29 augusti 2006

Marcelito

Hur tror du att det känns att inte veta när du får mat nästa gång?

Eller att grannen högre upp i bergen har gjort sina behov i vattnet som du använder till dricksvatten och att tvätta dig själv i?

Skulle du vilja dela ett rum på 9 kvadratmeter med lika många familjemedlemmar i ett hus byggt av torkad lera och stampat jordgolv (som under regnperioden förvandlas till lervälling)?

Det här är verklighet för Marcelo, Reynaldo, Marta och alla deras syskon i en förort till La Paz, Bolivia. Med detta i åtanke var det ett mycket lätt beslut för mig att skaffa fadderbarn och hjälpa till att ge ett utsatt barn utbildning, näringsrik mat, kläder och rent vatten. Glädjen över att kunna göra en insats och bidra till att ge Marcelito en framtid att tro på går inte att mäta i kronor och ören.

Vi brevväxlar med varandra, Marcelo och jag. Han berättar om sin hund, om att han brukar spela fotboll med sin kusin Víctor på eftermiddagarna, om sina favoritämnen och hur mycket han tycker om att gå i skolan eller vad han vill bli när han blir stor. Jag för min del skriver om vardagslivet här hemma, om julen och påsken, om den första snön i oktober och första tussilagon i april, om båtresan i skärgården och grannens katt. Det kändes som om vi hade känt varandra länge när vi träffades en novemberdag för snart 4 år sedan. Vilken härlig liten kille!

13 kommentarer:

  1. Kan du inte berätta lite mer om hur mötet var, hur du upplevde det?
    Förlåt att jag är så nyfiken men det verkar onekligen som en speciell upplevelse;)

    SvaraRadera
  2. Det är lätt att ta för givet allt man har omkring sig; all lyx som rent, rinnande vatten i kran, elektricitet som värmer en och tillåter matlagning och kylskåp som bevarar maten fräsch. Och att det finns mat att köpa. Och att man har pengar att köpa mat (och andra saker).

    Tack för påminnelsen -jag glömmer så lätt.

    SvaraRadera
  3. Nadia: Det är bara roligt att du är intresserad och frågar. Jo, jag ska berätta... hade bara inte tid att skriva så mycket i morse. Det var en oförglömlig upplevelse! :)

    Lox: Jag behöver påminna mig själ också med jämna mellanrum! Det är rätt nyttigt att komma iväg till t.ex. Bolivia för att komma till insikt om hur bra vi har det i Sverige och hur bortskämda vi är... och gnäller ofta över småsaker i stället för att koncentrera oss på livets väsentlighter. :)

    SvaraRadera
  4. Vad fint! Kul att kunna ha utbyte av varnadra och lära sig nâgot av varandra. Väntar spännande pâ fortsättningen.
    Ibland fâr man ta sig tid att fundera pâ hur man ska skriva till dem, tycker du inte? Jag skriver inte heller om prylar och resor, utan om grannens hundvalpar, stranden och folkfesterna här i byn. Trots olikheter, finns det ju mycket gemensamt i vâra liv ocksâ.
    Väntar pâ fortsättningen!

    SvaraRadera
  5. Jösses, vad rörigt jag skriver! Ska ta en kopp kaffe ;-)

    SvaraRadera
  6. Anna: Anna, en kopp kaffe är ju aldrig fel! ;)

    När jag skriver till Marcelo behöver jag ju hela tiden tänka på att det är ett barn jag skriver till och försöka utgå ifrån hans förutsättningar att förstå det jag beskriver. Sen beror det mycket på barnets ålder hur och vad man kan skriva om. Marcelo börjar bli rätt stor, han fyllde 12 år i juli. Jag tycker också att det känns fel att skriva om en massa prylar som en del gör (har sett det i mina översättningar när jag jobbar som volontär). Nu är inte jag någon prylgalen person precis, så det är ingen risk heller.

    Det vore kul att höra mer om ditt fadderbarn i Guate. När du har återvänt hem från din underbara Andalusien-trip, kan du väl skriva nåt om det? Jag är jättenyfiken! :)

    SvaraRadera
  7. Hon bor i Chimaltenango, är tolv âr och har lânga flätor och ett lângt romantiskt dubbelnamn. Jag fick henne genom Fundación Intevida.
    Har druckit kaffe nu... ;-)

    SvaraRadera
  8. InteRvida ¨ska det vara. Jag tar en kopp till.

    SvaraRadera
  9. Det verkar som om vi är speedade båda två... Får börja köra med koffeinfritt istället... hahaha!

    Om jag inte minns fel så ligger Chimaltenango ganska nära Atitlán-sjön, ett ställe där man ofta byter buss. I sånt fall har jag varit där ett antal gånger. :) I de trakterna är en stor del av befolkningen maya-indianer.

    Dags att kila igen... :)

    SvaraRadera
  10. Åååh, vad roligt att du träffat ditt fadderbarn!
    Både jag och mitt fadderbarn är ganska dåliga på att skriva till varandra. Hon blir 17 år i oktober och hon bor i Zimbabwe. Det är via Plan Sverige jag ger pengar till henne och hennes by.
    Det skulle vara mysigt att ha mer kontakt, men breven tar ju sån fasligt lång tid på sig!

    SvaraRadera
  11. Jaa, det var helt underbart! Jag är inte heller världens bästa brevskriverska... jag kanske lät präktigare än vad jag är, men jag försöker att få iväg ett brev några gånger per år i alla fall. Marcelo, mitt fadderbarn, skrev inte så mycket när han var liten utan skickade mest teckningar men nu när han är äldre är breven längre och det är jätteskoj!

    Plan är en jättebra organisation, men den är rätt stor också (15 givarländer och 45 mottagarländer om jag inte minns fel - jag översätter ju åt dem) och det är klart att det tar tid att få iväg breven. Översättaren får två veckor på sig och all administration och sortering både i Sverige och i utlandet går ju inte så fort. Nu har man förenklat rutinerna med en översättarplattform (man fixar det via datorn) och då blir det snabbare hantering i fortsättningen.

    Om det är någon som är intresserad av att göra en insats och jobba med översättningar, så ta kontakt med Plan (se mina länkar). De har brist på översättare, speciellt såna som kan spanska. Det är inte krångligt alls och tar inte lång tid. Man får välja hur många brev man kan tänka sig att översätta på två veckor. Det måste vara minst tre. Jag översätter fem varje gång och det är inte speciellt ansträngande.

    SvaraRadera
  12. Jag praktiserade faktiskt två månader på Plan när jag gick i skolan i Uppsala. En dag översatte jag fadderbrev, det fanns juen del...
    Det är ju perfekt om man kan ett treje språk - utöver svenska och engelska! Nu kan inte jag översätta bra till något annat än engelska (eventuellt franska om jag endast tog åt mig tre brev och hade ord- och grammatikbok med mig).

    SvaraRadera
  13. Ahaa, vad kul! Det finns nog mycket man kan göra på Plan även om man inte vill översätta. De har många volontärer som jobbar på kontoret med andra administrativa uppgifter också. När jag meddelade om semesteruppehållet innan Mexikoresan fick jag lova att höra av mig så fort jag var tillbaka. Förr översatte jag både till engelska och spanska men nu har jag bett om att få översätta bara till spanska. Det blir för rörigt i huvudet på mig med fyra olika språk. Jag brukar använda de nätlexikon som finns i mina länkar här på bloggen.

    Vad pluggade du i Uppsala förresten?

    SvaraRadera