Bolivia

För ett tag sedan hade Nadia och jag ett snack om Bolivia vs Peru eller snarare undrade hon varför jag tycker så mycket om Bolivia... och igår fick jag en liknande fråga från Anna Malaga. Hon frågade varifrån mitt intresse för Latinamerika har kommit. Jag vet det knappt själv men jag ska försöka svara utan att svamla för mycket. Allra först, bara för att få det klargjort, kan jag säga att jag varken är eller har varit gift/sambo osv. med, eller ens kär i, en latino/-a. Det brukar för de flesta vara den enda eller åtminstone naturligaste förklaringen till varför man överhuvudtaget är intresserad av den världsdelen. Det har blivit mycket prat om Bolivia för min del eftersom jag vinkade av en kompis igår som skulle dit. Jag undrade förtvivlat var min ryggsäck var någonstans... Det kunde ju inte vara möjligt att jag inte skulle med.

Det var en slump att jag skaffade ett fadderbarn i just Bolivia. En arbetskamrat till mig hade besökt fadderverksamhet i landet och hade själv ett fadderbarn där. Hon visste att hjälpen kom fram och gjorde nytta och då blev det så. Intresset för Latinamerika har väl funnits tidigare också, men det var inget jag funderade speciellt mycket på. Eftersom jag alltid har varit språkintresserad och spanska har klingat vackrast i mina öron föll det sig naturligt att jag skulle åka till Bolivia, träffa mitt fadderbarn och lära känna ett spännande land med intressant historia och kultur. När jag väl kom dit, var jag fast och nu finns det ingen återvändo.

Människorna är alltid den största behållningen vart jag än åker. I Latinamerika fascineras jag av folks spontanitet, öppenhet och livsglädje, stolthet över det egna ursprunget (till exempel maya eller aymara), mod och kamplust trots svåra förhållanden osv.

Det finns vissa likheter med min finska påbrå och det bolivianska lynnet, hur konstigt det än låter. Vi har melankolin, blygheten och allvaret gemensamt, grovt generaliserat förstås. Jag beundrar många egenskaper hos bolivianer jag har träffat. Vi har mycket att lära av aymaras respekt för naturen och samhällssyn där ledare tjänar folket och allas väl och ve prioriteras framför det individualistiska tankesättet som råder i västvärlden.

Bolivia är inte bara intressant och spännande utan också otroligt vackert. När flygplanet svävar likt en kondor över Andernas snötäckta bergstoppar är det en naturupplevelse som inte lämnar någon oberörd. Landet består av tre olika klimatzoner: bergen, högplatån och regnskogen och alla de har sin tjusning. Om jag bara ska nämna tre saker man inte får missa när man åker till Bolivia ska man absolut till saltöken, Salar de Uyuni, Titicaca-sjön och regnskogen Los Yungas.

De speciella tonerna av charango får mig att le och vicka på foten. Jag häller ut lite ur glaset till Moder Jord, Pachamama, innan jag dricker. Jag blir så förbannad att det slår gnistor ur ögonen när jag ser förskolebarn ta hand om sina småsyskon på gatan istället för att gå i skolan... eller skoputsarpojkar som har pasamontañas för att slippa skammen att bli igenkända av sina klasskompisar. Bolivia väcker många känslor.

***

Idag hände något som också passar ihop med det här inlägget. Jag satt på tåget och läste en bok, Karen Blixen på spanska. Noterade i ögonvrån att en tjej satte sig bredvid mig. Tänkte inte mer på det tills jag hörde en försiktig fråga: "Ursäkta mig, men är du spansktalande från början?" Jag lyfte blicken och såg en blond jättesöt tjej i 20-års ålder som tittade nyfiket på mig och min bok. Och så var samtalet igång! Vi var på samma våglängd direkt trots en ganska stor åldersskillnad. Det riktigt lyste om henne när hon berättade att hon hade bott i Mexiko och längtade konstant tillbaka. Vi pratade om olika ställen vi hade besökt och vad vi tyckte om dem, hur vacker spanskan är osv. Båda undrade nog om det var helt OK att prata med en helt främmande människa så där utan vidare. Det är ju så osvenskt. Jag blev på strålande humör och log hela vägen till jobbet. Hon hade smittat mig med sin entusiasm och spontanitet. Vilken härlig människa!