När jag tidigare sökte en gemensam nämnare för Kolumbus, kors och choklad fick jag flera bra svar. Det var Thérèse som tog det till slut och jag lovade berätta mer om denna trevliga stad. Baracoa, eller snarare platsen där Kolumbus landsteg Kuba på sitt skepp Santa María (som kuriosa kan jag berätta att de andra två hette La Niña och La Pinta), ligger i samma provins som den ökända militärbasen Guantánamo. Den Genua-födde sjöfararen beskrev Baracoa, som för övrigt betyder närhet till vatten, i sin loggbok som paradiset på jorden. El Yunque-berget som ser ut som ett städ och ligger på västsidan av Baracoa-viken finns också beskrivet i Kolumbus loggbok.
Indianhövdingen Hatuey förlorade slaget om Baracoa mot spanjorerna och när han skulle brännas till döds (han vägrade låta sig döpas till kristendomen) lär han ha frågat om det finns vita i himlen. När Hatuey fick höra det jakande svaret sa han: "Då vill jag inte dit!" Indianerna är så gott som utrotade i Kuba. Enligt guiden på stadsmuseet Museo Municipal som ligger på fortet Fuerte Matachín finns det endast ett 30-tal taíno-indianer kvar och de lever på en avlägsen plats utanför staden för att bevara sitt folk och sin kultur. I Parque Independencia finns det en byst som föreställer Hatuey och stadens hantverkare gör fina träskulpturer med honom som motiv. Material råder det ingen brist på eftersom det finns över 100 olika träslag på Kuba. Hatuey har till och med fått en ljus ölsort kallad efter sig. En annan populär sort är Bucanero som betyder sjörövare.
Själva staden Baracoa grundades alltså av Diego Velázquez år 1512 och var Kubas första "europeiska stad". Den ligger på östra Kuba ungefär 100 mil från Havanna, eller La Habana som det heter på spanska, och var under en kort period huvudstad innan Santiago de Cuba och den nuvarande huvudstaden Havanna. Fram till början av 60-talet var staden helt isolerad och kunde nås endast sjövägen tills vägen La Farola byggdes. Numera finns det en liten militärflygplats i Baracoa som jag tror att även civilflyg landar på. Annars är det nästan att föredra... om man vill njuta av den fantastiska miljön... att flyga till den närbelägna staden Holguín och åka buss sista biten till Baracoa. Man ska dock vara medveten om att transporter inte alltid fungerar som härhemma. Det gäller att vara förberedd på överraskningar.
Korset jag syftade på, la Cruz de la Parra, är det enda kvarvarande korset av de 29 som Kolumbus satte ut i Karibien och finns bevarat i Catedral Nuestra Señora de La Asunción. Länkar till en av mina bilder från regniga Baracoa. Kyrkan förstördes av piraterna och byggdes om i början av 1800-talet. Den ordentligt dekorerade julgranen som stod bredvid korset syns tyvärr inte så mycket. Det råder förstås delade meningar om huruvida korset är ett original men oavsett hur det förhåller sig är detta historisk mark och tillhör UNESCOs världsarv.
Nästa gång berättar jag om choklad och annat kubanskt godis, de tre lögnerna om Baracoa och El Pelús förbannelse.
Indianhövdingen Hatuey förlorade slaget om Baracoa mot spanjorerna och när han skulle brännas till döds (han vägrade låta sig döpas till kristendomen) lär han ha frågat om det finns vita i himlen. När Hatuey fick höra det jakande svaret sa han: "Då vill jag inte dit!" Indianerna är så gott som utrotade i Kuba. Enligt guiden på stadsmuseet Museo Municipal som ligger på fortet Fuerte Matachín finns det endast ett 30-tal taíno-indianer kvar och de lever på en avlägsen plats utanför staden för att bevara sitt folk och sin kultur. I Parque Independencia finns det en byst som föreställer Hatuey och stadens hantverkare gör fina träskulpturer med honom som motiv. Material råder det ingen brist på eftersom det finns över 100 olika träslag på Kuba. Hatuey har till och med fått en ljus ölsort kallad efter sig. En annan populär sort är Bucanero som betyder sjörövare.
Själva staden Baracoa grundades alltså av Diego Velázquez år 1512 och var Kubas första "europeiska stad". Den ligger på östra Kuba ungefär 100 mil från Havanna, eller La Habana som det heter på spanska, och var under en kort period huvudstad innan Santiago de Cuba och den nuvarande huvudstaden Havanna. Fram till början av 60-talet var staden helt isolerad och kunde nås endast sjövägen tills vägen La Farola byggdes. Numera finns det en liten militärflygplats i Baracoa som jag tror att även civilflyg landar på. Annars är det nästan att föredra... om man vill njuta av den fantastiska miljön... att flyga till den närbelägna staden Holguín och åka buss sista biten till Baracoa. Man ska dock vara medveten om att transporter inte alltid fungerar som härhemma. Det gäller att vara förberedd på överraskningar.
Korset jag syftade på, la Cruz de la Parra, är det enda kvarvarande korset av de 29 som Kolumbus satte ut i Karibien och finns bevarat i Catedral Nuestra Señora de La Asunción. Länkar till en av mina bilder från regniga Baracoa. Kyrkan förstördes av piraterna och byggdes om i början av 1800-talet. Den ordentligt dekorerade julgranen som stod bredvid korset syns tyvärr inte så mycket. Det råder förstås delade meningar om huruvida korset är ett original men oavsett hur det förhåller sig är detta historisk mark och tillhör UNESCOs världsarv.
Nästa gång berättar jag om choklad och annat kubanskt godis, de tre lögnerna om Baracoa och El Pelús förbannelse.
Åh vad roligt att läsa och vad kul med fina bilder. Jag ser fram emot att läsa om choklad och annat kubanskt godis, de tre lögnerna om Baracoa och El Pelús förbannelse. Blir lite nyfiken på vad lögnerna och förbannelsen är
SvaraRaderaJa, intressant att läsa! Just det, kubanerna skulpterar ju gärna i trä och har riktigt fina träslag.
SvaraRaderaIntressant fakta! Later som en plats man borde besoka.
SvaraRadera