människor. Det är många gånger lättare för barn att skaffa arbete än för vuxna eftersom man inte behöver betala så höga löner till dem. På landsbygden jobbar barn med olika sysslor i jordbruket eller som springpojkar eller hjälpredor i gruvorna medan stadsbarnen bidrar till eller ansvarar för familjens försörjning med inkomster från den så kallade informella sektorn. De jobbar som barnflickor, fönsterputsare, tvätterskor, skoputsare, voceadores (som ropar ut busshållplatserna genom fönstret och tar betalt av passagerarna) och ambulerande gatuförsäljare. Det är också många barn som prostituerar sig eller arbetar som barnsoldater. Enligt Human Rights Watch rapport från 2001 var nästan hälften av de bolivianska soldaterna under 18 år.

Omtumlande möte

De snötäckta bergstopparna runt ”grytan La Paz” och den bländande klara luften var otroligt vackra. Känslan som vällde fram när planet landade på flygplatsen i El Alto var svindlande! Jag var omtumlad, förväntansfull och otroligt trött efter att ha flugit i ett helt dygn och överlycklig över att äntligen vara där. Jag hade sett framemot den här resan väldigt länge. Hade lite fjärilar i magen och det gungade ganska ordentligt under fötterna. Det senare berodde mest på den tunna syrefattiga luften, men jag behövde inte besöka syresalen på flygplatsen. Min resa för att träffa Marcelo, mitt fadderbarn i den andinska huvudstaden, hade precis börjat.

Dagen därpå samlades vi för att få information om situationen i Bolivia, stiftelsens verksamhet och barnen. Efter mötet gick vi längs huvudgatan Prado för att ta en micro upp till förorten där Marcelos familj bodde. Mamma Lucía och Marcelo hade väntat hela dagen. De brukade gå i kyrkan på lördagar men stannade hemma eftersom vi skulle komma. Bara mormor och storasyster var på marknaden för att sälja saker så dem träffade jag inte vid första besöket. När vi kom dit var Marcelo väldigt blyg och hängde mest i sin mammas kjolar. Lucía var klädd som en typisk boliviansk cholita i bred kjol, förkläde och en ljus kofta. Hon hade håret flätat i långa mörka flätor och det typiska plommonstopet på huvudet. Det var inte bara Marcelo som var blyg - både jag och Lucía kände oss rätt tafatta. Det här var ett första möte mellan människor som tillhörde två totalt olika kulturer, så annorlunda jämfört med vår egen att det var svårt att veta hur vi skulle bete oss. Hur ska vi hälsa? Ska vi ta i hand, pussa eller nudda på kinden och i sånt fall hur många gånger och vilken sida ska man börja på eller ge en kram? Vad kan vi prata om? Vad är opassande att ta upp? Det var många frågor som dök upp. Efter ett tag kunde vi prata mer fritt med varandra och stämningen blev öppen och mycket trevlig. Marcelo blev så glad åt sin present (en tröja som min mamma hade stickat och en bok) att han både visslade och sjöng för mig. Familjen, som bestod av mormor Catalina, mamma Lucía (blind efter att ha blivit misshandlad av Marcelos pappa, som dog innan sonen föddes), storasyster Geovana och Marcelo. De bodde i ett rum med stampat jordgolv och lerväggar, kanske 3x5 meter till ytan, som ägs av andra släktingar. Vid väggen fanns det en bred ”säng” där de sov och mittemot den en liten spis och en trasig liten tv. TV är en mycket viktig ägodel för de allra flesta och går ofta före andra behov. Även om man inte har ordentliga kläder eller skor ska man ha en tv.

När jag besökte Marcelos skola fick jag ett kungligt mottagande! Alla barnen från hela skolan var samlade på skolgården och stod och sjöng den svenska nationalsången på spanska. Sången ackompanjerades av en kvinna som spelade dragspel och hela tillställningen videofilmades. Själv fick jag sitta som en drottning mitt i alltihop. Efteråt fick jag en bukett med röda rosor från Marcelo. Jag visades runt i alla klassrum där eleverna hälsade mig välkommen och visade stolta vad de hade fått lära sig. Jag träffade också kökspersonalen i skolmatsalen, skolkuratorn och skolsköterskan som också tog hand om tandborstningen efter lunchen. Det såg roligt ut med över 200 tandborstar och muggar på hyllan bredvid läkarmottagningen. Det var fika med rektorn och hela personalen och vi diskuterade skolans verksamhet och mål. På gården stod den nya fina skolbussen som skjutsade de barn som hade för långt att gå till och från skolan.

Efter några dagar träffades vi igen, Marcelo och jag, för att göra en resa till fördjungeln, till Coroíco och Caranavi. Med på resan i minibussen följde en annan pojke med sin fadder, en socialarbetare som var bekant för barnen och personal från stiftelsen. Vi åkte ner på Dödens väg, som var smal och slingrig och livsfarlig. På ett ställe hade vattnet som kom från berget smulat sönder vägen och det var svårt att passera. I kurvorna tutade man alltid för att ge sig till känna för eventuella mötande bilar som inte syntes. Som tur var hade vi en chaufför som var född i Coroíco och hade åkt den vägen tusentals gånger. Dessutom hade han jobbat som taxichaufför i La Paz och var nykter, det är ju långt ifrån alla som ger sig ut på vägarna. Bättre meriter kan man knappast ha.

Väl framme bodde vi på ett hotell med en underbar trädgård och en stor pool. Jag köpte lite kläder till Marcelo: shorts, strumpor, t-shirts och underkläder. Och badbyxor! Han hade aldrig badat och var livrädd. Han klamrade sig fast vid mig men efter ett tag ville han inte komma upp alls. Vi läste sagor och ritade, tränade på att skriva, sjöng och spelade kort. Jag undrade om han skulle kunna sova när han var så långt hemifrån. Han var lite ledsen första kvällen men somnade nästan direkt efter att jag hade sjungit några vaggvisor för honom. Det gjorde jag på finska eftersom jag inte kunde några andra, men det gick alldeles utmärkt. Det var tre härliga dagar och vi båda fick minnen för livet.

Fadderresan fortsatte med besök i Peru och i södra Bolivia, Oruro, Potosí och saltöken Salar de Uyuni. När vi återvände till La Paz var det dags för en avskedslunch innan hemfärd. Då träffade vi hela familjerna och åt lunch tillsammans. Det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt sorgligt och känslosamt. Jag lovade att hålla kontakten brevledes och komma tillbaka så fort som möjligt (vilket jag också gjorde två år senare). När jag satt på planet som taxade ut hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Mannen bredvid mig gjorde korstecknet två gånger och tittade medlidande på mig. Han kunde inte förstå vad jag hade varit med om, tänkte jag. Det fanns inga ord för att beskriva det så jag log tillbaka utan att säga något.

Marcelito

Hur tror du att det känns att inte veta när du får mat nästa gång?

Eller att grannen högre upp i bergen har gjort sina behov i vattnet som du använder till dricksvatten och att tvätta dig själv i?

Skulle du vilja dela ett rum på 9 kvadratmeter med lika många familjemedlemmar i ett hus byggt av torkad lera och stampat jordgolv (som under regnperioden förvandlas till lervälling)?

Det här är verklighet för Marcelo, Reynaldo, Marta och alla deras syskon i en förort till La Paz, Bolivia. Med detta i åtanke var det ett mycket lätt beslut för mig att skaffa fadderbarn och hjälpa till att ge ett utsatt barn utbildning, näringsrik mat, kläder och rent vatten. Glädjen över att kunna göra en insats och bidra till att ge Marcelito en framtid att tro på går inte att mäta i kronor och ören.

Vi brevväxlar med varandra, Marcelo och jag. Han berättar om sin hund, om att han brukar spela fotboll med sin kusin Víctor på eftermiddagarna, om sina favoritämnen och hur mycket han tycker om att gå i skolan eller vad han vill bli när han blir stor. Jag för min del skriver om vardagslivet här hemma, om julen och påsken, om den första snön i oktober och första tussilagon i april, om båtresan i skärgården och grannens katt. Det kändes som om vi hade känt varandra länge när vi träffades en novemberdag för snart 4 år sedan. Vilken härlig liten kille!