11 mars 2010

11 mars 2004

San Pedro Sula, Honduras Jag har precis kommit in på hotellrummet och tittar runt för att se att allt är ok. Trött efter en lång bussresa slänger jag av mig ryggsäcken och kängorna och dricker några klunkar vatten ur flaskan. Sätter på fläkten för att det är riktigt varmt. Går fram till tv´n och knäpper på den för att se om den fungerar. Bilder av sårade och döda människor väller fram på den krusiga skärmen. Jag sätter mig ner på sängkanten, stum och chockad. Sakta sjunker det in i mitt medvetande. Fyra bomber har exploderat på Atocha-stationen i Madrid. Närmare 200 personer har dött och 1800 skadats.

Vissa ögonblick glömmer man aldrig.

6 kommentarer:

  1. Usch, nej... hur gärna man än vill : /

    SvaraRadera
  2. Ja, det minns jag. Är det så länge sen? En arbetskamrats son bor i Madrid och hon var så orolig innan hon fick besked/Lis

    SvaraRadera
  3. Finns en del datum bl.a det här som sitter kvar i hjärnan just pga av hemska händelser. Förknippar man den som Du gör med en speciell resa eller händelse så tror jag den sitter ännu starkare!

    annette

    SvaraRadera
  4. Man går omkring i sin lilla bubbla och tror att inget ont kan hända en... vilket är bra iofs för man kan inte gå och oroa sig heller (nej, det kan jag inte påstå att jag gör). Men såna här plötsliga händelser påminner en om hur skört livet är och att man ska ta vara på varje stund.

    Jag vet inte om jag reagerade annorlunda för att jag var så långt hemifrån, svårt att tro det. Vissa ögonblick, både lyckliga och sorgliga, bara etsar sig fast extra hårt i minnet.

    SvaraRadera
  5. Så sant som det var sagt. Jag kommer aldrig, aldrig att glömma ögonblicket när det stod klart för mig att Anna Lindh hade dött.

    SvaraRadera
  6. Det minns jag också mycket väl. Var på väg hem från jobbet när jag fick veta vad som hade hänt. Fast då visste man ännu inte hur allvarligt det var.

    SvaraRadera