9 april 2007

Vill väl men det blir fel?

Läste på SvD att skådespelaren Mikael Persbrandt vill åka till Irak i sitt arbete som UNICEF-ambassadör och även besöka andra krigshärdar och fattiga länder.
"Det är klart att det är jävligt farligt, men jag vill vara där det är som hetast. Jag bär kanske en naiv pojkdröm om att bli krigskorrespondent."
Stanna hemma och bilda opinion mot kriget här i Sverige istället. Du gör betydligt mer nytta här än om du skulle bli kanonmat därnere.

Henning Mankell hade många intressanta synpunkter om detta när han medverkade i Carin 21:30, bland annat att Afrika betackar sig för insatser à la sir Bob Geldof. Jag har funderat mycket kring det här med hjälp i och med att jag har skaffat mig fadderbarn och arbetat som volontär på Plan Sverige. En del av lösningen till u-landsproblemen är förstås hållbar utveckling till självförsörjning utan bidragsberoende, men vad gör vi fram till dess eller är vi ens på rätt väg? Det finns en anledning till att det ser ut som det gör i världen. Det finns ett samband mellan att en del äter ihjäl sig och andra svälter. Vill vi se det? Det är svåra frågor och det finns inga lätta svar, eller?

Läs också Johanne Hildebrandts kolumn om faddergalor.

13 kommentarer:

  1. Ett av problemen är ju ocksâ att vi inte hade haft privilegiet att kunna äta ihjäl oss eller att bada i prylar om inte folk hade svultit pâ andra delar av planeten.
    Om det inte finns nâgra fattiga, kan det inte heller finnas nàgra rika... om ingen vill jobba 20 timmar i dâliga fabriker för en svältlön, hade vi aldrig kunnat köpa saker sâ billigt.
    Och det vill vi ju...eller?

    Jag har funderat mycket kring "modet" att âka och jobba nâgra mânader som voluntär. Det verkar som om det har blivit nâgon slags status i det ocksâ. Oj, nu blev det lângt ;-)

    SvaraRadera
  2. Ps: Nu har jag läst kolumnen ocksâ - mycket tänkvÄrt.

    SvaraRadera
  3. Faddergalorna bryr jag mig inte om. Tycker mest de liknar ett stort spektakel som gynnar artisterna mer än de som behöver stöd. Men samtidigt inser jag att många andra kanske får upp ögonen för världens fattigare delar vid sådana här evenemang, så helt dåliga är de inte.

    Att åka ut som volontär/biståndsarbetare har fler än en sida. En stor del går också ut på att man efter avslutat kontrakt ska dela med sig av den information man har om det land där man arbetat. Det är i alla fall syftet hos såväl Svalorna, Afrikagrupperna och UBV som Forum Syd (som jag åkte ut med). Information ÄR viktig och ju mer kunskapen om andras livsvillkor sprids desto bättre kan man påverka, antingen det sker genom att man engagerar sig i fadderbarn eller på annat sätt.

    (Oj, jag skulle nog kunna skriva mycket mer i frågan, men då blir det alltför långt här. Ska fundera på ett eget inlägg i stället.)

    SvaraRadera
  4. Jag läste Johanne Hildebrandt och det var en intressant synvinkel, för även om jag tänkt på att galorna i sig kostar pengar, så hade jag inte tänkt på alla extrakostnader det borde vara att sända direkt från ett mottagarland.

    Jag tycker över huvud taget att alla galor kan bli lite för mycket. Framförallt för att de är för många. Men uppenbarligen är det ett väldigt bra sätt att få folk att öppna ögonen.

    SvaraRadera
  5. Tänkte kommentera, men det blev visst ett eget inlägg hos mig istället :)

    SvaraRadera
  6. Anna: Det blev inte alls för långt. Det finns gott om plats i min kommentarsruta. ;)
    Om vi vill köpa saker billigt eller inte? Jag kan bara svara för mig själv: jag är beredd att betala mer om jag vet att den som producerar varan har vettiga arbetsförhållanden och får en lön man kan leva på. Nej, jag vill inte moralisera... eller framstå som nån besserwisser, men det är så jag ser det. Jag handlar så mycket Rättvisemärkt som min plånbok tillåter och jag skulle aldrig köpa en handvävd matta som är tillverkad av barn i tredje världen – hur billig den än är. Jag är hellre utan matta då.

