Månadens inlägg - Kulturkrockar

Bloggen Med barnen i Paris har startat en ring med Månadens inlägg (här finns länkar till de andra bloggarna som deltar) och i januari är temat Kulturkrockar. Jag hoppar på det här tåget lite sent och har därför inte hunnit fundera så mycket på vad jag vill skriva om men tänkte berätta en liten historia om min första arbetsdag i det nya landet Sverige.

Jag hade bråttom när jag skyndade till tåget den där lördagmorgonen i början av juni. Klockan hade inte slagit halv sex ännu när jag var på väg till mitt sommarjobb på det stora sjukhuset i den stora staden. Det både skrämde och fascinerade mig. Lite spänd var jag men mest förväntansfull. Det var mitt första riktiga jobb. Jag skulle göra mig förstådd, och framför allt förstå det som sades till mig, på ett språk som jag hade studerat i flera år men inte fått lära mig att använda muntligt.

När jag kom till stationen var den obemannad och jag kunde passera spärren springande utan att behöva visa någon biljett. Jag hade ett månadskort med mitt foto på och ett periodmärke som skulle klistras fast. Märket låg löst i väskan men jag hade inte haft tid att tänka på att sätta fast det. När den långa rulltrappan sakta kom upp på gatuplanet på stationen, fick jag syn på en rad uniformerade tjänstemän. Eftersom det var så tidigt på morgonen var jag den enda resenären vars biljett skulle granskas och jag fick allas odelade uppmärksamhet. Kontrollanten vid spärren var en äldre man som såg vänlig ut när jag gick mot honom men hans min blev mycket allvarlig när han tittade på mitt kort. På min knaggliga svenska var jag tvungen att förklara att jag inte hade haft tid att skriva kortets kod på märket ännu medan fyra andra tjänstemän från Stockholms lokaltrafik följde varje rörelse av min darrande hand. Om någon av dem hade dragit vapen hade jag antagligen inte blivit speciellt förvånad.

Jag fick också veta att det var straffbart att åka utan giltigt kort och att jag kunde få höga böter. Jag nickade besvärat. ”Här skriver du personnumret för att ingen annan ska kunna åka med kortet”, sa han, och jag gjorde som jag blev tillsagd. 02-xx-xx–152N skrev jag. Det var ju så det var, mitt finska personnummer. Det svenska hade jag inte fått ännu. Han tittade först på mig och sedan på kortet. Sedan tittade han på mig igen och sa: ”Du var verkligen välbehållen! Gå nu så du inte kommer för sent till jobbet.” Välbehållen? Vad menade han med att jag var välbehållen? Försökte han göra sig lustig över mig? Jag var ju inte ens halvvägs till pensionen ännu. Svenskar är nog lite konstiga! Det var först senare som jag fick veta att man skriver datum med år-månad-dag i Sverige precis tvärtemot vad man gör i Finland eller många andra europeiska länder.

På första fikarasten – ja, att det hette fika och inte kaffe hade jag vissa svårigheter att ta till mig – när jag kom till pausrummet och ”slängde” nycklarna på bordet bredvid kaffemuggen hoppade alla tanterna upp med armarna mot skyn och nästan skrek åt mig: ”Men vad göör du, flicka lilla?!” Jag blev minst lika rädd och sa förskräckt: ”Ingenting”. Det var det enda ordet jag kunde få fram just då. Att nycklar på bordet betyder otur hade jag förstås aldrig hört talas om.

Det var en händelserik dag på alla sätt och när jag kom hem var jag helt utmattad. Det var så många nya intryck att smälta att jag var lättad över att vara hemma igen. Jag fick vara mig själv utan att behöva tänka på hur jag uppförde mig. Jag hade fått nog av konstiga svenska vanor och vidskeplighet för den dagen.

Andra månadsinlägg om kulturkrockar: Tolken, Anna Malaga, Brazilian Linda, Emma, Sofia och Robban, Nejma i Marocko, Barajagjohanna, Mitt liv i utlandet och Krokofanten i Frankrike.