6 oktober 2006

Vilket land kommer du ifrån?

Annelie skrev om funderingar kring ursprung på sin blogg Alla vägar bär till Tensta. Det fick mig att tänka på ett samtal med en 7-åring en gång för länge sedan. Jag måste medge att jag blev lite ställd när han sa så här:
- när jag kommer till mammas hemland är jag utlänning
- när jag kommer till pappas hemland är jag utlänning
- när jag är i Sverige är jag utlänning
- vad är jag då?
Bästa svaret jag kunde komma på just då var: "Du är namn". Vad känner du dig som? Jag kunde kanske ha lagt till att han inte behövde välja och att det var OK att tycka om alla tre länderna och att ingen annan kunde bestämma vad han var för något. Jag får då och då frågan om jag ser mig själv som svenska eller finska och jag har under årens lopp kommit till slutsatsen att jag inte behöver välja. Jag kan plocka russinen ur båda kakorna. Lyxigt, eller hur?

"Tänk att bli utsatt för det ständigt genom omgivningens välmenande intresse. Det måste vara väldigt tröttsamt i längden...", skriver Annelie. Oh ja, det är det! I min bekantskapskrets brukar vi skoja om de tre ständiga frågorna:

1. Var kommer du ifrån?
2. Hur länge har du varit Sverige?
3. Trivs du bra här?

Och efter det får man ofta höra, lite beroende på hur länge man har bott i Sverige, hur bra man talar svenska. I ärlighetens namn gör jag mig skyldig till samma sorts kommentarer ibland, om jag inte hinner bita mig i tungan innan dess... men som sagt det är rätt tjatigt efter femton år.

Bland nysvenskar har namnbyte blivit allt vanligare för att de lättare ska integrera sig i det svenska samhället. För ett antal år sedan tog jag själv mitt andra förnamn som tilltalsnamn för att kunna skaffa mig ett arbete. Telefonen började ringa direkt när jag hade skrivit J istället för S i mina ansökningar. Sorgligt!

Innan jag bestämde mig funderade jag mycket kring namn och identitet. Om jag inte bytte namn, fick jag då offra mig själv och mitt liv för den goda sakens skull (mindre möjligheter till bra jobb, lägre status etc.)? Om jag bytte namn var det värt det? Tappade jag bort mig själv? Borde jag inte vara stolt över mitt ursprung och min identitet, vilket jag var då och är idag, även om det fick konsekvenser? Skulle jag ta den lätta eller svåra vägen? Vågskålarna vägde nästan jämnt, men jag valde att byta. Idag känner jag att jag gjorde rätt... och det är rätt skönt att slippa bokstavera sitt namn varje gång man ringer ett telefonsamtal eller presenterar sig.

17 kommentarer:

  1. När du skriver om pojken kommer jag att tänka på en liten flicka jag känner som har föräldrar från två andra länder, men bor i Sverige. Jag var lite nyfiken på att veta hur hon såg på sig själv och frågade henne. Efter att ha tänkt ett tag svarade hon "Yo soy Ronaldinha". Det var under VM och hon hade fotbollskläder på dig den dagen.
    Det tycker jag illustrerar väl att det bör stå var och en fritt att välja sin identitet. Det skiftar naturligtvis beroende på en rad olika omständigheter. Vissa dagar kanske man känner sig som en kvinnlig motsvarighet till en av världens största fotbollsstjärnor - då tycker jag att man ska få vara det! Särskilt om man är 5 år.

    SvaraRadera
  2. Suck ja! Dem känner jag mycket väl till! "trivas" var nog det första s-verb jag lärde min behärska!

    SvaraRadera
  3. Mycket intressant, och viktigt. Men också ganska svårt.
    Jag har själv "blandad" härkomst: en förälder från Sverige och en från Estland. Till följd av att jag vuxit upp i Sverige, på det viset blivit "försvenskad" och att det inte "syns" på mig att jag skulle vara annat än... eh, svensk, har jag aldrig blivit bemött med den typen av frågor eller t.o.m. fördomar. Jag har nog heller aldrig, kanske av samma skäl, funderat på var jag hör hemma och var jag skulle vara utlänning. Jag har alltid känt mig hemma i både Sverige och Estland.

