Min blogg ger rätt/sanningsenlig bild av den jag är men ibland undrar jag hur folk tänker. Är det inte ganska naivt att vända ut och in på sig själv och sitt liv i ett mejl till någon vars blogg man har läst (ofta vid ett enda tillfälle - nu menar jag inte de som följer Pumans dotter) och som man bara kan förnamnet på? Antagligen uppfattas min bloggprofil förtroendegivande och det jag skriver ärligt och äkta, vilket är bara bra och positivt förstås, men om jag ser det från mejlarens perspektiv: jag skulle inte öppna mitt innersta för en helt främmande person. Jag har fått flera sådana mejl men tänker speciellt på en skrivare som ville ha råd i en känslig fråga. H*n undertecknade med sitt eget namn. Jag har kollat upp det. Jag vet att personen finns och jag är 99% säker på att h*n själv har skrivit mejlet. Det känns genuint, rakt och ärligt. Jag tackar för förtroendet men vill samtidigt påminna dig och alla som mejlar om att det finns många elaka och oärliga människor på nätet som inte vill dig väl. Tänk igenom noga innan du skriver - och ifrågasätt det du läser!
Ja, det kan man ju verkligen frâga sig.... och man undrar varför folk inte vänder sig till sina IRL vänner och familj. Kanske har de inga. Ibland kan det vara bra med râd frân en helt utomstânde, men det är väl därför det finns forum som man kan vara anonym pâ?
SvaraRaderaAtt nâgon ger dig det förtroendet lägger ju ocksâ ett alltför stort ansvar pâ dig. Även om han/hon har en uppfattning om dig frân bloggen, har ju du inte samma uppfattning om dina läsare.
Jag kan bara gissa eftersom jag inte känner personen i fråga, inte ens genom bloggen, att h*n inte har så många att vända sig till. I det här fallet gällde det familjen och då kan det vara svårt om man inte har ett fungerande socialt nätverk omkring sig. Jag kan egentligen ge bara väldigt allmängiltiga svar och hänvisa personen vidare till någon som kan tänkas hjälpa. Jag känner inte att jag tar för stort ansvar, det väljer jag själv och det kan jag inte ta, men vill ändå svara. Iaf hur personen kan gå vidare och få hjälp.
SvaraRaderaDet beror ju på vad det gäller, men vissa saker kanske man föredrar att ta med okända. Tex kanske man inte vill diskutera hur man ska ställa sig till en partners otrohet med familj, eller att man har en idiot till chef i familjeföretaget.
SvaraRaderaPå en liten ort finns inte heller andra okända att prata med för allt kommer ut. Då är internet ändå en bra lösning. Se bara på alla anonyma bloggar. Många gånger är skrivandet i sig en terapi också.
Jag är glad åt att det finns människor som litar på andra, även om jag likt dig ibland kan bli förvånad över hur naiva framför allt vi svenskar är.
jag har också fått en del sådana mail från de som vill öppna sig för mig. Det är klokt det du skriver och man får hoppas att de som mailar hela tiden har det i bakhuvudet att det finns de som kan utnyttja svagare personer på nätet..
SvaraRaderaEL RUBIO: Jag kan förstå att man vill ta vissa saker med okända, eller iaf med utomstående, för att få en objektiv åsikt men hur vet personen att jag är det. Jag kan faktiskt vara bekantas bekant, en tidigare arbetskamrat eller vad som helst.
SvaraRaderaAbsolut, det är jättebra att folk vågar lita på andra (jag vill också tro gott om folk tills motsatsen bevisas) men för mig som inte öppnar mig alltför mycket ens för mina närmaste är det en främmande tanke att diskutera mitt privatliv med okända.
KARIN: Jag tror att det är lätthänt att vara för "blåögd" på nätet och inte inse vilka faror som finns, speciellt om man inte mår 100% bra. Sista halmstrået på nåt sätt. Jag tycker att man ska vara försiktig även med dem man "tror sig känna". Undrar lite hur vanligt det egentligen är att man mejlar om sina problem till nätkompisar.
Svart det dar...Jag kan halla med ovanstaende kommentarer om att man kanske inte vill diskutera ett alltfor kansligt amne med narstaende. Ibland kan det sakert vara bra med rad for nagon helt utomstaende som kan ge en ett annat perspektiv pa saker och ting. Fast samtidigt kan jag inte lata bli att tycka som Anna, det finns massvis av forum dar man kan stalla personliga fragor anonymt.
SvaraRaderaVad det galler bloggar tycker jag ibland det kanns som om man "kanner" vissa av de bloggare man laser. Manga ar ju ratt personliga, lagger ut manga bilder och sa.
Sjalv ar jag sallan personlig just eftersom jag kanner att jag inte vill vara det pa en blogg som kan lasas av vem som helst.
Har last andra bloggar av personer som skrivit mkt om sig sjalva och sin familj, fatt kontakt med nagon via bloggen som de blivit god van med som sedan visat vara en sjuk manniska. Sant ar otackt, darfor bor man vara forsiktig.
Samtidigt har jag sjalv knutit kontakt med frammande manniskor pa bloggen som jag sedan traffat IRL. Om jag hade varit alltfor skeptisk och misstanksam till min natur sa hade jag sakert missat dessa fina moten. Sa det ar en balansgang, tycker jag.
