Månadens inlägg i juni hos Med barnen i Paris handlar om språk, ett av mina favoritämnen. Jag funderar ofta på hur mitt språk (eller mina språk?) har förändrats under åren i Sverige. Är jag tvåspråkig eller är jag halvspråkig? Samtidigt som finskan har blivit svagare och stagnerat, eller inte förnyats och utvecklats, har svenskan blivit allt starkare, men kommer aldrig att bli hundraprocentig - bara 99,99%. Jag har inget språk som är 100% mitt längre. De innersta känslorna uttrycker jag nog fortfarande bäst på finska och när jag upplever att jag känner en person väldigt väl kan jag utan att tänka mig för helt plötsligt säga något på finska till den personen trots att han/hon inte talar språket. Det sitter djupast.
När jag var nyinflyttad i Sverige lät det mycket märkligt i mina öron när några av mina bekanta med finska rötter som hade bott länge i landet blandade så många svenska ord i finskan. Efter att själv ha bott här i många år förstår jag dem lite bättre. Det känns lättare att säga det svenska ordet, speciellt när man vet att den som lyssnar förstår ändå, än att försöka komma på vad ordet heter på finska. Samtidigt kan jag tycka att det är slarvigt att inte anstränga sig mer för att tala rent. I skriftspråk skulle jag aldrig blanda på samma sätt. Några ord som jag inte översätter är: tunnelbana och pendel(tåg), platser som Drottninggatan eller Hötorget (de låter konstiga när man böjer dem enligt finsk grammatik, men de låter ännu lustigare om man översätter dem ordagrannt), landstinget eller ord som saknar exakta översättningar. Jag har t.ex. aldrig lyckats lista ut vad mähä heter på finska. Det låter så bra på svenska att till och med min mamma som inte kan svenska förstår vad jag menar.
Folk frågar mig då och då, vilket språk jag tänker jag på eller om jag drömmer på finska eller svenska. Det första beror på sammanhanget och vem jag är eller pratar med. När det gäller arbetsrelaterade saker tänker jag alltid på svenska eftersom jag använder bara svenska (ibland engelska) i jobbet, även med finsktalande personer. Om jag från första början har pratat svenska med en finsktalande person känns det onaturligt att tala finska med den personen senare. När jag läser en bok på finska, svenska eller spanska tänker jag på respektive språk. Drömmar på spanska? Neej, jag tror inte det. Jag drömmer nog mer i bilder än i ord... och i färg.
Hos Tolken hittar du andra bloggar som har skrivit Månadens inlägg.
När jag var nyinflyttad i Sverige lät det mycket märkligt i mina öron när några av mina bekanta med finska rötter som hade bott länge i landet blandade så många svenska ord i finskan. Efter att själv ha bott här i många år förstår jag dem lite bättre. Det känns lättare att säga det svenska ordet, speciellt när man vet att den som lyssnar förstår ändå, än att försöka komma på vad ordet heter på finska. Samtidigt kan jag tycka att det är slarvigt att inte anstränga sig mer för att tala rent. I skriftspråk skulle jag aldrig blanda på samma sätt. Några ord som jag inte översätter är: tunnelbana och pendel(tåg), platser som Drottninggatan eller Hötorget (de låter konstiga när man böjer dem enligt finsk grammatik, men de låter ännu lustigare om man översätter dem ordagrannt), landstinget eller ord som saknar exakta översättningar. Jag har t.ex. aldrig lyckats lista ut vad mähä heter på finska. Det låter så bra på svenska att till och med min mamma som inte kan svenska förstår vad jag menar.
Folk frågar mig då och då, vilket språk jag tänker jag på eller om jag drömmer på finska eller svenska. Det första beror på sammanhanget och vem jag är eller pratar med. När det gäller arbetsrelaterade saker tänker jag alltid på svenska eftersom jag använder bara svenska (ibland engelska) i jobbet, även med finsktalande personer. Om jag från första början har pratat svenska med en finsktalande person känns det onaturligt att tala finska med den personen senare. När jag läser en bok på finska, svenska eller spanska tänker jag på respektive språk. Drömmar på spanska? Neej, jag tror inte det. Jag drömmer nog mer i bilder än i ord... och i färg.
Hos Tolken hittar du andra bloggar som har skrivit Månadens inlägg.
Kul att läsa, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Det verkar som om vi är ungefär i samma situation, fast i olika länder.
SvaraRaderaSjälv kände jag att min svenska blev fattigare för varje âr, men tack vare internet har jag hittat tillbaka till ett nyanserar sprâk igen.
Vilket sprâk räknar du pengar pâ? Det brukar vara "sista steget" för mânga tvâsprâkiga.
Intressant läsning här med! :)
SvaraRaderaVi har pratat ganska mycket om det där med att vara halvspråkig i skolan. Det var ju populärt för några decennier sedan att kalla sådana människor som inte talade ett enda språk perfekt för halvspråkiga. Men nu är väl forskarna relativt ense om att det inte finns något som heter halvspråkigt. För även om du hade stannat i Finland och bara talat finska så hade du ju ändå aldrig kunnat bli fullärd i språket, det är inte möjligt. Nu har du däremot ett stort ordförråd och stora grammatiska kunskaper som består av två språk.