    Däremot har det varit lärorikt att vara ute och resa i längre perioder, och känna av hur det känns att vara "den annorlunda" (för att låna ett ord från socialantropologin). Särskilt i Japan, där det inte bara handlat om att resa utan faktiskt vara en del av det vardagliga samhället, har jag lärt mig enormt mkt. Jag tror det är nyttigt för "en sådan som mig", som trots min blandade bakgrund annars är så van vid att smälta in och aldrig känna den typen av... utanförskap (eller vilket ord man nu ska använda, erfarenheterna är ju förstås olika).

    SvaraRadera
  4. Anna Malaga07 oktober, 2006

    Intressant!
    Det är sällan nâgon som frâgar var jag kommer ifrân, men jag ser mig som en svensk med tvâ hemländer, det lâter väl bra :-)
    Kul att kunna plocka russinen ur kakan, jag försöker göra det ocksâ.
    Det där med att behöva byta namn för att inte ansökningshandlingarna ska bli bortsorterade är sâ fruktansvärt orättvist...ska ta upp det nâgon dag ocksâ.

    SvaraRadera
  5. Kul att ämnet intresserar! Hinner inte kommentera idag, det är ju Resemässa som hägrar, men gör det så snart jag kan. :)

    SvaraRadera
  6. Intressant fråga, säger jag att jag kommer från Finland så säger nästan alla, "men du pratar väldigt bra svenska", javistt jag är ju född svenskspråkig!
    Då min son gick i första klass så skulle han plötsligt gå hos "talfröken" för man tyckte han hade talfel, han uttalade nämligen "sju" så som vi gör i finlandssvenska!
    Jag åker hem både till Sverige och Finland så jag tar också vara på russinen!

    SvaraRadera
  7. Det är intressant, jag jobbade i en skola här i stan och många barn har blandad härkomst så att säga eller föräldrar från ett annat land än Sverige. De här diskussioner dyker upp tidigt för barn. Och det är svårt att hantera bitvis och komma på bra svar, för vad är det rätta svar när man får frågan: men vad är jag då?

    ps. hoppas det är ok att jag länkar till dig..?

    SvaraRadera
  8. ANNELIE: Visst är det härligt med det självförtroendet! Små flickor ska få vara både prinsessor och Ronaldinhas om de själva vill. Tids nog kommer de små liven i underfund med att omgivningen kanske uppfattar dem på ett annat sätt. Egentligen tycker jag att det måste gälla vuxna också. Vem kan definiera min identitet bättre än jag själv?

    SUEDACAN: Inte så mycket ont att det inte för något gott med sig, hehe.

    LINDA: Jag har också den ”fördelen” att det inte syns utanpå. Förr hördes mitt ursprung så fort jag öppnade munnen men numera är jag mer ”anonym” på den fronten. Nu måste jag påpeka att det är roligt också att folk intresserar sig för ens ursprung så det är inte bara negativt att få kommentarer eller frågor. Det finns positiva sidor med att vara ”den annorlunda”.

    7-årigen däremot har fått utstå både det ena och det andra, blivit kallad både zigenarunge och turk (det var bland de fulaste man kunde säga för ett antal år sedan) av helt ”normala” vuxna människor. Det är lättare för en vuxen att tackla det än för ett barn som så gärna vill smälta in och vara som alla andra. Problemet kanske är att man ser olikheten som negativ, som andra sortering, i stället för att vara en tillgång, eller?

    ANNA: Det har diskuterats en del om anonyma ansökningshandlingar och det kanske är en väg, för jag tror inte på kvotering. Det skapar bara motsättningar och kan leda till att folk blir valda pga sitt ursprung, kön etc. Det måste vara de egna meriterna som avgör, men alla måste få chansen att visa vad de går för. Ser framemot att läsa ditt inlägg.

    HELENA: Man hamnar då och då i både komiska och oväntade situationer pga ett annorlunda namn. En kompis till mig bokade läkarbesök och fick förstås bokstavera sitt utländska namn. När hon kom till besöket artikulerade läkaren väääldigt noggrant och talade sakta, till den milda grad att hon började gapskratta. När hon sedan förklarade på sin breda skånska vad hon skrattade åt, blev läkaren både skamsen och illröd i ansiktet. Detta hände på 80-talet så det är förstås en del av förklaringen.