Ja, man ska vara försiktig på nätet - det lurar många fula fiskar där. Men också många genomgoa och kuliga människor! Men man ska inte tro att alla är genomärliga tyvärr - man vill ju gärna göra det!
SvaraRaderaHa det gott!
NADIA: Jag tänker ungefär som du, mina bloggkompisar "känner" jag på nåt sätt och utgår ifrån att de inte försöker lura mig och "spela någon annan" men jag vill vara försiktig ändå. Och just det faktum att vem som helst kan läsa bloggen gör att jag inte heller lämnar ut mig själv eller mina närmaste. Plus att allt jag skriver och alla foton jag visar kommer att vara "därute" för evigt.
SvaraRaderaJag har också fått kontakt med en person (helt okänd innan) via nätet som jag har träffat i verkligheten och umgås fortfarande med men det var inte via bloggen utan på ett forum där vi båda var anonyma från början. Så visst kan man hitta nya kompisar bara man är försiktig. Men jag skulle aldrig använda bloggen eller nätet som ett sätt att "lätta mitt hjärta".
NINNI: Sunt förnuft kommer man långt med.
Beklämd är det jag känner mig om nå´n blir alltför öppen via nätet. Måste ju bero på saknad av nära ock kära att dela sina tankar med. Att tala om för barnen att det simmar fula firrar ute på nätet gör vi ju, men kanske även en del vuxna skulle ta till sig den infon också. Man är ju inte mer trygg på nätet bara för att man är vuxen.
SvaraRaderaTycker också att det där med bilder är knasigt. Kan inte förstå de som lägger ut helbilder på sina nära och kära kors och tvärs. Och ffa inte på barnen. Nu ska jag hoppa till kojs, natti natti.
Det jag tycker är viktigast, både på bloggar och internet i största allmänhet, är att man inte lämnar ut andra personer, som med all säkerhet inte bett om att bli ett ämne på en blogg. Detsamma gäller foton. Nu publicerar jag förvisso inte heller några foton på mig själv, men jag skulle ännu mindre visa foton på andra. (Möjligen då med övermålat ansikte om jag skrev om något speciellt, men knappt ens det numera.) Sedan kan jag tycka att det är svårt för utomstående att bedöma hur pass personlig en blogg är - för även om jag skriver en hel del om mig själv (känns det som i alla fall) finns det mycket som aldrig hamnar på bloggen, utan bara i min helt privata dagbok.
SvaraRaderaMen summa summarum så håller jag med dig om att det är viktigt att tänka både på vad man skriver och vad andra skriver. Och jag blir uppriktigt förvånad över personer som mailar okända personer för att be om råd.
MARIE: Ja, visst är det sorgligt. I det här fallet handlade det om familjen och då var det kanske lättare att ta upp det med någon som inte är inblandad. Men att personen inte har någon att dela sina tankar med är tragiskt. Om jag var i samma situation skulle jag nog ändå försöka prata med någon halvbekant eller arbetskamrat.
SvaraRaderaDen enda som jag känner att jag har lämnat ut - och det har jag dåligt samvete för - är mitt fadderbarn (med bild på familjen och förnamn). Det var en svår avvägning men jag tänkte att om jag skriver om honom kan jag bidra till att fler vill bli faddrar och det i sin tur kan hjälpa andra barn som har det jobbigt.
Redan?! Klockan är bara kvart över tio. Jag har precis vaknat till liv... ;) Sov så gott då!
ELISABETH: Jag blev riktigt snopen också! Hur kan personen veta att den info jag kommer med är riktig och pålitlig?
Vuxna människor får väl göra som de vill på nätet, det är upp till dem, men framför allt barn kan råka riktigt illa ut.
Jo, men så är det förstås. Bara för att jag skriver om mina resor och saker som jag har upplevt innebär det inte att jag berättar "allt". Långtifrån. Det är det som är skönt när man bloggar anonymt, att välja själv utan en massa förutfattade meningar osv.
Varför skulle det vara farligt att lägga ut ett foto på sig själv eller barn (med kläder på)? Är man rädd för det så undrar jag om ni vågar stå med i telefonkatalogen eller gå ut överhuvudtagen.
SvaraRaderaDet är inte farligt att synas. Däremot kan vissa åsikter vara farliga. Men ännu viktigare att våga stå för dem då.
Med tanke på att kunder,arbetsgivare etc kan tänkas söka en så förstår jag de som inte lämnar ut sina namn om de skriver om sånt som kan reta någon. Men det är svårare att söka ett foto som saknar namn.
Haha, jag är inte rädd för att gå ut men om jag ska vara helt ärlig så känns det olustigt att vem som helst kan fota folk hur som helst på stan t.ex. Jag känner mig inte utsatt, absolut inte, för jag tillhör inte målgruppen men om jag var tonårstjej idag skulle jag kanske tänka annorlunda. Med dagens teknik går det att fixa till påklädda bilder till nånting annat än vad de egentligen var från början.
SvaraRaderaNej, det är inte "farligt att synas" men jag har inget behov av det. Och nej, jag står inte i telefonkatalogen, haha. Men det har jag valt för att slippa alla som ringer i tid och otid och kränger saker. Nix-telefon fanns inte när jag skaffade hemligt telefonnummer.