Jag tycker personligen att svenskans "det spelar ingen roll" är så bra, att jag oftast inte orkar ens försöka översätta det till finska. Ei sillä väliä låter inte alls lika roligt. Metro är inte heller lika roligt som tunnelbana och sedan har jag börjat överanvända "hei" som hälsning till finskspråkiga, även om jag tidigare alltid sa "moi". Så visst hörs svenskan i finskan hos mig också. :)
Terveisiä täältä sinunkin kotiseuduiltasi!
Anna: Samma sits fast i olika länder! Ja, den tanken har slagit mig också. Jag har under flera år deltagit i ett samtalsforum (message board alltså) för utlandsbodda och "inhemska" finnar och på så sätt underhållit mitt språk, men på sista tiden har jag inte hunnit skriva där. Jag önskar också att jag hade mer tid att läsa böcker på finska.
SvaraRaderaDet där med pengar var nytt för mig, hehe. Jag räknar på svenska. MEN om jag är riktigt stressad eller behöver koncentrera mig extra noga då kan det hända att jag räknar på finska.
Får man lov att fråga hur gammal du var när du kom till Sverige? För vem skulle väl kunna gissa att du inte fått svenska i dig med modersmjölken?! :) Men det är just detta som är så lustigt med språk, ofta har man själv en helt annan uppfattning om sina kunskaper och hur bra man är på att tala än vad omvärlden har.
SvaraRaderaHej :)
SvaraRaderaJag ville bara önska dig en fortsatt trevlig och skön midsommarhelg :D
Haydee: Halvspråkig har jag egentligen aldrig känt mig eftersom minst ett av mina språk har varit starkt. Precis som du säger blir man aldrig fullärd och det vore bara dumt att försöka sträva efter det.
SvaraRaderaJag är inte i samma sits som barn som ska lära sig flera språk samtidigt eftersom jag kom till Sverige så pass sent. Det kanske inte spelar så stor roll om man kallar det för halvspråkighet eller något annat men det dröjer längre innan de når en viss nivå och det kan vara problematiskt. Språket är ändå ett verktyg för kommunikation och om mottagaren bara kan ett av språken du använder uppstår det med stor sannolikhet missförstånd.
Nadia: Fråga kan man ju alltid... ;D Jo, jag hade gått ut gymnasiet när jag flyttade så min bakgrund är "helfinsk". Jag är medveten om att jag har språköra och är rätt bra på språk, men det är svårt att "säga det högt" för att det låter så skrytigt. Men fråga mig inte om 3*2 - x + 2 = - x2 - 4 + 2! Där är jag helt värdelös! Den hjärnhalvan vilar konstant hos mig. *asg*
SvaraRaderaChristina: Tack detsamma! Sköt om dig och de dina!
Jag har alltid upplevt att språken blir synonymer. Alla mina språk blir ett i skallen på mig och ibland när ett ord inte kommer på det språk jag för tillfället använder så kommer det på ett annat språk. Ibland fattar jag inte ens själv vad som hänt förrän folk börjar titta lite konstigt på en... :-)
SvaraRaderaSobri: Det där känner jag igen. Det är just när du inte tänker dig för som "ett ord bara pluppar upp". Haydee har skrivit ett intressant inlägg om kodväxling (bland annat). Läs gärna hos henne!
SvaraRaderaNej, begreppet halvspråkighet tror jag inte alls på. Inte heller på att det tar längre tid att lära sig fler språk samtidigt när man är liten. Jag tror i stället att det är den medfödda fallenheten för språk som spelar roll.
SvaraRaderaMina båda pojkar har från början lärt sig två språk samtidigt och har inte haft några som helst problem att lära sig dem samtidigt, även om de från början blandades ganska ordentligt. Den äldste läste redan vid tre års ålder och den yngste vid fem.
Skrev en gång ett inlägg om tvåspråkighet, men det var på min gamla blogg som gick upp i intet. Ska se om jag kan få ihop något mer i ämnet, för det är intressant.
Känner igen det precis... Var på haydees sida och läste om tvåspråkighet...
SvaraRaderaSusanne: Vore intressant att läsa mer om dina erfarenheter eftersom ni har bott i olika länder. Hur det har påverkat dina barns språkinlärning och vilka skillnader det finns mot din egen som vuxen.
SvaraRaderaVäldigt intressant inlägg. När jag bodde i Madrid fans det också ord jag inte översatte när jag pratade svenska precis som du var tunnelbana och pendeltåg såna ord. I Madrid åkte jag alltid metro och RENFE.
SvaraRaderaDär pratade jag bara svenska med man och barnen , alla andra jag kände pratade jag spanska eller engelska med.
