Börjar man så är man fast, heter det... men trots det eftersom jag är nyfiken till naturen så registrerade jag mig på Facebook för en vecka sedan, efter lite övertalning och inbjudan from my friends. Efter att ha skrivit lite på min egen och andras wall, blivit bjuden på en drink, skickat vidare en fråga, bjudit in ett par vänner, fått en kossa på mig, kramat en kompis och hejat på några halvbekanta frågar jag mig själv (eller vem som helst som kan svara): Vad är grejen? Kan någon vara snäll och förklara för mig vad som är grejen? Jag tycker att det är mest pling plong på Facebook. Såna här grejer kan vara roliga en eller två gånger, men vem orkar hålla på i längden?! Inte jag. Men kom inte och säg att jag är för gammal för flera av dem jag har sett där har passerat tonåren för länge länge sedan. Well, nu vet jag iaf att det inte var nåt för mig. Bloggar och message board av olika slag är mycket mer intressanta och roligare.
Jag fastnar på facebook för att det alltid finns nåt att göra. Intressan eller inte. Roligt eller inte. Det finns tusen andra saker som är mer intressanta, men jag är beroende ändå. Kan det vara för att det är på så lite allvar, en enda stor lekstuga, fast för vuxna?
SvaraRaderaLekstuga för vuxna är ett bra uttryck! Jag tycker också om att leka men inte på det sättet. ;)
SvaraRaderaBerätta gärna mer, jag har blivit inbjuden massor av gânger men alltid tackat nej. Alltsâ HUR hittar jag dig t.ex. - pâ ditt riktiga namn? Har du foto och sânt uplagt?
SvaraRaderaIngen här är med i facebook, och de svenskar jag har pratat med använder det för att leta upp sina gamla ex...
Nä, du är inte för gammal. Skönt att höra att det åtminstone finns e n till som har tagit sitt förnuft tillfånga.
SvaraRaderaJag fattar inte heller grejen. Jag förstår inte ens vad det är för kul att kunna återuppta kontakten med "gamla kompisar". De som jag känner något behov av att umgås med har jag ju redan kontakt med, och de vet hur de får tag på mig. Det går så bra så att använda mail, ringa eller smsa, så vad skall man med facebook till?
Det känns som om det är ett behov som skapas efter att man har börjat använda det.
Anna Malaga: Jag vet inte om jag har så himla mycket att berätta, eftersom jag tröttnade ganska fort. I och för sig har jag ingenting emot att ändra mig om det skulle vara så men just nu känns det inte aktuellt. "Det lilla" jag gjorde var att jag registrerade mig - det ska man inte göra i sitt eget namn om man inte vill skylta med det utåt (jag använder inte mitt riktiga namn på nätet) - och lekte lite som jag berättade om på inlägget. Inga bilder eller andra personliga saker. Jag är försiktig med sånt som du kanske har märkt. ;)
SvaraRaderaNadia: Det är precis så det verkar: man skapar ett nytt behov, en ny sandlåda att leka i. Det ligger naturligtvis pengar i det här. Gissa om jag får mer skräppost till adressen jag registrerade mig med!
SvaraRaderaJag kan iofs tycka att det är bra att man kan få kontakt med "kompisar från förr" men det finns det ju redan andra sajter till. Själv anmälde jag mig för ett par år sedan till en finsk sajt med skolkompisar och fick kontakt med en syssling, en kusin och en brevkompis som jag tappade kontakten med när jag flyttade till Sverige. Vi skrev brev till varandra nästan dagligen från det vi var 12 år och senare minst en gång i veckan. Det var superkul! Om det vill sig väl kommer vi att träffas också så småningom. :) Men att leta upp gamla ex? Neej, jag har inget behov av det.
Jaa, smaken är ju som baken säger dom som vet... För mig har det inneburit att jag har hittat ett par riktigt nära vänner som jag helt hade tappat bort under livet men saknat jättemycket... Sen har jag hittat och blivit hittad av gamla klasskompisar och det är faktiskt rätt skoj. Kasta kossor och bjuda på drinkar och blommor, det är bara en kul grej om man har tiden över till det. Facebook blir det du gör det till :-)
SvaraRadera"Sobri: Facebook blir vad du gör den till."
SvaraRaderaDet har du alldeles rätt i. Det är säkert ett lika bra sätt att hålla kontakt med folk som msn eller dylikt men mitt första intryck är att det är rörigt och att det är för mycket pling plong. Har man inget att göra så går tiden säkert fort, några timmar bara swischar förbi... Kanske ger jag det en chans till nån gång... eller inte.
Jag förstår verkligen inte heller grejen med Facebook! Skaffade det också efter att en Österrikekompis tjatat på mig, men jag tycker att det mest är trist, och dessutom har jag faktiskt ingen lust att skylta för hela världen (nåja, alla på Facebook) om vad jag gjort och inte gjort och vad jag gör och inte gör. Facebook är bara ett lunarstorm för vuxna, tycker i alla fall jag. Själv har jag inte blivit hittat av någon (vilket väl i och för sig kan ha att göra med att jag försöker vara anonym som möjligt; har exempelvis inget foto och har inte skrivit något om vad jag pluggat eller så), och de som jag verkligen VILL hitta (typ gamla kompisar från lågstadiet, sådana man tappade kontakten med under högstadiet och gymnasiet, men som det vore roligt att prata lite med igen) ha Facebook.
SvaraRaderaJag känner mig inte heller bekväm med att skylta med eget namn osv. Det är ändå förutsättningen för att man ska kunna hitta någon man känner. Man kan förstås skaffa nya kompisar men då ska man inte glömma bort att allt inte är vad det ser ut att vara. Man ska vara lite misstänksam och ifrågasätta. There are many wolves in sheep´s clothing out there!
SvaraRaderaVill bara tillägga att man själv väljer hur mycket man visar för "alla" på facebook. Jag själv döljer i princip allt för alla som inte är mina vänner. Folk kan hitta mig via mitt namn men ser ingenting av det jag har på min sida...Man är inte "allmän egendom" automatiskt. Det blir man om man är med i ett network vilket jag har valt att inte vara...
SvaraRaderaAhaa, ok, tack för klargörandet!
SvaraRaderaPrecis! Vad är grejen. Jag var in, insåg att det var inget för mej och hoppade av inom loppet av två dagar ;)
SvaraRaderaGillar din blogg. Så jag återkommer igen och läser (om det är okej?) Hitta förrresten hit genom att söka på skol blogg... lite små skoj ;)
Ha det!
Kul att du gillar bloggen, Mitt lilla moln! :)
SvaraRaderaSkolblogg?! Nu förstår jag ingenting! Det var länge sedan jag satt på skolbänken om man inte räknar med vuxenstudier och lärare har jag inte ens funderat på att bli. =)
Självklart är du jättevälkommen tillbaka! Jag ska kika in mer hos dig också. :) Försökte lämna en kommentar om din vackra ring alldeles nyss, men Blogger ville inte alls. Gör ett nytt försök senare.