Bildligt talat

Bildligt talat

Vill du bli dagens blogg?

Dagens blogg?

Ööh...
PUMITA är dagens blogg. 

För mig. Inte bara idag. Varje dag.

För mig och för dem som besöker den. 

Idag. Eller en annan dag.

 PUMITA kan inte bli något den redan är.  

Problem solved. 

För övrigt publicerar jag inte kommentarer som lockar med tävlingar och finfina priser. 

Bara så ni vet. Ingen idé att slösa tid och kraft på det med andra ord.
Nu återgår jag till dagens bok. 

Atlantens mage heter den.

Pumitas sanningar 5 + 6

The whole truth and noth... one lie, menar jag. Eller två halvsanningar, kanske? Njae, den ena är sann, tyvärr, och den andra är lögn och förbannad dikt. Om det är tur eller otur har jag ingen aning om. Hur är det nu då? Jo, jag börjar med den pinsamma sanningen för att få det värsta överstökat.

6 Jag har smitit från notan på ett hostel i Guatemala.

Hur gärna jag än vill hävda något annat så är detta faktiskt sant. Och jag skäms som en hund... fast jag inte borde. C och jag hade övernattat på en djungellodge i Río Dulce i ett par nätter och när vi skulle checka ut blev det problem. Och ofta när det blir tjafs med latinos blir det inte problemas utan det blir PROBLEMAS. Egentligen var det så enkelt att vi ville betala var för sig. Vi hade nyligen lärt känna varandra och hade ingen större lust att stå för hela kalaset, nån av oss. Lätt att vara efterklok och säga att vi borde ha clearat det själva. Nåväl, huvudräkning var inte personalens starka sida och när vi inte bara hade sovit i deras underbara bungalow utan även hade ätit och druckit på deras trevliga servering blev det för komplicerat. Först ville de ta betalt för tre nätter var, vilket inte stämde eftersom vi bara hade stannat i två. De insåg sitt misstag och räknade om men den här gången blev det fel åt andra hållet. Minns inte exakt vad eller hur mycket som skiljde men hur vi än försökte förklara lyckades vi inte komma överens om hur mycket vi skulle betala. Summa summarum: vi betalade det de begärde trots att vi visste att det var för lite. Och tog båten över till fastlandet (en båtresa på 5-10 minuter) för att ta en långfärdsbuss vidare, jag till Antigua och C till sitt volontärsjobb nånstans i östra Guate. C gick iväg till sin buss och jag var och handlade matsäck i väntan på bussen. När jag kom tillbaka från kiosken träffade jag på C som utbrast: Vet du vad? De letar efter dig. Vilka då? sa jag. De från djungellodge. De vill ha mera pengar. Hon hade gett dem hälften av det som saknades och sagt att jag redan hade åkt vidare. Då kom min buss och jag hoppade på den. Vad skulle jag annars ha gjort? Bussen gick två gånger i veckan och jag hade ingen lust att stanna där in the middle of nowhere tre extra dagar för att de inte lät sig övertygas om att de hade räknat fel. De kan gott stå sitt kast, tänkte jag, men gissa om jag hade dåligt samvete. Efter en låång och skumpig bussresa framme i Antigua var jag jättetrött, alldeles mör och om möjligt än mer ångerfull. Det första jag gjorde morgonen därpå var att jag postade de saknade pengarna (det var ingen jättesumma, en  hundring på sin höjd) i ett kuvert med ett kort där jag skrev att jag hade träffat C och fått veta att de hade sökt mig. Om pengarna kom fram? Jag kan bara hoppas... men de skickade iaf inte polisen efter mig.

5 Jag har fått ett äktenskapserbjudande från en kanadensare i Managua.

Med uteslutningsmetoden kan man komma fram till att det här påståendet inte är sant. Visserligen blev jag och mitt tillfälliga resesällskap behandlade som ett äkta par men något seriöst erbjudande om att bli hans för evigt fick jag aldrig... som tur är för jag hade skrattat så att ögonen tåras. Vi var bara vänner.

Här finns de övriga alternativen.

Tema fredag - reseupplevelser

Bland det bästa med att resa är att få ta del av andra människors vardag i olika delar av världen. Jag bidrar till Tema fredag med en gammal bild från skolbänken i maya-byn Na Luum Ca i Belice.

