Glimtar från Ecuador, del 7

Vi tog bussen norrut till Riobamba. Därifrån skulle vi dagen efter ta det där spännande tåget söderut till Alausí. I Riobamba övernattade vi på ett hotell som hette Tren Dorado i närheten av tågstationen för att kunna gå tidigt till tåget och få bra platser på taket. Det var ett bra hotell och frukosten var underbar: naturell yogurt och müsli! Första gången på 1 ½ månad! Jag njöt. Kaffet var också gott. Riobamba var en trevlig liten stad med närmare 130 000 invånare (år 2004). Det kunde man inte tro, men det är i alla fall Chimborazo-provinsens huvudstad och ligger så gott som mitt i Ecuador. Glöm allt snack om att alla vägar leder till Rom! De leder nämligen till Riobamba, Andernas sultan! Det fick jag veta från en säker källa! Jag åt camarón al picante-lunch, räkor i stark sås, på en enkel chifa (kinesrestaurang) som låg vid tågstationen och hette Joysing. Rekommenderas varmt om den finns kvar, det vill säga.

Jag hade svårt att bestämma mig om jag skulle våga åka på taket. Det var i alla fall SJU timmar! Men jag tänkte att jag kommer att ångra mig för resten av livet om jag stannar därnere så jag klättrade upp! Det var en knyckig och skranglig färd. I början undrade jag om jag verkligen skulle hålla mig kvar på taket under hela resan. Farten var inte svindlande men inte långsam heller. Jag vande mig efter en stund och började njuta av utsikten. Den var helt underbar! Vädret var soligt och lagom varmt. Jag hade vindjacka på mig och tog av den när solen kom fram. Sista biten från Alausí till La Nariz del Diablo (Djävulens näsa som en av bergstopparna heter) var bäst. När jag satt och tittade nedanför mina fötter såg jag varken tåget eller rälsen, bara ett stup på flera hundra meter ner. Enligt Lonely Planet är det en höjdskillnad på 1000 meter under resans gång, enligt andra uppgifter 2000 m. Det var häftigt oavsett vilket! När vi satt där på taket var det några barn som gick runt och sålde snacks. De balanserade på kanten medan de gjorde affärer och det var rena turen att ingen ramlade av det zickzackande tåget. Väl framme var själva berget, Djävulens näsa (se foto), inte så märkvärdigt. Men det är ju vägen och inte målet som är det viktiga som det heter. Vi stannade ett tag och åkte sedan samma väg tillbaka till Alausí. Det tog två timmar tur och retur (+ tågresan på fem timmar från Riobamba). Det är mycket vanligt med tågurspårningar eftersom spåren är i ganska dåligt skick. Nu var det ju vackert väder och torrt, inga jordskred med andra ord, så det gick bättre än väntat. Ett par gånger var vi tvungna att backa och ta sats.

När vi kom tillbaka till Alausí var det en egen buss som väntade på oss. Det blev mycket åkande den dagen, men det var inte alls ansträngade! Jag var så glad dels för att jag mådde bättre och för att tågresan var så härlig. Inte alls läskig som jag hade trott. Man inbillar sig så mycket i förväg! På vägen till Guayaquil stannade vi i El Triumfo (en stad halvvägs till kusten) för att äta kombinerad lunch och middag. Ju närmare kusten vi kom, desto varmare och fuktigare blev det! Mycket bananodlingar på båda sidorna av vägen. Det var väldigt platt jämfört med början av resan då vi åkte mest uppför och nedför olika berg. Stannade till för att fotografera också. Vyerna var bedårande. Från El Triumfo var vägen som tyska Autobahn och chaffören tryckte gasen i botten! Mig störde det inte. Jag har någon konstig reflex som gör att jag blir sömnig så fort jag sätter mig på en buss! Till kvällen var vi framme i Guayaquil.