visste jag inte speciellt mycket om innan jag åkte till Mexiko och jag är inte så säker på att jag vet så mycket mer idag heller. Självklart lyssnade jag på marimba-spelare redan under min resa genom Centralamerika, kände väl till Santanas fina Oye como va (+ några till) eller Marco Antonio Soliz landsplåga Si no te hubieras ido. Visst lyssnade jag igenkännande när jag hörde mariachis spela sin bröllopsmusik, men några djupare kunskaper om mexikansk musik besitter jag fortfarande inte. Det jag tyckte mig höra mest var reggaeton. Daddy Yankees Lo que pasó pasó ekade överallt, precis som på Kuba för 1,5 år sedan.
Ett vanligt inslag i gatubilden var alla försäljare som sålde piratkopierade cd-skivor och skivor med mp3-filer för inga pengar alls. Många av dem går på tunnelbanetågen med väldigt avancerad utrustning = inbyggda högtalare i ryggsäcken och spelar på högsta möjliga volym för alla trötta resenärer, vare sig de vill höra eller inte. Alla är så vana vid dem antagligen att de inte bryr sig. På något sätt måste de ju skaffa sig det dagliga brödet. Enligt den officiella statistiken är arbetslösheten inte speciellt hög, runt 4% (25% arbetar mindre än de skulle vilja/behöva), men med en mycket stor informell sektor där försörjningen är osäker tar man till alla knep som finns. Om man nu inte har släkt i det stora landet i norr som kan hjälpa till. Oj, nu kom jag ifrån ämnet helt...
Lite ny musik fick jag med mig från resan i alla fall. Förutom att jag fick mersmak för Maná, fick jag två nya bekantskaper: den ena är Elefante, som jag inte har hunnit lyssna på ännu och den andra är Alejandro Filio, en trubadur med en fantastisk röst och fina texter. Han liknar kubanen Silvio Rodríguez. Min favorit just nu är Un precio, som handlar om hur allt har ett pris.
Ett vanligt inslag i gatubilden var alla försäljare som sålde piratkopierade cd-skivor och skivor med mp3-filer för inga pengar alls. Många av dem går på tunnelbanetågen med väldigt avancerad utrustning = inbyggda högtalare i ryggsäcken och spelar på högsta möjliga volym för alla trötta resenärer, vare sig de vill höra eller inte. Alla är så vana vid dem antagligen att de inte bryr sig. På något sätt måste de ju skaffa sig det dagliga brödet. Enligt den officiella statistiken är arbetslösheten inte speciellt hög, runt 4% (25% arbetar mindre än de skulle vilja/behöva), men med en mycket stor informell sektor där försörjningen är osäker tar man till alla knep som finns. Om man nu inte har släkt i det stora landet i norr som kan hjälpa till. Oj, nu kom jag ifrån ämnet helt...
Lite ny musik fick jag med mig från resan i alla fall. Förutom att jag fick mersmak för Maná, fick jag två nya bekantskaper: den ena är Elefante, som jag inte har hunnit lyssna på ännu och den andra är Alejandro Filio, en trubadur med en fantastisk röst och fina texter. Han liknar kubanen Silvio Rodríguez. Min favorit just nu är Un precio, som handlar om hur allt har ett pris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar