Det borjade skymma och vi fick sallskap av grannens aldsta dotter upp till dem. Eftersom Carlos eller familj inte var hemma stannade vi kvar for att vanta pa dem. Byvistelsen fick ett mycket trakigt slut i och med allt som hande sedan. Patricia kom till mig och sa att Carlos var i byn for att "ta en promenad". Efter ett tag fragade hon mig om jag skulle bli radd om han var full. "Nej", sa jag utan att tanka mer pa det. Sedan kom Patricias mamma och sa att han antagligen var stupfull och att vi maste hamta vara saker och bo hos dem. Nar han kommer hem spoar han upp sin fru (enligt grannfrun) och det ar farligt for oss att vara i narheten. Carlos fru och Patricia hjalpte oss att plocka ihop allt, sa fort som mojligt, och vi fick harbargera oss i samma byggnad med Kate och Roger och storsta delen av familjens sju barn. Det gick alldeles utmarkt och kandes valdigt bra. Det var en helt annan stamning an daruppe i "skjulet". Vi blev kungligt behandlade och fick middag ocksa. Sedan var det bara att ga och lagga sig. Nej, forresten, nu glomde jag att skriva om att herrn i huset kom hem dyngrak i sallskap av Carlos, som ocksa var paverkad. Jag hade svart att avgora hur mkt, men jag forstod inte speciellt mycket av vad han sa. Dagen innan hade jag inte haft nagra som helst problem med att forsta honom. Han kom med en massa forklaringar om att han var "forsenad" - det var val ungefar det jag fick fram. Han fragade ocksa varfor vi hade flyttat och jag sa som det var. Patricias mamma ville att jag skulle saga att vi inte stod ut pga alla smakryp och annat otrevligt, men det var ju inte sant sa det sa jag aldrig.
Pa morgonen var det dags att ge sig av. Jag lamnade Pippi-boken till aldsta dottern och hennes mamma kom med en ananas till mig. Carlos kom ner och sa att det fanns frukost till oss daruppe, men vi hade ju redan atit... (det maste han ha forstatt att vi hade gjort). Vi gick ner till Ernestos hus och sedan vidare mot byn. Framme vid stora vagen motte vi ett trettiotal man i olika aldrar som ville veta vad vi gjorde i byn och om vi hade tillstand. En del av dem var mest nyfikna men nagra riktigt upprorda. Det var nagra som sa till Pablo att vi maste folja med dem for att forklara oss. Chow och jag gick tillsammans och pratade. Nar vi stannade till for att vila och dricka lite vatten (det var over 30 grader varmt) sa viftade de at oss att fortsatta ga. Jag ropade (de gick ganska langt framfor oss) att vi bara vilar lite och da fick jag ett bryskt svar: "Har finns ingen vila!"
Vi stannade alla till vid affaren for att hamta vara saker men da tvingade de oss att folja med till en lokal mitt i byn. Nar vi gick dar pa vagen blev vi valdigt noga iakttagna och jag horde ratt olustiga kommentarer om fangelse och dodsstraff och annat, som foljdes av raa skratt. Jag har forstatt forst efterat att de antagligen menade det pa fullt allvar. Nar vi var utanfor den stora lokalen, hamnade vi mitt i folkmassan och ringen runt oss blev bara mindre och mindre. Jag horde ngn bakom mig saga att de skulle ta min ryggsack, men da lyfte jag ner den fran ryggen och ingen rorde den.
Vi fick ga in i den stora lokalen och stalldes upp pa rad vid "scenen". Jag fick en konstig kansla av att vara forbrytare eller forradare som skulle stallas infor ratta och sta till svars for sina handlingar.Vi som hade kommit hit med enbart goda avsikter, vi ville ju bara val... Hur kunde vi bli sa missforstadda? Varfor blev det sa fel? I det laget gick det upp for mig att det kanske inte rackte med att forklara varfor vi var dar och tro att allt var ur varlden da. Folket hade bestamt sig for att rattvisa skulle skipas. 200 - 300 bybor (svart att bedoma) hade samlats pa plats och nagra av dem var rasande. Speciellt en man langst fram som skakade med naven och det gnistrade i hans ogon. Politiker och andra agitatorer gjorde sitt basta for att piska upp den hatiska stamningen. De pratade om 500 ars fortryck och annat som de tydligen sag oss skyldiga till. Det var manga som holl tal, mestadels pa tzeltal, ett maya-sprak, och vi forstod ingenting.
