Att gå eller springa är ju bra för hälsan, men om man nu inte är en Forrest Gump som kan springa över halva kontinenter så är det ganska smart att ta till något transportmedel. Det här inlägget handlar om att ta sig från punkt A till punkt B, företrädesvis i Mexiko då, hur lång tid det möjligen tar och hur mycket det belastar reskassan.
Att åka metro är det snabbaste sättet att förflytta sig i Mexiko City och kostar 2$ (ca. 1,40 SEK) per resa och du kan åka hur långt du vill bara du inte passerar spärren emellan. Biljetten eller biljetterna (boleto, det finns inga remsor) köper du vid stationens biljettlucka (taquilla). Metronätet är stort (11 linjer, närmare 200 stationer) men det är enkelt att lära sig att hitta: det gäller bara att hålla koll på vilken färg det är på linjen och vilken slutstation man ska åka mot (dirección a Cuatro Caminos t.ex.) och vilka linjer olika stationer har anslutning till (correspondencia). Sedan är det ju bra att ha sin ryggsäck eller vad man nu har för bagage på magen, precis som i alla storstäder, eftersom det finns gott om ficktjuvar.
Vill man åka ovanför jorden finns det några alternativ: vanlig buss, pesero (även kallad micro eller minibús, där routen står på vindrutan) och trolleybus. Det finns ett annat tåg också som heter "Tren ligero", som har egna biljetter till ungefär samma pris som metro. Om man ska åka med taxi eller metro etc. är en fråga om tid, kostnad, bekvämlighet och säkerhet. Oftast ska man beställa taxi vid hotellet och inte ta det på gatan (då menar jag i Mexiko City, det beror förstås på var man är). Jag är inte speciellt rädd av mig, men man ska använda sunt förnuft och inte utsätta sig för onödiga risker. Den vanligaste taxibilen är en VW-bubbla, i mer eller mindre bra skick. I Taxco åkte jag med en vars framsäte bredvid chauffören var borttagen. Vet inte om det var för att underlätta på- och avklivandet, eller om den hade varit så trasig att den blivit kasserad. Annars är det ju rätt vanligt med ombyggda bilar och micron i Latinamerika.
Det första jag gjorde när jag landade på Benito Juarez-flygplatsen, var att gå till en kiosk där jag kan köpa en biljett till en auktoriserad taxi. Jag skulle till Centro histórico och det gick på 205$ (i en vanlig taxi hade jag i värsta fall fått betala det dubbla). Med min biljett travade jag sedan till taxikön för att vänta på min tur. Det finns lite olika system på olika terminaler/busstationer, men ofta står numret på taxibilen på biljetten och det bör man kolla så att man hamnar i rätt bil. Ofta finns det en person från taxibolaget som hjälper dig rätt. Det här är ett mycket bra system, för då har du resan betald och behöver inte bekymra dig om att bli lurad. Chauffören väntar sig ingen dricks men blir förstås glad över en liten peng om du har många väskor att lyfta till bakluckan. Eftersom trafiken i Mexiko City är kaotisk får man räkna med att det tar tid: t.ex. från centrum till flygplatsen (en sträcka på ca. sex kilometer) tar uppemot en timme. Den resan kostade 120$, i andra städer är det mycket billigare och där kan en liknande resa gå på 15-40$. Taxi från Terminal Norte, en av de stora bussterminalerna, in till stan kostade 85$. Att åka taxi är med andra ord inte alls dyrt, trots att det kostar mycket mer än att åka metro eller buss.
Det är inte alltid man blir trevligt bemött när man åker taxi. Ingenstans har jag sett så slöa taxichaufförer som i Mexiko: det är snarare regel än undantag att han (för det är alltid en han) sitter kvar bakom ratten, öppnar fönstret på passagerarsidan för att höra vart du ska och komma överens om priset. Kommer ni överens, öppnar han bakdörren utan att lyfta på ändan och låter dig trycka in allt ditt bagage i baksätet (kan vara tungt, trångt och bökigt med en backpack och en mindre ryggsäck). Någon enstaka gång var jag med om att han självmant gick upp för att öppna bakluckan, men jag fick fortfarande oftast sätta dit mitt bagage själv. En gång blev jag tillfrågad om bakluckan skulle öppnas. Men nu ska vi inte dra alla över en kam: det finns solskenshistorier också, som den äldre mannen som körde mig till flygplatsen när jag skulle hem. Han lyfte ut mitt bagage, tog mig i hand och sa: "Jag hoppas att du återvänder till Mexiko så snart som möjligt. Vi väntar på dig och tar emot dig med öppna armar. Ha en trevlig resa hem!" Jag trodde nästan att han skulle krama mig också... en helt främmande människa. :)
Att åka buss längre sträckor är ett kapitel för sig så det tar jag nästa gång.