    Det största problemet är egentligen inte att vi vill köpa billiga varor och därför kan inte bönderna få bra betalt utan den sneda fördelningen av pengarna vi betalar för produkten.

    Om man tänker sig t.ex. ett paket kaffe vi köper, hur mycket kan man tänka sig att bonden får av pengarna vi betalar... 10% eller 15%? Då skulle de antagligen vara överlyckliga! Sanningen är att ynka 2% av kaffepriset går till bonden! 3% går till den som exporterar, 6% till transportören, 25% till detaljhandeln och 64% till rosteriet. Det är där problemet ligger.

    SvaraRadera
  7. Visst har det gått inflation i faddergalor och andra välgörenhetstillställningar, men de verkar vara ett nödvändigt ont för att få folk att engagera sig. Jag blir nästan illamående när jag tänker på att man måste ordna billotterier för att få folk att ge pengar. Ska det vara så j**la svårt att ge lite utan att få någonting i gengäld?!

    Den senaste Plan-galan tyckte jag var riktigt dålig. Svenska artister som sjunger i Sydamerika, hmm, varför? De kunde lika gärna ha stått i en studio här i Sverige. På tidigare faddergalor har man visat reportage från olika projekt i mottagarländerna. Det tycker jag är spännande och intressant. Bra att se hur pengarna används och att de gör nytta.

    Sedan kan jag vara väldigt kluven inför tanken på välgörenhet. Det förändrar ju ingenting utan de förtryckande strukturerna består.

    SvaraRadera
  8. På tal om att åka ut som volontär: mode eller inte, men jag skulle hemskt gärna åka iväg och jobba ett år i något latinamerikanskt land, t.ex. som engelska- eller datalärare eller med gatubarn. Inte för att det är coolt på något sätt eller för att jag har en övertro på att kunna förbättra världen eller ens åstadkomma någon större förändring, men det skulle berika mitt liv och ge mig mycket på ett personligt plan. Det skulle säkert också göra en liten skillnad för de barn jag träffade. De skulle ha lite större chans att skaffa sig försörjning om de kunde engelska och hade datakunskaper. Jag ser också, precis som Sassa, utlandsvistelsen som ett utomordentligt bra sätt att sprida information.

    Såg förresten i tidningen igår att Läkare utan gränser söker icke-medicinsk personal: ekonomer, snickare, ingenjörer osv.

    SvaraRadera
  9. Det ÄR en svår fråga. Har precis kommit hem från Darfur där nöden är enorm, och regeringen i Khartoum är de skyldiga.
    Hjälporganisationer är ju det enda som kan bistå människorna som flytt, samtidigt finns det många oseriösa NGO´s bland dem. (Kanske inte i Darfur men på andra ställen.)
    Så vad kan man göra? Något måste i alla fal förändras. (Skriver en kolumn om detta i Dagens AB.)
    Hälsningar
    Johanne Hildebrandt

    SvaraRadera
  10. Tack för tipset, Johanne! Såg din kolumn på förmiddagen, men hann inte läsa... än mindre svara. Nu verkar den vara bortplockad.

    Upptäckte däremot din blogg på AB som jag kommer att följa i fortsättningen.

    SvaraRadera
  11. Vad mycket intressant som har skrivits här, tur att jag inte missade det!
    Puman - visst är mellanhänder dyra, och man hade kunnat göra mycket där, men jag tror ändâ att en stor del av vârt "prylhav" har sin förklaring i att de fattiga länderna tvingas sälja sina râvaror och sin arbetskraft för billigt. Vi hade inte fâtt sâ mycket pengar över om vâra volvobilar och ikeamöbler hade tillverkats av arbetare med i-landslöner. Det finns heller inget intresse för att ulanderna ska bli rikare och mer "krävande".

    SvaraRadera
  12. Det ena utesluter ju inte det andra som jag ser det. Självklart är det så att produktionen av varor och tjänster flyttar till låglöneländer för att vi inte är beredda att betala mer men också för att ytterligare öka vinsterna i företagen. Om mellanhänderna inte tog så stor del av kakan skulle det bli mer över till Juán och María på kaffeplantagen i Honduras.

    Min första tanke var också att det funkar så här: "för att vi ska kunna leva gott måste de andra ha det dåligt"... men finns det inget sätt att ordna så att alla har det bra, en sk. win-win-situation som det så populärt heter?

    SvaraRadera