Glimtar från Ecuador, del 11

Det har blivit mycket Mexiko på sista tiden, men nu tänkte jag avsluta rundresan i Ecuador. Första bilden är ett sagoslott någonstans i huvudstaden Quito (det vore kul att veta vad det är för byggnad), i bilden i mitten kan man svagt se El Panecillo-monumentet som vakar över staden och till höger La Mitad del Mundo, Världens mitt, vid ekvatorn. Man kan klicka på bilderna för att se dem i normalstorlek.

Resan från kusten mot huvudstaden började tidigt på morgonen med buss till Jipijapa. Ju längre dagen skred desto varmare blev det. Redan på förmiddagen passerade kvicksilvret +30 grader. När vi kom fram till Manabí-provinsens huvudstad Portoviejo upptäckte vi till vår stora förvåning att flygplatsen var stängd och flyget till Quito inställt! Skälet till det sas vara att det saknades tillräckligt med ljus på landningsbanan. Otroligt! Men vad skulle vi göra?

Gruppen skulle flyga hem till Sverige från Quito morgonen därpå, alla utom jag. Vi spekulerade hejvilt och räknade på hur lång tid det skulle ta att åka buss från Portoviejo till huvudstaden… troligen tolv timmar. Guiden åkte taxi till TAME (flygbolaget) på stan och vi väntade på flygplatsen. Han kom tillbaka med en TAME-tjänsteman som öppnade VIP-rummet så att vi kunde lämna allt bagage där. Vi åkte taxi in till stan för att äta lunch. Halv fem skulle vi vara tillbaka på flygplatsen för att åka buss till Manta (stad på kusten med en amerikansk militärbas) och sedan flyga till Quito vid 20-tiden på kvällen.

Portoviejo var ingen speciellt rolig stad. Vi hittade dock en bra restaurang, La Carreta. Gick runt på marknaden och S lyckades bli av med sina pengar, 40-50 dollar den här gången. Stoppade av misstag portmonnän i ryggsäckens ficka och det är ju som att säga ”Var så god!”. Själv klarade jag mig genom hela resan utan att bli bestulen tack vare hänglås på ryggsäcken och lite tur också.

När vi kom tillbaka till flygplatsen kl. 16, kryllade det bokstavligen av poliser! Där stod tv-team, journalister från tidningen El Comercio och flera av stadens "höjdisar". Vad var det som hände? Säkerhetsvakterna frågade oss hur många vi var och höll oss under uppsikt! En donna i högklackat och kortkort hade en bukett med blommor så någon sorts välkomstkommité måste det ha varit frågan om. Det verkade mystiskt tills vi fick höra från några "gorillor" som satt i en bil med mörka rutor: Lucio Gutiérrez, landets nytillträdde president, skulle landa där klockan 17.00. Vi fick alltså stå där och vänta och vänta och vänta i den stekheta solen tills bussen kom. Inte fick vi se en skymt av presidenten heller. Hans anhängare som hade kommit med flaggor och banderoller (+ t-shirts med hans bild) måste ha varit ännu mer besvikna, eftersom det sas att han hade landat i Manta istället! Det var staden vi skulle till. Väl framme i Manta började det bli mörkt och svalare. Det var jätteskönt!

Under flygresan fick jag många bra tips om vad jag kunde göra under de återstående dagarna i Quito: t.ex. ta spårvagnen till Gamla stan och besöka La Mitad del Mundo, världens mittpunkt, som var ett måste. Staden Quito ligger på närmare 3000 meter över havet vid vulkanen Pichinchas fot och blev ett av de 12 första som valdes till UNESCOS världsarv (1978). För att få en bra bild av Quito ska man ta sig upp till berget där El Panecillo-monumentet finns. Utsikten är fantastisk. Namnet Panecillo betyder liten bulle och statyn är en modern version av Quitos jungfru som finns i San Francisco-kyrkan. Flygresan tog bara 35 minuter så det fanns inte tid för fika men vi blev bjudna på bakelser på planet. Det kändes konstigt att äta sånt klockan åtta på kvällen.

När vi hade installerat oss på hotellet, åt vi middag på en pakistansk restaurang. Ovanligt lite kryddor i maten så det gick åt rätt mycket ají (stark sås) vid vårt bord! Det blev ganska sent eftersom maten kom in först kl. 23.30! Det hade varit en lång dag för oss alla, tolv timmars resande, men på något sätt så piggnade jag till i Quito (kylan kanske)! Taxi hem och direkt i säng! Det var första gången jag var kartläsare i en taxi, men vad gör man när chauffören inte hittar eller kan läsa en karta!

Morgonen därpå när jag hade vinkat av mina reskamrater bytte jag till ett mer centralt boende på Hostal Cayman i Gringolandia (område mitt i stan med många turister). På Avenida Colón ganska nära trolé-stationen (spårvagn) hittade jag ett trevligt ställe för frukost. Fick varma mackor, äggröra och café con leche. Gott, men åh vad jag saknade mörkt bröd!

Efter frukosten åkte jag spårvagn söderut till Gamla stan: ”Plaza Grande, la próxima parada - Stora torget, nästa hållplats”. Det finns många vackra byggnader i Gamla stan, men också gott om ficktjuvar. Först var jag på Plaza Independencia och i katedralen, sedan gick jag till Plaza San Francisco och kyrkan där. Det är ett av de ökända ställena där man inte plockar upp kameran i onödan. Jag gjorde det väldigt snabbt och stoppade ner den i ryggan lika fort. Det gick runt en massa vakter med blodhundar, som såg ut att kunna hugga armen av dig utan att blinka! Det kändes tryggt, konstigt nog! Nära San Francisco-kyrkan finns det en bra restaurang som heter Tianguez.

Min sista dag i Ecuador åkte jag buss från Avenida América till ekvatorn La Mitad del Mundo, som ligger cirka två mil norr om Quito. När man väl är där hör det till att man blir fotograferad stående med ena foten på det södra halvklotet och med andra på det norra. Det får man inte missa, det gör alla. Dessutom finns det ett fint etnografiskt museum på nedersta våningen av monumentet och ett planetarium. Att den verkliga ekvatorn enligt de senaste mätningarna inte alls ligger här utan en bit bort är en helt annan historia.