Ärlighet varar längst men sanningen svider ibland. När jag gick på höstterminen i nian hade jag en mycket speciell bildlärare. Han var konstnär och pratade ofta om olika framtidsvisioner typ att det bara är kackerlackorna som överlever ett atomkrig, hur storebror ser och hör oss vart vi än går (inte helt fel i dessa FRA-tider... en gång blev det rätt komiskt när vi hörde skolans rektor prata i högtalaren till klassrummet precis när han hade sagt det). Han hade inte så mycket hår på huvudet och kammade sitt långa hår från nacken och framåt och vred runt det till en fläta. Han svor ibland på lektionerna och var kontroversiell på alla sätt, säkerligen en udda fågel i lärarrummet. Annorlunda, som sagt, men samtidigt en omtyckt lärare som vi kunde diskutera vad som helst med. Vi behövde inte sitta som små ljus och "skapa". Det var upp till var och en om man producerade något på lektionerna eller inte. Det kunde vi lika väl göra hemma. Vid terminens slut gick vi fram till honom en i taget och hade våra alster med oss för att han skulle sätta betyg. Då diskuterade vi enskilt med läraren och han motiverade sitt betyg till oss.
Jag var duktig i ämnet - hade en 10 = högsta betyg på högstadiet - tyckte om att experimentera och hade fantasifulla abstrakta kreationer men på höstterminen i nian koncentrerade jag mig på andra ämnen för att komma in på gymnasiet och hade en liten svacka. Så när det var min tur att gå fram och visa mina bilder kände jag ett visst obehag eftersom jag inte var så nöjd med vad jag hade presterat. Läraren bläddrade i mitt block länge (tyckte jag iaf just då) och funderade. Till slut frågade han: "Vad fick du för betyg sist?". Jag svarade honom att jag hade en 10. "Tycker du att du är värd det den här gången?", frågade han. Jag visste inte vad jag skulle säga men till slut bestämde jag mig att säga som det var: "Nej, egentligen inte för jag hade finare bilder förra terminen och de var fler också". Han tittade lite förvånat på mig och sa: "OK, då sänker jag ditt betyg till en 9." Jag blev helt överrumplad och pendlade länge mellan jag får skylla mig själv och han är en skitgubbe. Jag blev så förbannad och ledsen att jag bestämde mig för att aldrig mer tala sanning. Den insikten har jag visserligen reviderat senare. Jag vet inte om det var en nyttig lärdom, grymt och elakt tyckte jag som 14-åring, men jag glömmer det aldrig. Jag bestämde mig för att visa honom och målade som aldrig förr... till vårterminen höjde han mitt betyg igen.
Jag var duktig i ämnet - hade en 10 = högsta betyg på högstadiet - tyckte om att experimentera och hade fantasifulla abstrakta kreationer men på höstterminen i nian koncentrerade jag mig på andra ämnen för att komma in på gymnasiet och hade en liten svacka. Så när det var min tur att gå fram och visa mina bilder kände jag ett visst obehag eftersom jag inte var så nöjd med vad jag hade presterat. Läraren bläddrade i mitt block länge (tyckte jag iaf just då) och funderade. Till slut frågade han: "Vad fick du för betyg sist?". Jag svarade honom att jag hade en 10. "Tycker du att du är värd det den här gången?", frågade han. Jag visste inte vad jag skulle säga men till slut bestämde jag mig att säga som det var: "Nej, egentligen inte för jag hade finare bilder förra terminen och de var fler också". Han tittade lite förvånat på mig och sa: "OK, då sänker jag ditt betyg till en 9." Jag blev helt överrumplad och pendlade länge mellan jag får skylla mig själv och han är en skitgubbe. Jag blev så förbannad och ledsen att jag bestämde mig för att aldrig mer tala sanning. Den insikten har jag visserligen reviderat senare. Jag vet inte om det var en nyttig lärdom, grymt och elakt tyckte jag som 14-åring, men jag glömmer det aldrig. Jag bestämde mig för att visa honom och målade som aldrig förr... till vårterminen höjde han mitt betyg igen.
Men med tanke på din motreaktion var det ju ett ganska pedagogiskt sätt. Det fick dig ju verkligen att anstränga dig nästa termin, inte sant?