    Helena, det vore kul att läsa dig, men kan inte komma fram till din blogg genom att klicka på ditt namn. &%kla Blogger!


    VARGAKVINNAN: Visst är det svåra frågor! Den etniska tillhörigheten är ju bara en del av ens identitet. Jag kanske gör det lätt för mig om jag säger att det finns lika många svar som det finns människor.
    Eller borde jag säga att det inte finns några rätta svar, bara olika svar: den egna uppfattninen och så omgivningen syn? *grubblar*

    Vargakvinnan, det är bara kul om du länkar! :)



    P.S. Rasistiska kommentarer går bort automatiskt. Ingen idé att lägga ner någon tid och kraft på sånt med andra ord!

    SvaraRadera
  9. Det där är jätteintressant. Jag tror att det blir för mycket för människor med två eller flera "nationalitettillhörigheter" (vilket ord jag fick till va...). Man MÅSTE veta vad man ÄR. "Jag är svensk. Fast jag kommer från Irak. Jag kanske är irakier? Jag är svenskirak. Min mamma är född i Grekland, så jag är svenskirak med lite grekiskt påbrå." Blablabla. Varför inte bara... vara...

    Shit vad jag mumlar.

    SvaraRadera
  10. Riktigt intressant läsning man hittar här! :)
    Det känns som om ni redan hunnit skriva och säga det mesta jag har att säga. Men det är verkligen ett ämne som jag skulle vilja ta upp även i min blogg. Då måste jag få länka hit, hoppas att det är ok!?

    SvaraRadera
  11. BARAJAGJOHANNA: Jag förstår vad du menar. Visst kan det bli en salig blandning. "Varför inte bara... vara..." låter som en bra princip!

    Men 7-åringen kanske kände att han inte hörde hemma någonstans (eller snarare kände sig inte accepterad) och det är värre.

    Vi människor har en viss förmåga att vilja stoppa oss/varandra i olika fack. Det är svårt att låta bli, men jag försöker...

    HAYDEE: Självklart får du länka! Det är bara roligt. Allting redan sagt? Det tror jag väl ändå inte. Det vore också kul att veta vad du har för erfarenheter som "nysvensk". :)

    SvaraRadera
  12. Ett litet boktips:
    Jag har precis börjat läsa en roman som heter "Du är alltså svensk?" av Lena Andersson. Den tar upp den här typen av frågor, för den som vill läsa mer. (Jag kommer med all säkerhet att skriva några rader om den på min blogg när jag läst hela boken. Kommer nog att skriva mer om ämnet i sig också för den delen!)

    SvaraRadera
  13. Tack för tipset, Annelie! Jag fixade en reservation på bibblan direkt. Den var utlånad på min egen, men fanns i en annan filial så jag lär få den ganska snart.

    SvaraRadera
  14. Min pojkvän heter William, men när hans artiklar översätts till spanska heter han helt plötsligt Guillermo. Lena/Elena, Carl/Carlos osv kan jag förstå, men Guillermo??

    Han tycker dock att det är roligt att få ett nytt namn såhär vid 25 års ålder så jag tror inte det kommer orsaka någon identitetskris för honom. :-)

    SvaraRadera
  15. LENA: Vi får hoppas att han slipper krisen. ;) Guillermo ligger närmast till hands om man heter William, men låter kanske konstigt i svenska öron. Vad hade han valt för namn själv? Egentligen lite märkligt med översättningen eftersom det är så vanligt med engelskklingande namn i CA. De stavar bara lite annorlunda.

    Jag har inte haft någon kris pga namnbytet (det var ju självvalt) men däremot kan det uppstå konstiga situationer ibland när jag inte vet om personen framför mig, speciellt om vi inte har träffats på länge, känner mig som S eller J. Mina närmaste och alla från det gamla livet innan namnbytet kallar mig för S fortfarade (självklart!) samtidigt som jag presenterar mig som J för nya bekantskaper. Det kan bli lite förvirrat ibland. :D

    SvaraRadera
  16. Nu har jag skrivit lite om egna tankar om det här med ursprung och identitet. Välkommen till mig! :)

    SvaraRadera
  17. Tack! Tittade in hos dig men tror att jag tar och läser med eftertanke imorgon när jag är lite piggare. Återkommer. :)

    SvaraRadera