Glimtar från Ecuador, del 5

1. Gregorio och Amaryllis med sitt yngsta barn Kennedy
2. Pojkarna på hästen
3. Fölen
4. shamiki
5. Amaryllis och Gregorios barn Kathy, Kennedy och Elisabeth
6. ett av husen i Barrio Etsa (med solceller på taket)

Räkor, bananer och yuca till frukost, det har jag aldrig ätit förut! Räkorna var så små att man kunde tugga dem med skal, men jag skalade nästan alla även om det tog en halv evighet. Sedan gick jag för tvättade mig vid floden och passade på att ta en kort promenad på stranden. Satt på en sten och tittade på spindlarna som solade sig. Såg många fler fjärilar när det var fint väder och inte regnade. Två 10-åriga pojkar kom ridande på en häst, en ynklig stackare, och en föl följde efter dem. När de skulle korsa floden blev fölen rädd och en av pojkarna var tvungen att hoppa över till fölen för att leda den till andra sidan. Det såg ganska otäckt ut, men det gick bra.

På eftermiddagen var vi och badade i floden. Det var riktigt skönt trots att vattnet var kyligt i början. Det kändes lite komiskt: där satt vi, två vita gringas, i floden i Amazonas och njöt… och ungarna stod på stranden och pekade och fnittrade. Luchos dotter Arisela som hade tvättat på stranden kom och badade med oss. Hon plockade shamiki, blommor med rosa fjun, till mig. På kvällen när det hade blivit mörkt satt vi och lyssnade på familjeöverhuvudet Francisco som berättade om gamla tider. Det var bitvis svårt att följa med i hans tankebanor även om hans spanska var mycket bättre än jag hade väntat mig. Han berättade t.ex. om sina förfäder som hade varit huvudjägare och ägnat sig åt tsantsa. ”Det gjorde vi förut, men inte nu längre.”, sa han. Det lät ju betryggande… så jag slapp ha mitt skrumpna huvud med ihopsydda läppar på en pinne utanför hyddan som varnande exempel för fienden. ¡Buenas noches!

Nästa dag, som var Annandag jul, skulle vi gå till vattenfallen bakom Rosa-Marias odlingar, men det spöregnade nästan hela dagen så det blev inte av. På den stigen fanns det många leriga backar och skogen var förstås genomblöt. På förmiddagen var Lucho hos oss och gav oss alla små "skopor" som var gjorda av fruktskal. De heter pirche på spanska och zappa på shuar. Man dricker chicha eller soppa ur dem. Några av hans åtta barn hade gjort dem och jag fick också ett armband gjort av stora vita och mindre bruna frön. Gregorio var hos oss och visade smycken och prydnader som hans fru Amaryllis hade gjort. Jättevackra! Jag köpte ett halsband och en liten väska av honom. Sedan ville han att vi skulle ta kort på honom och hans familj. De hade tre barn, den äldsta var tre år och den yngste tre månader. Gregorio hade gått ut gymnasiet och hade velat studera vidare men familjen hade inte haft råd. Han verkade väldigt ambitiös: hade tagit gult bälte i tae-kwando och hade två byst i fotboll också.

Guiden kom och hälsade på oss och berättade att vi inte behövde gå till Parroquía där vi hade landat vid ankomsten utan fick åka kanot nedströms i en kvart ungefär till El Puente, när vi skulle åka därifrån dagen därpå. Vi gick till stranden och fick en hel skara ungar efter oss igen. Några av ungarna flöt på en stock mitt i floden, den yngsta var under 3 år och bottnade inte! De är vana vid sånt, eller de har på något sätt en helt annan syn på livet. Det som händer, det händer. Precis som lilla Sheila (1 år 8 mån) som jämt lekte med en machete. Så fort jag såg henne med den tog jag bort den, men ingen annan reagerade. Hon lekte för det mesta brevid eldstaden utan att någon bad henne flytta på sig.

