När jag bestämde mig för att åka till Puebla, änglarnas stad, hoppades jag på att få uppleva staden som Ángeles Mastretta beskrev den i sin bok Arráncame la vida. Den handlar om en ung kvinna som gifter sig med en betydligt äldre man, en general från den mexikanska revolutionen (1910). Tiderna förändras förstås, men Puebla var inte så charmig som jag hade tänkt mig. För övrigt verkade staden ha en rätt välmående befolkning, det var t.ex. många "slipsnissar" i stadsbilden. Har också läst någonstans att folk anses vara mer spanska än mexikaner och stroppigare än i D.F. men det upplevde jag inte alls. Det var samma vänlighet som överallt annars.
Jag kommer att minnas alla kyrkor (över 70 stycken), alla vackra hus (ofta dekorerade med azulejos/talavera = kakelplattor/målad keramik), framför allt Museo Casa del Alfeñique, marknaden El Parián med färgglatt porslin, konstnärskvarteren Barrio del Artista, alla skoaffärer (De finns verkligen överallt. Kan inte förstå att de kan löna sig!), alla ballongförsäljare, puerquitos de panela (pepparkakor!!! Vet inte om de smakar som de svenska, men de såg "äkta" ut) och mole poblano förstås. Mole betyder sås (kommer från náhuatl och är lika med sås eller blandning som t.ex. i guacamole). Den typiska molen från Puebla eller Oaxaca är gjord av osockrad kakao, chili och andra kryddor. Den har samma färg som finsk memma. Mole äter man till t.ex. kyckling eller ostfyllda enchiladas. Första gången jag åt mole (det var i Huatulco, Oaxaca) tyckte jag att smaken var väldigt speciell och spännande. "Det skulle jag säkert lära mig att tycka om." Andra gången i Puebla var kakaosmaken i molen mycket starkare och det var för mycket för mig så jag gav upp. Jag tycker om många mexikanska rätter (även om de har kilovis med ost på allt), men mole (den med kakao) kommer aldrig att tillhöra mina favoriter.
Det var egentligen bara en sak jag missade i Puebla: Revolutionsmuseet hade jag jättegärna sett (historia är alltid lika spännande), men det kom annat i vägen.
Jag kommer att minnas alla kyrkor (över 70 stycken), alla vackra hus (ofta dekorerade med azulejos/talavera = kakelplattor/målad keramik), framför allt Museo Casa del Alfeñique, marknaden El Parián med färgglatt porslin, konstnärskvarteren Barrio del Artista, alla skoaffärer (De finns verkligen överallt. Kan inte förstå att de kan löna sig!), alla ballongförsäljare, puerquitos de panela (pepparkakor!!! Vet inte om de smakar som de svenska, men de såg "äkta" ut) och mole poblano förstås. Mole betyder sås (kommer från náhuatl och är lika med sås eller blandning som t.ex. i guacamole). Den typiska molen från Puebla eller Oaxaca är gjord av osockrad kakao, chili och andra kryddor. Den har samma färg som finsk memma. Mole äter man till t.ex. kyckling eller ostfyllda enchiladas. Första gången jag åt mole (det var i Huatulco, Oaxaca) tyckte jag att smaken var väldigt speciell och spännande. "Det skulle jag säkert lära mig att tycka om." Andra gången i Puebla var kakaosmaken i molen mycket starkare och det var för mycket för mig så jag gav upp. Jag tycker om många mexikanska rätter (även om de har kilovis med ost på allt), men mole (den med kakao) kommer aldrig att tillhöra mina favoriter.
Det var egentligen bara en sak jag missade i Puebla: Revolutionsmuseet hade jag jättegärna sett (historia är alltid lika spännande), men det kom annat i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar