Idag när jag satt på balkongen och läste (”las Maras”-gäng i Centralamerika, läxor med andra ord, om det skulle vara av allmänt intresse) så fick jag syn på någonting svart som rörde sig högst upp på balkongtaket på huset snett mittemot. En katt! Hur har den hamnat där? Det går nämligen inte att att klättra upp från balkongen, fasadklättrare möjligen, och det finns inga höga träd i närheten. Katten gick fram och tillbaka på taket och sträckte sig mot hustaket precis som om den funderade på att hoppa upp, men vågade inte. Katter som ska vara så intelligenta, har jag hört. Hade den glömt bort att den kom den vägen?
Hur som helst, jag försökte ringa till bostadsbolaget, men det var ingen som svarade, så jag ringde till räddningstjänsten och blev kopplad till brandkåren. Pratade med en kille och förklarade det hela utförligt (= svarade på alla möjliga frågor) och när vi avslutade samtalet så säger han att de kommer under eftermiddagen! Då kan ju kattskrället ha ramlat ner för länge sedan, tänkte jag, men sa inget. Jag kunde ju inte göra så mycket mer. Han ville veta vems katt det var, men hur skulle jag kunna veta det. Hans största bekymmer verkade vara vad de skulle göra av katten när de fick ner den.
Precis när jag var på väg ut, efter en timme eller två, fick jag syn på en brandbil runt hörnet. Alla dagisbarnen stod på rad bakom staketet och följde det hela med stort intresse, exalterade är ingen överdrift! Tyvärr missade jag upplösningen på det spännande dramat, eftersom jag var tvungen att rusa iväg, men fick höra i efterhand att det hade slutat lyckligt. Katten ville inte alls bli fasttagen utan precis när brandmännen skulle haffa den så hoppade den upp på taket och smet ner genom takluckan och gallergrinden till trapphuset. Killen högst upp på stegen var nog inte så glad just då…
Ja, det var väl det mest spännande som har hänt i de här kvarteren på sistone. Förutom att resfebern börjar stiga, förstås. Idag är det sex veckor kvar och jag har så smått börjat vänja mig vid tanken på att jag ska ut på äventyr igen. Den här gången gäller det att packa med sig sovsäck också eftersom det är kallt i Sierra Madre, inte mer än +10°C på natten.
Hur som helst, jag försökte ringa till bostadsbolaget, men det var ingen som svarade, så jag ringde till räddningstjänsten och blev kopplad till brandkåren. Pratade med en kille och förklarade det hela utförligt (= svarade på alla möjliga frågor) och när vi avslutade samtalet så säger han att de kommer under eftermiddagen! Då kan ju kattskrället ha ramlat ner för länge sedan, tänkte jag, men sa inget. Jag kunde ju inte göra så mycket mer. Han ville veta vems katt det var, men hur skulle jag kunna veta det. Hans största bekymmer verkade vara vad de skulle göra av katten när de fick ner den.
Precis när jag var på väg ut, efter en timme eller två, fick jag syn på en brandbil runt hörnet. Alla dagisbarnen stod på rad bakom staketet och följde det hela med stort intresse, exalterade är ingen överdrift! Tyvärr missade jag upplösningen på det spännande dramat, eftersom jag var tvungen att rusa iväg, men fick höra i efterhand att det hade slutat lyckligt. Katten ville inte alls bli fasttagen utan precis när brandmännen skulle haffa den så hoppade den upp på taket och smet ner genom takluckan och gallergrinden till trapphuset. Killen högst upp på stegen var nog inte så glad just då…
Ja, det var väl det mest spännande som har hänt i de här kvarteren på sistone. Förutom att resfebern börjar stiga, förstås. Idag är det sex veckor kvar och jag har så smått börjat vänja mig vid tanken på att jag ska ut på äventyr igen. Den här gången gäller det att packa med sig sovsäck också eftersom det är kallt i Sierra Madre, inte mer än +10°C på natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar