Läs denna underbara krönika av Marie Birde och tänk till! Jag vill inte tro att folk i allmänhet inte bryr sig... jag kan ha fel, men vill inte!... och därför undrar jag: Varför är vi så rädda för att prata med varandra och vill helst inte titta på varandra utan bara går i vår egen lilla värld utan att ägna en tanke åt våra medmänniskor? Jag tror att det beror på rädsla för vad andra ska tänka om oss, rädsla för att bli uppfattad som påflugen. Den andra kanske inte uppskattar vår omtanke och då är det bättre att inte säga något. Man slipper bli "avvisad". Förutom de snorkiga egoisterna, förstås. Thérèse och Tolken har bloggat runt samma tema, alltså hur vi bemöter främmande människor i offentliga miljöer. Sassa tar också upp det.
Nämen!
SvaraRaderaNär jag läser krönikan känns det lika konstigt som när jag läser om vanor i Mongoliet. Jag har nog glömt att det är sâ. Här skulle man säga direkt om kassaautomaten inte funkade.
Ute pâ landet i Sverige är det ju faktiskt mycket bättre, undar om inte Stockholm är extremt.
Det kan hända att det är vanligare i Stockholm eller i andra större städer... eller så är det bara en myt (jag är inte så berest i Sverige så jag borde egentligen säga så mycket om det), men det vore för enkelt att säga att det bara är stockholmarna som bär sig åt på det sättet. Själv pratade jag senast igår med en restaurantgäst vid bordet bredvid utan att känna dem. Och det var ingen engångsföreteelse
SvaraRaderaOm du läste Sassas inlägg så hände det inte i Stockholm utan i Södra Sverige.
Bra skrivet om något som är alltför vanligt i Sverige. Vi tiger när vi i stället borde tala och bygga upp relationer och tillit gentemot andra.
SvaraRaderaOch jo, det jag berättade om hände på ett fullsmockat Öresundståg på väg söderut till Lund, så inte är det ett utpräglat Stockholmsfenomen att inte prata med varandra. Jag tror i stället att man yttrar sig mindre när man är rädd och osäker. Och som Bloggblad kommenterade hos mig, när vi blir äldre så vågar vi säga till på ett annat sätt. Jag gör det oftast, men inte på tåget i lördags.
/Sassa=Susanne
Jag tror också att åldern har en viss betydelse. Ju äldre man blir desto lättare är det att säga ifrån, generellt. Men många ungdomar är rätt frispråkiga också och vana att ta plats så det stämmer inte överlag. Det tycker jag är bra, bara man inte tappar det där med hänsyn och respekt på vägen - oavsett ålder.
SvaraRaderaNja, jag vet inte om det är vanligare i Stockholm... Jag har flera minnen från när detta har hänt både i Uppsala och Falun. Det är inte ofta någon säger något. Inte jag heller. Det blir nog för pinsamt, kön är för lång och det är svårt att öppna käften... Fan, nästa gång ska jag säga till, helt ärligt.
SvaraRaderaKonstigt, för när det handlar om att toalettpapperet är slut säger jag till, eller när lyset inte fungerar (har hänt på toaletter jag varit på) och när jag suttit bredvid en trasig toalett på tåget. Istället för att folk ska rycka i dörren flera gånger innan de inser att de inte kommer in, kan man ju säga till att den är trasig. Har hänt att jag stått och ryckt och ryckt och inte kommit in... de runtomkring som sett detta hända hela tågresan skulle ju kunna sagt nåt.
I Paris hade jag svårt att finna orden när en person frågade varför jag inte gick in på toaletten som var ledig och istället väntade på den andra toaletten... "Il n'ya pas de..." fick jag fram, och hon förstod - det fanns inget papper, och tackade.
Det var en jäkligt bra krönika. Hon har så rätt.
Jag håller förstås också med. När jag var arton och kom hem från Belgien hade jag vant mig vid att man tittade på varandra och talade med varandra. En sur svensk frågade mig en av de första veckorna hemma - är du redan full vid den här tiden på dan. Jag blev så ledsen. Men nu tror jag snarare att jag gjort det till min personliga kamp att vara lite trevligare. Fast jag tittar mindre på folk i Stockholm än i Paris.
SvaraRadera"Johanna: Fan, nästa gång ska jag säga till, helt ärligt."
SvaraRaderaPrecis så tänkte jag också, när jag läste krönikan. Jag tänker avvika från mängden i fortsättningen. Det kan ju bli ett spännande experiment. ;) Om någon inte uppskattar det så är det hans/hennes problem. Det är ju inte klokt att man inte får prata med folk utan att bli betraktad mindre vetande eller full.
Tolken: Det var en ovanligt dum kommentar! Hoppas att det inte var någon du känner.