Håller med om att det känns konstigt att byta språk med en person , har man börjat prata på spanska ä det svårt att gå över till svenska eller engelska och vice versa. Med maken har jag dock lärt mig att växla språk. Är vi ensamma talar vi nästan alltd bara svenska utom om någon av oss ska berätta något som "hänt" på spanska eller engelska för då kan det vara lättast att berätta direkt vad någon sa utan att översätta. När vi umgås med vänner som inte förstår svenska blir det så att vi alla pratar samma språk. I Madrid oftast spanska så då pratade jag spanska när jag vände mig till honom. Kändes artigast och naturligast så. I Sverige har han många kollegor som inte pratar svenska och då har det mest blivit engelska och då pratar han och jag också engelska med varandra. Fast det har tagit låg tid innan det inte kändes konstigt att prata något annat än svenska med honom men nu känns det naturligt iallafall i vissa situationer
Thérèse: Jag växlar också språk när jag är i större sällskap och pratar det som alla kan. Allt annat vore ohyfsat, tycker jag.
SvaraRaderaJag menade att när jag lär känna en person (som är t.ex. finsktalande) och vi pratar svenska från början (oavsett om vi är själva eller tillsammas med andra), känns det fel att prata finska med henne/honom senare fast jag vet att personen kan. Det språket som vi talade först känns mest naturligt även om det inte är modersmålet.
Vad svamligt det blev, hoppas du förstår.
Samma sak för mig om att prata ett speciellt språk med vissa personer. Jag har flera kompisar som jag lärde känna på engelska, alltså börjar jag automatiskt på engelska med dom, även om vi båda har svenska som modersmål. Det är liksom kopplat i skallen :P Har även ett antal vänner där vi växlar vilt mellan språken för att använda de ord som beskriver sammanhanget bäst... Intressant inlägg i alla fall!
SvaraRaderaTack Agnes! Visst är det kul när man pratar med folk som kan flera språk. Jag gillar också att "blanda hejvilt" ibland, men då gäller det att de andra är på samma våglängd. :)
SvaraRaderaSå, nu har jag skrivit en del om egna erfarenheter. Håll till godo, lilla puma! :-)
SvaraRaderaVad kul Susanne! :)
SvaraRaderaMåste bara säga som Haydee, halvspråkig finns inte. Jag tycker det är så vidrigt ord. Men jag återkommer till det i mitt inlägg.
SvaraRaderaTolken: Undrar om det finns något bra ord för det fenomenet som jag upplever. Alltså att modersmålet inte känns som 100% ens eget och det nya språket blir aldrig det. Jag skulle inte kalla det för halvspråkighet heller men har svårt att komma på ngt annat passande ord.
SvaraRaderaJag tror jag förstår vad du menar Pumita, men som jag sade tidigare tycker jag inte att man ska kalla det för halvspråkighet i alla fall. Jag känner nämligen också att jag inte alls talar lika bra svenska som de som har språket som modersmål. Dessutom märker jag hur min finska blir mer och mer .. jag vet inte.. omodern? Men jag försöker det på det här sättet:
SvaraRaderamin vän (enspråkig: finska) som läser till läkare har säkert ett jättestort ordförråd vad gäller medicinska termer osv, men hon kan inte de termer som min vän (enspråkig: finska) som läser geografi kan. På samma sätt kan jag säkert mycket mindre ord inom t.ex. databranschen både på finska och svenska än många finländare och svenskar, men däremot så är mitt akademiska ordförråd mycket större på svenska än många infödda svenskars är.
Så länge jag klarar mig med mina språk i de situationer och sammanhang jag hamnar i, så kan jag vara nöjd. Märker jag att jag inte klarar mig, så får jag lära mig mer. Precis på samma sätt om min geografi-studerande kompis skulle behöva göra om hon helt plötsligt skulle vilja bli läkare i stället..
Blev det alltför flummig och otydligt nu?? :D
"Haydee: Jag känner nämligen också att jag inte alls talar lika bra svenska som de som har språket som modersmål."
SvaraRaderaSå skulle jag nog inte säga för min egen del. Jag tror inte att det är så stor skillnad där, men det är känslan jag saknar... det är ytligare på något sätt... usch, vad svårt det är att förklara!
Haydee: Nej, det är ju inte automatiskt så att du har större ordförråd i ditt modersmål än personer som har språket som andra språk. Det beror på utbildningsnivå, specialområden och mycket annat.
SvaraRadera"Om jag från första början har pratat svenska med en finsktalande person känns det onaturligt att tala finska med den personen senare." Det där känner jag igen, i alla fall på ett ungefär. Exempelvis känns det onaturligt att prata tyska med min italienska kompis i Österrike, trots att hon pratar perfekt tyska, och trots att jag egentligen kan prata tyska på samma nivå som engelska. Men engelska var det språk vi började prata med varandra på, så just därför känns tyskan... fel. Å andra sidan har jag en annan "Österrikekompis", som jag inte kan prata engelska med, eftersom tyska var det språk vi använde när vi lärde känna varandra. Nu handlar ju i och för sig mina exempel inte om tvåspråkighet, men ändå.
SvaraRaderaIntressant inlägg för övrigt!
Visst är det ett märkligt fenomen! Sedan tycker jag att det är helt ok att skriva och kommentera om sånt som inte håller sig 100% till ämnet. Det gör jag själv och så ska det vara. Tankarna måste få fladdra lite. :)
SvaraRadera