Veckans fönster - oktagonalt

Jag fick rota länge i byrålådan för att hitta ett oktagonalt fönster men jag lyckades till slut. Den här bilden har jag visserligen haft här på bloggen för ett par år sedan men de andra som skulle kvalificera sig till veckans tema är inte mycket att visa upp så jag hoppas att jag är förlåten. Bilden är från Antigua i Guatemala och kyrkan heter La Merced.

Fler fönster hittar du på Susannes fotoblogg.

11 mars 2004

San Pedro Sula, Honduras Jag har precis kommit in på hotellrummet och tittar runt för att se att allt är ok. Trött efter en lång bussresa slänger jag av mig ryggsäcken och kängorna och dricker några klunkar vatten ur flaskan. Sätter på fläkten för att det är riktigt varmt. Går fram till tv´n och knäpper på den för att se om den fungerar. Bilder av sårade och döda människor väller fram på den krusiga skärmen. Jag sätter mig ner på sängkanten, stum och chockad. Sakta sjunker det in i mitt medvetande. Fyra bomber har exploderat på Atocha-stationen i Madrid. Närmare 200 personer har dött och 1800 skadats.

Vissa ögonblick glömmer man aldrig.

På en makadamia-odling i Guatemala

Efter lunch på Fernandos åkte jag lokalbuss till en makadamia-odling utanför Antigua. Resan i en skranglig skumpande chicken bus gick snabbt eftersom jag fick sällskap av 12-årige David, en pratsam ung man som var på väg hem från skolan. Ägaren till odlingen var en rätt speciell amerikan, men mycket pratsam och trevlig. Han hade bott i Guatemala i 29 år och odlat nötter. Enligt sig själv var han världens näst dummaste man. Den dummaste satt i Vita Huset (GW Bush). Han berättade om odlingarna och om sina produkter (t.ex. ekologiska hudkrämer). Om sina affärer sa han: "Om jag spottar på mitt finger och stoppar ner det i jorden så växer det banne mig rötter på det över natten". Apparaten på bilden är till för att sortera nötterna efter storlek. Vi gick runt på hans ägor och rätt som det var stannade han till när han hörde makadamia ramla ner på marken. Med fingret uppe i luften sa han med glimten i ögat : "Money!". När jag frågade om jag fick ta ett kort på honom sa han leende: "The only thing you´re not allowed to do here, honey, is to be unhappy!"

Ordlös onsdag - De sista strålarna

Bilden ingår i kedjan Ordlös onsdag.

Vulkanen Masaya i Nicaragua

Lite för nära kanten kom jag kanske när jag kikade ner i Santiago-kratern vid vulkanen Masaya, mest för att svavelångorna började svida i ögonen och klia i halsen. Det var friska vindar när vi gick längs kraterkanten men jag förstår inte hur papegojorna klarar av att bo där i kraterväggarna. De borde tuppa av pga syrebrist. Så speciellt nära molnen kom jag inte (om inte sjunde himlen räknas dvs), förutom de där svavelpuffarna som bolmade upp från kratern. Vulkanen Masaya är inte högre än drygt 900 möh. Naturreservatet, vulkanen och kända hantverksbyarna Pueblos Blancos, marknader, krukmakerier i San Juan de Oriente och handelsträdgårdar ligger tre mil sydost från den nicaraguanska huvudstaden Managua, ungefär halvvägs till staden Granada. Och sist men inte minst byn Catarina på vars utsiktsplats du kan spana efter hajar. Jag ska passa på att rätta ett faktafel jag hittade i mitt tidigare inlägg: de två sjöarna heter Laguna de Apoyo och Lago de Nicaragua och inget annat.

Ordlös onsdag - Nära

Bilden ingår i kedjan Ordlös Onsdag.

My ex-husband in Canada

I ett svagt ögonblick lovade jag berätta om min ex-husband i Kanada. Det är han som i min gästbok går under namnet Rápido Eduardo. Jag håller alltid mitt ord så här kommer berättelsen om vårt korta och stormiga äktenskap.

Kärlek vid första ögonkastet kan man knappast tala om trots att vi växlade några blickar och leenden bakom en lång disk vid gränsen mellan Panama och Costa Rica. Förvirringen vid gränsstationen var total när hela busslasten människor fick ta ut sitt bagage och ställa sig på rad för att i tur och ordning bli undersökta av nitiska tulltjänstemän med sina hundar. Fullt förståeligt i och för sig eftersom Panama gränsar till Colombia. Nästa gång möttes vi i kön till att köpa det frimärksstora tulltillståndet som skulle klistras i passet. Vid tredje och sista kön innan det var dags att åka vidare stämplade jag mitt pass men då såg jag inte till honom. Det var en tysk tjej som räckte fram mitt pass i luckan. Själv stod jag för långt ifrån i trängseln och kunde ha missat bussen om hon inte hade hjälpt mig. Det var sent på kvällen och jag hade ingen lust att tillbringa natten där.