SvaraRaderaHan kanske var en vis man som fick dig att prestera alldeles av dig själv så bra som du egentligen kunde. Det är svårt det där men när man vet att man kan något men inte har lyckats visa det, och då inte bedöms av andra på ett sätt som man själv tycker är rätt.
SvaraRaderaBra berättat.
PETRA: Visserligen, det förstod jag redan då, men jag hade nog önskat att han hade uttryckt sig på ett annat sätt. Jag har alltid undrat över hur han skulle ha betygsatt mig om jag hade sagt att jag förtjänar en 10... men det får jag aldrig veta.
SvaraRaderaDELLA: Dum var han absolut inte, tvärtom, men kanske inte pedagogisk på ett sånt sätt som hade passat en känslig 14-åring. Jag tyckte dessutom att det var orättvist för vi båda visste att jag kunde bättre och jag hade inte misskött mig på något sätt. Och det bästa av allt: jag var ÄRLIG!
Ja, det kan vara lite jobbigt det där med att vara ärligt ibland. I vissa situationer passar det sig inte alls och man blir inte alls belönad för det. Då kan det passa bättre med något allmänt hummande. Men det hade ju inte funkat i det här fallet, kan jag tro.
SvaraRaderaHåller med om att han var lite brysk.
Mm, så är det. Men allmänt hummande (vilket bra uttryck!) har aldrig passat mig riktigt. Är rätt rak på sak, precis som han (har fått för mig att det är en typisk finsk egenskap), och den här gången gjorde det ont. Men som tur är gick det över. ;)
SvaraRaderaHan litade på dig och ditt omdöme redan då, jag tycker det var rätt. Häftig lärare! Och starkt av dig att stå för dig och vara ärlig. Även om det inte gynnade dig just i den stunden, men i längden gjorde det ju det eftersom du lärde dig att hårt arbete lönar sig... eller?
SvaraRaderaAtt hårt arbete lönar sig - den insikten kom med modersmjölken som till de flesta finnar ;) så jag vet inte riktigt vad han ville lära mig. Plikttrogen har jag alltid varit men han kanske inte visste det. Ja det är klart att jag svarade rätt även om det sved.
SvaraRaderaJa med tanke på din reaktion så var det kanske klokt men hade jag varit 14 år hade jag nog också blivit arg. Kom att tänka på mina bild-lärare , dom har också alla varit speciella , annorlunda , lite kufar men väldigt omtyckta och roliga. Jag gillade också ämnet och skulle gärna måla på fritiden. Fast det har aldrig blivit av att jag hållit på med det seriöst men sen jag fick barn sitter jag och ritar en del tillsammans med dom. Tycker det är kul men hade nog inte gjort det utan barn
SvaraRaderaJo, ärlighet lönar sig. Jag brukar säga att jag lärt mig väldigt mycket av chefer som gett mig konstruktiv kritik! Chefer som "bara berömmer" ger inte samma vilja till att lägga på ett kol!
SvaraRaderaMen visst kan det göra ont.
Precis som konstruktiv kritik är beröm också viktigt att få. Men man får vara uppmärksam på att det inte används som en härskarteknik. För en person som är beroende av andras gillande är det inte så lyckat. Nu säger jag inte att jag är det men jag har precis läst en bok som handlar om härskartekniker och det har väckt en del nya tankar.
SvaraRaderaMycket läsvärt inlägg, och tänkvärt! Jag tycker det var beundransvärt av dig, så ung, att vara så klarsynt och ärlig! Kanske du hade fått en 8:a om du inte varit så uppriktig...?
SvaraRaderaHan kunde ju varit mer psykologisk, och varsam, men jag tror att han ändå ville dig väl - och beundrade din självinsikt och ditt mod!
Han hade säkert bestämt vad han ville sätta som betyg, innan han frågade dig, så ditt svar sänkte säkert inte betyget, kanske ditt svar i stället höjde det från en 8:a till en 9:a...
Strongt gjort av dig, att vara uppriktig - och att sedan skärpa dig och få en 10.a igen nästa termin! :-)
Tack, Ursula! Det var förstås inte av elakhet han handlade som han gjorde men lite okänslig var han allt. Eller så trodde han att jag "tålde" mer än vad jag gjorde.
SvaraRadera