Glimtar från Ecuador, del 4

Väl framme hos shuar-indianerna i Barrio Etsa fick vi mat - yuca, oritos och kött i bananblad - och vilade en liten stund. Första kvällen somnade vi tidigt (det blev ju mörkt, eller snarare kolsvart, klockan 18) efter att ha fått hjälp med att rigga upp myggnäten. Vi sov i samma hus där köket var. Dagtid var det varmt och svettigt, men natten kändes lite kylig. Det visade sig vara 23 grader då! Huset som var gjort av brädor och halmtak var ungefär fyra meter brett och åtta meter långt. I ena änden fanns det en eldstad och köksgrejor, i mitten en bambulav där vi sov i sovpåsar på våra liggunderlag och i andra änden fanns det en hängmatta som både barn och vuxna brukade vila i.

Alla i familjen talade spanska, även gamlingarna, så det var otroligt lätt att kommunicera med dem. Båda mina reskamrater talade också mycket bra spanska. Ibland ville de att jag skulle hjälpa till att översätta och efter ett tag började de kalla mig för gående lexikon. Både mormor och Luchos lilla dotter som hade hög feber fick medicin av min resekamrat som var läkare.

Nästa morgon fick vi fisk, bananer och maniok till frukost. Sedan gick karlarna iväg för att fiska och vi följde med Rosa-Maria till hennes odlingar som låg på en tjugo minuters promenad hemifrån. Det var leriga rutschkanor, men vi klarade oss med hjälp av käppar som Rosa-Maria högg till oss med sin machete. Hon som var betydligt äldre var både nättare och vigare och småsprang barfota före oss när vi kom staplande efter. Hon berättade om många olika växter, bland annat en som man dödar fiskar med. Den var så giftig att om man hackade bladen och kastade dem i vattnet så dog alla fiskarna. Enligt henne var den inte farlig för människor utan användes som medicin och till ayahuasca (berättar om det lite senare). Vi fick sockerrör att tugga på och Rosa-Maria plockade upp yuca och andra rotsaker som såg ut som rödlök, men smakade som potatis. De passade bra till fisken. Hon visade oss hela sin trädgård som hon var mycket stolt över. Hon skötte den alldeles själv. "De andra gör inte så mycket", sa hon. Det stämde säkert! Grabbarna blev serverade och lyfte inte ett finger hemma fast Rosa-Maria hade hög feber. Vi sa till henne att hon måste vila och då tog Rosa-Marias dotter Florencia över. Vi hade gärna deltagit men de ville inte att vi skulle göra så mycket.

Efter lunch gick jag och vilade en stund som man brukade göra där. Det kan vara på sin plats om man går upp mellan halv fem och sex. Jag höll precis på att somna när min reskamrat kom springande och frågade om jag kunde assistera doktorn. Det var något barn som hade skurit sig med en machete på armen! Jag hoppade upp och gick på toa (läs: buskarna) samtidigt som hon plockade ihop ”verktyg” till doktorn. Sedan gick vi springande (så gott det gick) till närmaste grannen. Det var svårt att bedöma avståndet, men det tog en kvart eller 20 minuter.

När vi kom fram var det många människor samlade och patienten, en 16-årig flicka, satt vid ett bord med bandage runt armen. Såret precis nedanför armbågen var 5 cm långt och ganska djupt men det var lyckligtvis bara muskelsår. Doktorn hade med sig jod för att rengöra såret och vanliga synålar och tråd. Det var det enda som fanns till hands så det var bara att börja. Jag tröstade en liten systerdotter, som var skräckslagen och bad en av kvinnorna att hålla i den skadade tjejen runt axlarna. En annan kvinna höll henne i handen. Huden runt armbågen är rätt tjock och det var svårt att sy. Han fick verkligen kämpa för att få igenom nålen. Stackars tjejen som skrek och grät! Hon var verkligen tuff! Det måste ha gjort djävulskt ont utan bedövning. När första stygnet var klart gick nålen av. Det fanns en till som höll ungefär lika länge. Två stygn klara men det skulle behövas fyra till. Vi fick veta att någon hade gått ivåg till byns enfermero, sjukskötare, för att hämta en riktig nål. Jag frågade när de skulle komma tillbaka och fick till svar: "Idag". Det är ett väldigt typiskt svar. Inte minuter och sekunder som hos oss. Jag frågade om de kommer snart, vilket kan betyda i princip när som helst har jag förstått senare, och de sa bara: "Ja." Det tog kanske en halv timme och sedan kunde doktorn avsluta arbetet. Tjejen fick antibiotika och vi gick hem i lite lugnare takt än vad vi hade skyndat dit. Det började spöregna, men vem bryr sig! Vi var konstant blöta ändå och det var faktiskt inte så viktigt!

På kvällen satt vi i mörkret i köket och Leuncio berättade historier om Etsa (en gud som jag nämnde i ett tidigare inlägg) och lärde mig lite shuar. Nu kunde jag i alla fall hälsa och tacka på rätt sätt: YUMINSAMJE = Tack! och PUJARMEK = Hej! Han sa också att man firade jul med en dryck som heter ayahuasca. Efter att ha druckit det, hade man hallucinationer i fem timmar enligt honom. Det är samma växt som man fiskar med. Ayahuasca tillverkar man genom att koka bladen i vatten till mörkgrönt koncentrat i tre timmar. Han verkade väldigt entusiastisk och frågade om jag ville prova, men jag tackade artigt nej. Vi pratade med honom om att Rosa-Maria behövde hjälp när hon var sjuk, men antagligen till ingen nytta.