Vid ankomsten till San José klockan 04:30 såg jag honom från taxifönstret när jag åkte runt och letade efter mitt förbeställda rum. Det hittade jag aldrig men fick tag i ett likvärdigt. Efter ett par dagar var det dags att åka vidare. När jag kom till busstationen, nickade jag igenkännande när jag såg honom i busskön mot Managua. Det var beundran på avstånd kan man säga. Inga ord växlades där.

I Managua råkade jag ut för en mycket trist incident och blev glatt överraskad när jag träffade på den stalkande kanadensaren utanför mitt nya hostel. Jag behövde avreagera mig och som den sanne gentleman han är föreslog han en middag klockan åtta på en trevlig restaurant i närheten. Han läste menyn åt mig eftersom jag hade blivit av med mina glasögon och personalen måste ha uppfattat det som att vi var ett par. Middagen avnjöts till smäktande toner av en hel orkester som ställde sig vid vårt bord. Det är inte ofta jag har haft så svårt att hålla masken och Ed såg onekligen riktigt road ut. Till frukosten på en annan restaurant började vi känna oss bekväma med att spela rollen som det smågrälande äkta paret på vift i Centralamerika. Jag skrattade så tårarna rann när låtsasmaken lyfte undan min stol när vi skulle gå.

Vi firade vår honeymoon i Granada - tänkte ta in på Another Day in Paradise (populärt hostel enligt Lonely Planet) men det var fullt - med en vulkanutflykt och strandpromenader på spaning efter hajar. Skilsmässan var slitsam och stämningen dämpad när våra vägar gick åt olika håll, hans till San Salvador och min mot Tegucigalpa, men vi växlade e-postadresser ifall vi skulle ångra oss. Jag fann viss tröstan hos en yngre landsman till honom som satt bredvid mig när bussen närmade sig den honduranska huvudstaden. Min ex-make planerade att besöka El Salvador och fortsätta sedan norrut till Guatemala.

Det gick en vecka eller två som jag tillbringade på den karibiska kusten och i östra Guatemala. Ett par dagar innan det var dags att ta flyget tillbaka till Skandinavien kom jag till Antigua i västra Guatemala. Andra dagen i stan satt jag på en parkbänk och skrev dagbok när jag hörde en bekant röst. Lyfte blicken och vem kom där om inte min käre ex-make, Rápido Eduardo som han gärna kallade sig. "Ja, men där är du ju!" utbrast han. "Jag mejlade till dig och sa att jag skulle vänta på dig här på kyrktrappan varje heltimme idag!" Vi hade inte hörts av sedan Granada och det mejlet hade jag inte hunnit läsa än så det var en ren slump att våra vägar korsades igen. Nu började det likna ett äkta Hollywood-äktenskap. Trots det bestämde vi oss för "the last supper". "Jag vet vem JAG är men vem f*n är du?" sa Ed och så var vi igång igen. Jag undrade försynt var alla lärjungarna höll hus. Det gick åt ett helt paket med näsdukar som jag skrattade. Så säg inte att det inte finns några lyckliga skilsmässor. Jag har dessutom en stående inbjudan till hans lilla ö utanför Vancouver och ett rum som väntar om jag behagar dyka upp. Vilken heltimme som helst.

Ett ögonblick i San Pedro Sula

Mycket trött och sliten efter den långa bussresan tar jag en taxi till hotellet, betalar och kliver ur. Då kör fanskapet iväg och min stora ryggsäck ligger i bagageluckan! Han kör inte så fort, som tur är, så jag springer efter och bankar på bilen allt vad jag orkar - med hjärtat i halsgropen. Jag har sedan tidigare viss erfarenhet av att bagage kan försvinna fort. Då stannar bilen och ut kommer en mycket skamsen chaufför som ber så mycket om ursäkt för att han glömde lyfta ut min ryggsäck. Jag ler lite ansträngt och tackar.

Hur skulle du svara?

El Rubio talar, en blogg i Honduras, ställer svåra frågor.

Misstag i Managua

Från busstationen med stängsel omkring gick jag i sällskap av en dam (som hade polistillstånd med foto runt halsen) till ett hostel för att se om jag kunde hitta ett rum för natten. Rummet var OK och jag lämnade mitt bagage på golvet och glasögonen på bordet (använde dem inte hela tiden). Det fanns ingen air condition men jag kunde nog sova där en natt. Skulle ändå fortsätta tidigt nästa morgon med buss mot Honduras. Funderade ett tag, gick ut och låste dörren.

När jag kom ut från rummet var damen med id-kortet fortfarande kvar. Det var otroligt varmt, över 30 grader, så jag frågade henne om det inte fanns ett annat svalare rum med luftkonditionering. ”Det finns det, men inte här. Om du vill kan jag visa dig.” För att slippa släpa på packningen lämnade jag kvar den i det låsta rummet. Fick tag i ett bättre rum och när jag kom tillbaka för att hämta ryggsäcken var glasögonen borta! ”Du har inte lämnat dem här”, sa ägarinnan. ”Du skulle bara veta hur mycket saker folk lämnar efter sig och vi spar på allt. Dessutom är glasögon personliga så ingen annan kan ändå ha dem.” Hon kom med en massa bortförklaringar och det var helt tydligt att hon ljög. Det sa jag förstås inte men envisades om att jag hade lämnat mina glasögon i rummet. Det visste jag ju! Hon blev väldigt aggressiv och hotfull (antagligen arg för att jag inte stannade) och jag hade inget annat val än att gå därifrån. Glasögonen var nästan nya och jag hade betalt runt 7000 kr för dem så det var rätt surt. Hoppas att hon sålde dem billigt!

En julhälsning från Centralamerika

som jag hittade här.

Lempiras, quetzales och colones

är snart ett minne blott. Läste på text-tv att de centralamerikanska länderna har tagit beslut om att införa en gemensam valuta. Undrar bara vad den nya lanan* ska heta. Någon som har ett bra förslag?

*lana är ett slangord för pengar i bl.a. Panama (betyder egentligen ull)

Lempira är valutan i Honduras, quetzal i Guatemala och colón i Costa Rica

Vem är pobrecita?

Jag såg maya-kvinnan från mopan-byn Ná Luum Ca i Belice framför mig när jag läste Klimakteriehäxans inlägg om Guatemala. Läs den! Här sitter mamman i familjen och plockar loss majskornen från kolven för kvällens tortillas.

Ordlös onsdag

Bilden ingår i kedjan Ordlös onsdag.

Sanningens ögonblick

Här kommer de rätta svaren på Vilket land?-quiz.

1. Minns inte vad just det här torget heter men jag har för mig att det inte ligger långt ifrån slottet. Spårvagnar och kullerstensgator är en vanlig syn i den tjeckiska huvudstaden Prag.

2. Som många svarade är den här bilden från Spanien. Torget heter Plaza de Bib-Rambla och är ett måste när du besöker Granada. Det är verkligen typiskt spanskt med många trevliga restauranger och caféer, blomsterstånd, gatuförsäljare och mimartister... och duvor. Det är lätt att glömma bort vad som pågick här på den mörka medeltiden: piskning och häxbränning... och en och annan tjurfäktning också.

3. Det var nästan fräckt att lägga ut den här bilden eftersom den kommer från en liten byhåla som heter Punta Gorda men jag gillar den annorlunda bilden av en kyrka. Landet är Belize (eller Belice som det heter på spanska), dvs. tidigare brittiska Honduras som ligger granne med Guatemala och Mexiko på den amerikanska kontinenten.

4. Capitolio Nacional heter den här byggnaden, inte att förväxlas med Kapitolium, kongresshuset i Washington. Den här ligger i den kubanska huvudstaden La Habana, alltså Havanna som vi säger härhemma.

5. Den här kvinnan ler vackert mot alla besökare på museet Casa Nacional de Moneda i gruvstaden Potosí i Bolivia. Det är från slutet att 1500-talet och väl värt ett besök. Det finns mycket spännande och intressant att läsa på museets hemsida.

Det blev många guldstjärnor att dela ut! Bra jobbat!

Äntligen!

Panama har fått en vice turistminister som har sina rötter i Sverige. Det behövs nog för att vi ska få upp ögonen för detta underbara land. Läs Thomas Gustafssons artikel här. Annars kan du klicka på etiketten här nedan för att läsa vad jag har skrivit om Panama.