Det var inte så mycket mer vi gjorde den dagen. Karlarna fiskade lite och tappade bort en krok igen. Det blev ingen fisk. Som tur var hade de fått några med nätet så att middagen var räddad. Det fanns förresten en linbana till andra stranden, ifall kanoten skulle vara på fel sida av floden. Jag såg inte den användas men jag vet att man gjorde det rätt ofta.

Tidigt i säng efter att ha beundrat stjärnorna och alla eldflugorna. De måste ha tyckt att vi var konstiga när vi stod helt stilla mitt på gården i mörkret och tittade upp. Det var spännande att se hur annorlunda himlen såg ut från södra halvklotet. Hörde den där knäppa fågeln, som först lät som när man vässar en kniv och sedan "oink, oink, oink" efter. Glömde fråga vad den hette.

På fredagmorgon satt vi mest tysta. Det kändes vemodigt att lämna familjen framför allt för att både Francisco och Rosa-Maria var sjuka. Jag trivdes jättebra med alla och hade gärna stannat längre. Det enda som var lite svårt var att sova på så hårt underlag, fick ordentligt ont i sidorna, men det var det lilla. Vi trodde att Guido, den 16-åriga sonsonen, skulle följa med oss till El Puente, men han hade gått iväg för att hämta Franciscos medicin. Den hade han inte haft råd att köpa ut innan fast den kostade bara en ynka dollar på missionärstationen. Det blev i stället Leuncio (som också var sjuk och hade feber) som fick ta sig över till andra sidan floden med vatten upp till armhålorna för att hämta kanoten och följa med oss.

Från El Puente åkte vi i fem kanoter, varav en var reserverad för vårt bagage. Jag klev i den längsta kanoten som var nio meter lång. Den såg lite djupare ut än de andra som var 5-6 meter långa. Jag hade turen att hamna på sitsen där man kunde luta sig mot en bräda så jag satt ganska bekvämt. Vi satt alla med benen i kors eftersom det var ont om plats. Trots det var det en enastående upplevelse! Det var gott om forsar men båtsmannen var mycket skicklig. Han sa att största faran var att det var så grunt på vissa ställen. Kanotfärden i Amazonas var i klass med vassbåtsturen på Titicaca-sjön, helt fantastisk med andra ord! Kanoten gled sakta mellan höga klippväggar och fick bra fart på strömmare ställen. Naturen var otroligt vacker: det fanns många fina växter, fjärilar och fåglar… men inga kajmaner, vilket jag var lite besviken över. På vägen såg vi en grotta för matförsäljning. Där brukade folk stanna till och äta om de var på resande fot länge. Efter ungefär en timmes färd stannade vi till och plockade med en till som rodde. Han tog över direkt så att den andra fick äta lunch. Han fick med sig en tallrik mat från familjen på stranden. Rätt som det var började det regna och då drog jag på mig min regnponcho. Det var mysigt för det var bara duggregn. Egentligen var det ganska skönt att det inte var solsken för då hade det blivit riktigt varmt. Det tog tre timmar att komma fram till stället där vi skulle ta bussen vidare till Santiago. Då var vi på en timmes kanotfärd från den peruanska gränsen.

De mindre kanoterna skulle grabbarna ta hem samma dag. Att ro uppför strömmen tar hela dagen och hela kvällen för dem. De räknade med att vara framme mellan åtta och halv nio på kvällen och då var det alldeles mörkt. Den stora kanoten tog det ett helt dygn att få hem och de var tvungna att övernatta på vägen.

Jag har fått höra att vi var väldigt privilegierade som fick komma till shuarerna och bo hos dem. Det gör man inte hur som helst som turist eller ecuatorian heller för den delen. De är mycket restriktiva med att släppa in folk. Läs&Res har lyckats knyta de rätta kontakterna hos shuar-federationen. Jag kan tänka mig att deras filosofi om turism på lokalbefolkningens villkor har underlättat i förhandlingarna.

Nästa gång skriver jag om Santiago, Méndez och Cuenca.