Att åka metro är det snabbaste sättet att förflytta sig i Mexiko City och kostar 2$ (ca. 1,40 SEK) per resa och du kan åka hur långt du vill bara du inte passerar spärren emellan. Biljetten eller biljetterna (boleto, det finns inga remsor) köper du vid stationens biljettlucka (taquilla). Metronätet är stort (11 linjer, närmare 200 stationer) men det är enkelt att lära sig att hitta: det gäller bara att hålla koll på vilken färg det är på linjen och vilken slutstation man ska åka mot (dirección a Cuatro Caminos t.ex.) och vilka linjer olika stationer har anslutning till (correspondencia). Sedan är det ju bra att ha sin ryggsäck eller vad man nu har för bagage på magen, precis som i alla storstäder, eftersom det finns gott om ficktjuvar.
Vill man åka ovanför jorden finns det några alternativ: vanlig buss, pesero (även kallad micro eller minibús, där routen står på vindrutan) och trolleybus. Det finns ett annat tåg också som heter "Tren ligero", som har egna biljetter till ungefär samma pris som metro. Om man ska åka med taxi eller metro etc. är en fråga om tid, kostnad, bekvämlighet och säkerhet. Oftast ska man beställa taxi vid hotellet och inte ta det på gatan (då menar jag i Mexiko City, det beror förstås på var man är). Jag är inte speciellt rädd av mig, men man ska använda sunt förnuft och inte utsätta sig för onödiga risker. Den vanligaste taxibilen är en VW-bubbla, i mer eller mindre bra skick. I Taxco åkte jag med en vars framsäte bredvid chauffören var borttagen. Vet inte om det var för att underlätta på- och avklivandet, eller om den hade varit så trasig att den blivit kasserad. Annars är det ju rätt vanligt med ombyggda bilar och micron i Latinamerika.
Det första jag gjorde när jag landade på Benito Juarez-flygplatsen, var att gå till en kiosk där jag kan köpa en biljett till en auktoriserad taxi. Jag skulle till Centro histórico och det gick på 205$ (i en vanlig taxi hade jag i värsta fall fått betala det dubbla). Med min biljett travade jag sedan till taxikön för att vänta på min tur. Det finns lite olika system på olika terminaler/busstationer, men ofta står numret på taxibilen på biljetten och det bör man kolla så att man hamnar i rätt bil. Ofta finns det en person från taxibolaget som hjälper dig rätt. Det här är ett mycket bra system, för då har du resan betald och behöver inte bekymra dig om att bli lurad. Chauffören väntar sig ingen dricks men blir förstås glad över en liten peng om du har många väskor att lyfta till bakluckan. Eftersom trafiken i Mexiko City är kaotisk får man räkna med att det tar tid: t.ex. från centrum till flygplatsen (en sträcka på ca. sex kilometer) tar uppemot en timme. Den resan kostade 120$, i andra städer är det mycket billigare och där kan en liknande resa gå på 15-40$. Taxi från Terminal Norte, en av de stora bussterminalerna, in till stan kostade 85$. Att åka taxi är med andra ord inte alls dyrt, trots att det kostar mycket mer än att åka metro eller buss.
Det är inte alltid man blir trevligt bemött när man åker taxi. Ingenstans har jag sett så slöa taxichaufförer som i Mexiko: det är snarare regel än undantag att han (för det är alltid en han) sitter kvar bakom ratten, öppnar fönstret på passagerarsidan för att höra vart du ska och komma överens om priset. Kommer ni överens, öppnar han bakdörren utan att lyfta på ändan och låter dig trycka in allt ditt bagage i baksätet (kan vara tungt, trångt och bökigt med en backpack och en mindre ryggsäck). Någon enstaka gång var jag med om att han självmant gick upp för att öppna bakluckan, men jag fick fortfarande oftast sätta dit mitt bagage själv. En gång blev jag tillfrågad om bakluckan skulle öppnas. Men nu ska vi inte dra alla över en kam: det finns solskenshistorier också, som den äldre mannen som körde mig till flygplatsen när jag skulle hem. Han lyfte ut mitt bagage, tog mig i hand och sa: "Jag hoppas att du återvänder till Mexiko så snart som möjligt. Vi väntar på dig och tar emot dig med öppna armar. Ha en trevlig resa hem!" Jag trodde nästan att han skulle krama mig också... en helt främmande människa. :)
Att åka buss längre sträckor är ett kapitel för sig så det tar jag nästa gång.
Jag åkte bara metron i Mexico City en gång , jag har aldrig varit med om en sån trängsel och vi stod otroligt packade i vagnarna. Kanske hade jag otur och hamnade just under rusningstrafiken , en mina barn ville inte åka mer metro efter den upplevelsen. Annars var det rent , fräscht och tydliga kartor i metron.
SvaraRaderaVad du får mig att längta till Mexico varje gång jag är här och läser...
Therese, jag förstår dina barn! Det kunde vara rätt trångt ibland (inte alltid, på söndag var det rätt lugnt) och speciellt barn, som inte är så stora, kan uppleva det som otrevligt. Tänk dig själv att trängas med vuxna som är dubbelt så stora som du själv, pratar helt obegripligt och ser annorlunda ut än vad du är van vid. Står du dessutom tokigt till och kanske får andas i någons armhåla också... det är inte kul! Blääk!
SvaraRadera