Pablo talade ocksa och holl sig tillsynes valdigt lugn, vilket antagligen gjorde att gruppen bara vantade pa vad som skulle handa och ingen greps av panik eller ngt liknande. Jag var mest irriterad i borjan och tyckte att "nu far de sluta tjafsa" sa att vi kommer ivag. Dels vantade var chauffor pa oss (Pablo hade bett dem vid affaren saga till honom att inte aka utan oss - annars hade han nog akt for lange sedan) och dels hade vi en lang resa till Palenque framfor oss.
Efter manga tal borjade diskussionerna om vart straff: enligt dem hade vi kommit dit utan tillstand (kontaktpersonen som hade gett klartecken var full som en alika och tvattade sina hander). Ernestos avundsjuke bror och hans pack kravde att vi skulle sattas i hakte/fangelse (inte en "riktig en" utan deras lokala... dar hade vi kunnat ruttna om det hade gatt sa langt), men pa nagot satt lyckades de forhandla fram att vi skulle till de ansvariga myndigheterna i byn och forklara oss en gang till och sedan betala en losensumma.
Da gick vi till en annan byggnad och satt overvakade i ett litet rum medan Pablo och nagra till diskuterade utanfor. Efter ett tag fick vi lov att ga. Fragan var bara hur vi skulle klara oss helskinnade fram till bilen som stod utanfor. Det gick bra och till slut satt vi alla i bilen. Da omringades bilen av nagra bybor och en av dem borjade sla pa fonstret. Jag trodde att de skulle valta hela bilen. Det var egentligen forst da jag blev riktigt orolig. En man gjorde nagot vid bakhjulet och jag var saker pa att han skar sonder dacket, men det kan han inte ha gjort eftersom vi kom ivag till slut. Antligen var det over!
Vi akte till Carlos hus (var vard uppe hos farbrodern) och hamtade vara saker. Min ryggsack var borta. Det finns ingen annan forklaring an att det var en hamnd fran hans sida. Han hade val tappat ansiktet nar vi hade flytt... trots att vi gjorde bara som vi blev tillsagda av hans fru och granne. Men det ar trots allt varldsliga saker. Jag ar glad over att jag lever, det ar huvudsaken! Sa har i efterhand, nar vi klarade livhanken, kan man tycka att det var spannande och lite roligt ocksa... ;D
Pa morgonen var det dags att ge sig av. Jag lamnade Pippi-boken till aldsta dottern och hennes mamma kom med en ananas till mig. Carlos kom ner och sa att det fanns frukost till oss daruppe, men vi hade ju redan atit... (det maste han ha forstatt att vi hade gjort). Vi gick ner till Ernestos hus och sedan vidare mot byn. Framme vid stora vagen motte vi ett trettiotal man i olika aldrar som ville veta vad vi gjorde i byn och om vi hade tillstand. En del av dem var mest nyfikna men nagra riktigt upprorda. Det var nagra som sa till Pablo att vi maste folja med dem for att forklara oss. Chow och jag gick tillsammans och pratade. Nar vi stannade till for att vila och dricka lite vatten (det var over 30 grader varmt) sa viftade de at oss att fortsatta ga. Jag ropade (de gick ganska langt framfor oss) att vi bara vilar lite och da fick jag ett bryskt svar: "Har finns ingen vila!"
