Rubriken är som ett knytnävslag i magen. Jag kan tyvärr inte ta åt mig äran av den utan den tillhör Anna på bloggen Nytt under solen. Hon skriver ett inlägg om hur ytliga och kallsinniga människor kan vara mot varandra. Här ett kort citat från henne:
Jag undrar vad dessa tonârsbrudar skulle gjort om de hade bott här, där man gâr hem till nâgon som precis har dött och gör familjen (och den döde) sällskap, fixar mat och kokar kaffe. Kanske är det inte nâgon trevlig tradition, men man slipper bli sâ extremt självisk och ytlig att man inte ens vill lâtsas om andra människors olycka.
Anna syftar till en kommentar där en tonårsbrud ondgjorde sig över en person som hade begått självmord genom att hoppa framför hennes tåg - att denne borde ha valt en annan dag istället för att hindra henne att komma hem i tid med den fina blåa kjolen från mellandagsrean.
Anna skriver om tonårsbrudar som det var just i det här fallet men jag är inte säker på att det är en generationsfråga att vara ytlig och cynisk utan det förekommer i alla åldersgrupper. Jag har ändå en känsla av att allt fler bryr sig allt mindre om sina medmänniskor. Statusprylar, dyra vanor, utseendefixering etc. verkar vara mer inne än någonsin. Humanism, medmänsklighet, empati, mjuka värden och sunt förnuft. Vart har det tagit vägen? Rätta mig gärna om jag har fel!
Jag blev bedrövad och upprörd när jag läste om en undersökning som visade att de unga inte bryr sig nämnvärt om att leva miljövänligt. Det är bara prylar och status som räknas. Jag som hade lagt min tillit till ungdomen. Är det verkligen så illa? Nej, jag vill inte klanka ner på "dagens ungdomar". Vi får de ungar vi förtjänar.
På tal om barn och konsumtion - min favoritkanal Kunskapskanalen visar en dokumentär som handlar om hur vägen till de vuxnas plånböcker allt oftare går via barnen. Den heter Hur barnen tog över och visas på fredag 4/1 kl. 20:00.
Jag undrar vad dessa tonârsbrudar skulle gjort om de hade bott här, där man gâr hem till nâgon som precis har dött och gör familjen (och den döde) sällskap, fixar mat och kokar kaffe. Kanske är det inte nâgon trevlig tradition, men man slipper bli sâ extremt självisk och ytlig att man inte ens vill lâtsas om andra människors olycka.
Anna syftar till en kommentar där en tonårsbrud ondgjorde sig över en person som hade begått självmord genom att hoppa framför hennes tåg - att denne borde ha valt en annan dag istället för att hindra henne att komma hem i tid med den fina blåa kjolen från mellandagsrean.
Anna skriver om tonårsbrudar som det var just i det här fallet men jag är inte säker på att det är en generationsfråga att vara ytlig och cynisk utan det förekommer i alla åldersgrupper. Jag har ändå en känsla av att allt fler bryr sig allt mindre om sina medmänniskor. Statusprylar, dyra vanor, utseendefixering etc. verkar vara mer inne än någonsin. Humanism, medmänsklighet, empati, mjuka värden och sunt förnuft. Vart har det tagit vägen? Rätta mig gärna om jag har fel!
Jag blev bedrövad och upprörd när jag läste om en undersökning som visade att de unga inte bryr sig nämnvärt om att leva miljövänligt. Det är bara prylar och status som räknas. Jag som hade lagt min tillit till ungdomen. Är det verkligen så illa? Nej, jag vill inte klanka ner på "dagens ungdomar". Vi får de ungar vi förtjänar.
På tal om barn och konsumtion - min favoritkanal Kunskapskanalen visar en dokumentär som handlar om hur vägen till de vuxnas plånböcker allt oftare går via barnen. Den heter Hur barnen tog över och visas på fredag 4/1 kl. 20:00.
Visst har vi den ungdom vi förtjänar. Det är vi som ska lära dem empati, medkänsla och miljömedvetenhet.
SvaraRaderaInget fel med att ha kul pâ rean - jag shoppar ocksâ kläder, fixar hâret och sminkar mig varje morgon om jag ska ut. Men vad fattigt livet hade varit om just det hade varit det viktigaste.
Jag tror att mycket handlar om att se varandra. Om vi inte vill se människor som mâr dâligt runt omkring oss, eller den gamla damen som tappar sin käpp, dâ ser ingen heller oss när vi behöver det.
Jag säger inte att jag aldrig handlar onödiga saker eller bryr mig om mitt utseende men det blir mindre och mindre. Det materiella har inte så stor plats i mitt liv. Det handlar om inställningen till livet och våra medmänniskor och våra prioriteringar, vad som egentligen är viktigt här i livet. Jag tror att man höjer sin livskvalitet om man som hos er förhåller sig till döden på ett naturligt sätt och är medveten om att livet inte varar för evigt.
SvaraRaderaJag är övertygad om att en del av denna totala avskärmning från miljövänlighet, medmänsklighet och allt sådant beror på hur samhället ser ut idag. Föräldrar som har allt mindre tid för sina barn som uppfostras av skolan och dagis istället och allt detta för att man ska tjäna så mycket som möjligt för att ha så mycket som möjligt i prylväg... Nu är inte allt svart eller vitt men en stor del är jag övertygad om beror på att föräldrar inte hinner med sina ungar idag...
SvaraRaderaAtt vi har den ungdom vi förtjänar håller jag med om. Eftersom det nu är så att alla inte bryr sig om sina egna barn, då behövs vi som ser dom och visar hur man är en medmänniska som bryr sej.
SvaraRaderaDet har blivit en konstig verklighet när döden inte längre "får plats" i livet. Det är ju så att det är livet OCH döden allt handlar om tycker jag.
Jag kan inte riktigt hålla med om det du skriver om ungdomar. I mitt jobb som högstadielärare tycker jag att jag möter så mycket engagemang för t.ex. miljöfrågor. Eleverna vill veta, de oroas av det de hör om klimatkrisen. Det finns faktiskt bara ett ämne som slår klimatfrågorna vad gäller engagemang och det är sex och samlevnad.
SvaraRaderaJag tror snarare det är så att vi vuxna kanske inte tar ungdomars oro och frågor på så stort allvar som vi borde. De vill veta! Och vi måste förklara för dem alla varför de har.
Susanne, det var inte min uppfattning att de unga inte skulle bry sig om miljön, tvärtom. Jag blev mycket förvånad över resultatet på undersökningen som Ungdomsbarometern redovisar. Dina elever kanske är något yngre än de som har deltagit här.
SvaraRaderaViktigt inlägg! Jag vet inte om det är så att vi blir kallsinnigare, men kanske är det så att samhället inte "belönar" medkänsla och empati... Det finns en kallare ton nu, tycker jag, och kanske en rädsla som gör att vi stänger oss mer?
SvaraRaderaPrylhetsen har i vilket fall som helst nått oanade höjder... Och den är svår att komma undan.
Där sa du nåt! Vi belönar inte medkänsla, just det, och det är ju som Anna säger att vi inte ser varandra. Vi är så himla upptagna med alla "viktiga saker". Suck!
SvaraRaderaVad gnällig jag låter idag förresten... jag är bara lite trött. Det var ovant att jobba efter alla ledigheter. Annars är jag strålande glad. Varför? Det framgår av dagens inlägg. ;)
SvaraRadera