22 januari 2008

Världens tre största utmaningar

Nu har turen kommit till mig i Bloggtidningens bloggstafett. Pinnen jag tar emot från Brit Stakston innehåller följande uppdrag:

Uppgiften blir att som den resenär du är berätta om vad du ser som världens tre största utmaningar.

Även om jag reser en del är jag knappast någon äventyrare av stora mått. Riktiga äventyrare som trotsar naturens krafter tycker antaligen att mina utmaningar är fjuttiga men var och en har sina referensramar. Jag söker inte kickar eller försöker utmana mig själv. Jag har inget behov av att falla fritt från ett flygplan, cykla genom hela kontinenter eller på något annat sätt överträffa mig själv. Chockturism är med andra ord inget för mig.

Det som skulle kräva mest mod och viljestyrka av mig, förutsatt att jag skulle klara de fysiska kraven vilket jag inte gör, vore att bestiga Mount Everest eftersom jag är höjdrädd. Jag klättrade upp på Solpyramiden i aztekernas ruinstad Teotihuacán utanför Mexiko City - så högt som det fanns nånstans att hålla i - sedan var det stopp. Hade helst kommit ner baklänges men det hade varit för pinsamt. Den är ändå bara knappt 70 meter hög.

Något som jag heller aldrig skulle utsätta mig för är att förflytta mig i båt tvärsöver Atlanten, allra minst ensam i en segelbåt! Jag trivs bra i mitt eget sällskap så det är inte där skon klämmer men omständigheterna är så extrema. Även om allt fungerade bra skulle jag bli paranoid så fort landet försvann ur sikte. Att glida fram i en kanot längs en flod i Amazonas är däremot en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan.

Det tredje som egentligen inte är en utmaning men som jag har svårt att hantera under mina resor är att se när människor far illa, framför allt när det handlar om barn. Jag blir mycket illa berörd och får dåligt samvete för att jag inte gör mer för dem. Det här skulle jag kunna skriva mycket om men det får bli ett annat inlägg.

*** Och nu över till nästa deltagare i bloggstafetten.***

Med rötter i vårt östra grannland upplever jag ofta att kunskaper om Finland är minimala hos många svenskar och kan tänka mig att så är fallet även när det gäller vårt västra grannland Norge. Därför blir uppgiften som nästa bloggare, Eskil Aasmul, får av mig att redogöra Vad varje svensk borde veta om Norge. Fakta eller kåseri? Du väljer själv.

12 kommentarer:

  1. Syster Yster23 januari, 2008

    Tack för läsningen, jag är inte ehller någon äventyrare kanske i tanken isf. Kanske därför A och jag för det mesta reser med buss när vi ska på semester :)

    SvaraRadera
  2. Ja att fara långt i en båt, det blir nog lite för gungigt för mig också.
    Bra skrivet och väldigt bra uppdrag du skickade vidare.
    RS
    bloggtidningen.se

    SvaraRadera
  3. Esquil kommer säkert besvara din fråga på ett utmärkt sätt. Under tiden kan du läsa om just detta - Norge ur ett svenskt perspektiv - på: http://javielsker.blogspot.com.

    SvaraRadera
  4. Hej SYSTER YSTER och välkommen till Pumans dotter! Bussresor kan vara riktigt äventyrliga och händelserika också. Det beror ju på var man åker. Ibland slumpar det sig så att det händer nåt oväntat bara man sitter på bussen på väg till jobbet. Alla äventyr behöver inte vara himlastormande.

    Tack RS! Är riktigt nyfiken på hur Eskil tar hand om stafettpinnen och ser framemot att läsa hans inlägg.

    SVORSKEN: Ja, det tror jag också. Han verkar ha "talets gåva". Läste ett riktigt roligt inlägg hos honom inte så länge sedan när jag skulle rekognosera. Tackar så mycket för länktipset! Kul att du tittade förbi och välkommen åter!

    SvaraRadera
  5. Hej Pumita, otroligt läckra bilder, "Puppy"... Föreställer en West Highland terrier... vet inte hur ni kallar den på svenska. Den flyttades från Tyskland till Bilbao år 1997 när Guggenheim Museet grundades och skulle stanna däe hos oss ett par månader. Men vi blev små kär i han och nu har den blivit en del av Bilbao. Han är nu kvar hos oss för att stanna. Lyckliga oss.

    SvaraRadera
  6. Hej Ane! Vad kul att du tog dig tid att berätta! Skulle hemskt gärna se den i verkligheten. Norra Spanien har jag öht väldigt dålig koll på. Har bara varit i Barcelona och det ligger ju låångt ifrån.

    Jag vet inte heller vad hundrasen heter på svenska. På finska ja men det är ju inte till någon hjälp. :)

    SvaraRadera
  7. Jag tror att du o jag är ganska lika resenärer. Vill se och uppleva men ändå befinna oss på trygg mark, tar inga risker.

    SvaraRadera
  8. Mia: Inga onödiga risker iaf. För mig finns det ingen tjusning i utsätta sig för fara, därmed inte sagt att jag inte gillar spännande miljöer och trapatser. Men det måste vara "hanterbart" om du förstår vad jag menar. Rutin och lojhet är dödens.

    SvaraRadera
  9. Jag tycker om det jag läser Pumita. Jag tycker alla förflyttningar är en form av upptäckter. Jag tycker inte om att se hur barn far illa. Jag gillar att läsa om dina resor. Det är en slags resa. Anne-Marie

    SvaraRadera
  10. Det gläder mig, Anne-Marie! Kan inte låta bli att tänka på vad man brukar säga om guldfiskens minne - nej, jag skrattar inte åt dig utan med dig - det kanske vore spännande om man inte mindes så mycket. Då skulle allt man upplever vara nytt och unikt. ;)

    Nej, allvarligt talat, jag skulle inte vilja vara utan mina minnen.

    SvaraRadera
  11. Det där med att inte se land, det är ovant i början men man vänjer sig. Sen är det en otroligt härlig känsla att se land igen efter lång tid till havs! Men ensamseglig över atlanten är nog inte min grej heller, segling gärna men inte ensam ;)

    SvaraRadera
  12. I guess so. Det går förstås inte att jämföra men jag gillar inte att åka båt. Jag menar såna där stora båtar som kryssningsfartyg eller Finlandsfärja. För mig har det alltid varit en transportsträcka (tråkigare sätt att resa finns inte) och jag har ingen förståelse för att folk åker på kryssning bara för skojs skull. Att den billigare spriten "drar" kan jag väl på nåt sätt köpa även om jag inte släpar med mig flaskor själv men annars är det ju dötrist.

    Jag har aldrig seglat trots att jag är uppvuxen vid vatten - tusen sjöarnas land, du vet - och det lockar inte speciellt heller. Skulle dö av tristess om jag satte mig i en segelbåt alldeles ensam.

    SvaraRadera