Vi stannade alla till vid affaren for att hamta vara saker men da tvingade de oss att folja med till en lokal mitt i byn. Nar vi gick dar pa vagen blev vi valdigt noga iakttagna och jag horde ratt olustiga kommentarer om fangelse och dodsstraff och annat, som foljdes av raa skratt. Jag har forstatt forst efterat att de antagligen menade det pa fullt allvar. Nar vi var utanfor den stora lokalen, hamnade vi mitt i folkmassan och ringen runt oss blev bara mindre och mindre. Jag horde ngn bakom mig saga att de skulle ta min ryggsack, men da lyfte jag ner den fran ryggen och ingen rorde den.
Vi fick ga in i den stora lokalen och stalldes upp pa rad vid "scenen". Jag fick en konstig kansla av att vara forbrytare eller forradare som skulle stallas infor ratta och sta till svars for sina handlingar.Vi som hade kommit hit med enbart goda avsikter, vi ville ju bara val... Hur kunde vi bli sa missforstadda? Varfor blev det sa fel? I det laget gick det upp for mig att det kanske inte rackte med att forklara varfor vi var dar och tro att allt var ur varlden da. Folket hade bestamt sig for att rattvisa skulle skipas. 200 - 300 bybor (svart att bedoma) hade samlats pa plats och nagra av dem var rasande. Speciellt en man langst fram som skakade med naven och det gnistrade i hans ogon. Politiker och andra agitatorer gjorde sitt basta for att piska upp den hatiska stamningen. De pratade om 500 ars fortryck och annat som de tydligen sag oss skyldiga till. Det var manga som holl tal, mestadels pa tzeltal, ett maya-sprak, och vi forstod ingenting.
Pablo talade ocksa och holl sig tillsynes valdigt lugn, vilket antagligen gjorde att gruppen bara vantade pa vad som skulle handa och ingen greps av panik eller ngt liknande. Jag var mest irriterad i borjan och tyckte att "nu far de sluta tjafsa" sa att vi kommer ivag. Dels vantade var chauffor pa oss (Pablo hade bett dem vid affaren saga till honom att inte aka utan oss - annars hade han nog akt for lange sedan) och dels hade vi en lang resa till Palenque framfor oss.
Efter manga tal borjade diskussionerna om vart straff: enligt dem hade vi kommit dit utan tillstand (kontaktpersonen som hade gett klartecken var full som en alika och tvattade sina hander). Ernestos avundsjuke bror och hans pack kravde att vi skulle sattas i hakte/fangelse (inte en "riktig en" utan deras lokala... dar hade vi kunnat ruttna om det hade gatt sa langt), men pa nagot satt lyckades de forhandla fram att vi skulle till de ansvariga myndigheterna i byn och forklara oss en gang till och sedan betala en losensumma.
Da gick vi till en annan byggnad och satt overvakade i ett litet rum medan Pablo och nagra till diskuterade utanfor. Efter ett tag fick vi lov att ga. Fragan var bara hur vi skulle klara oss helskinnade fram till bilen som stod utanfor. Det gick bra och till slut satt vi alla i bilen. Da omringades bilen av nagra bybor och en av dem borjade sla pa fonstret. Jag trodde att de skulle valta hela bilen. Det var egentligen forst da jag blev riktigt orolig. En man gjorde nagot vid bakhjulet och jag var saker pa att han skar sonder dacket, men det kan han inte ha gjort eftersom vi kom ivag till slut. Antligen var det over!
Vi akte till Carlos hus (var vard uppe hos farbrodern) och hamtade vara saker. Min ryggsack var borta. Det finns ingen annan forklaring an att det var en hamnd fran hans sida. Han hade val tappat ansiktet nar vi hade flytt... trots att vi gjorde bara som vi blev tillsagda av hans fru och granne. Men det ar trots allt varldsliga saker. Jag ar glad over att jag lever, det ar huvudsaken! Sa har i efterhand, nar vi klarade livhanken, kan man tycka att det var spannande och lite roligt ocksa... ;D
Det kandes nastan varre nu efterat nar jag skrev om det. Da nar det hande var det sa overkligt att jag knappt fattade... det var val nagon sorts chocktillstand.
SvaraRadera