Med barnen i Paris startade förra månaden ringen Månadens inlägg och ämnet i februari är Barn och barnuppfostran. Nu är jag väldigt sent ute med mitt inlägg eftersom det skulle ha publicerats den 20. men ibland räcker inte tiden till.
Barn och barnuppfostran är ett väldigt brett tema så jag väljer att skriva om något som förvånar (och irriterar) mig i barnuppfostran här hemma: att så många föräldrar tar på sig kompisrollen i stället för att vara föräldrar. Det är som att många inte vågar säga emot sina barn och sätta gränser. I många familjer har man fått små-Hitlers som styr över vad man äter till middag, vad man gör till helgen eller på semestern osv. Resten av familjen får rätta sig efter barnens minsta nyck. Finns det flera barn i familjen blir situationen lätt ohållbar. Det är sorgligt att se! Stackars barn måste “gå längre och längre” tills de möter motstånd för att veta var gränserna går och då har de ofta gått alldeles för långt. Det är inte barnens fel utan det är de vuxna som brister i sitt åtagande och sitt ansvar. Jag är inte för kadaverdisciplin och tycker självklart att man ska respektera barnen och visa hänsyn, men det går ofta till överdrift.
En annan sak som jag ofta funderar över är att många barn har så mycket saker. De har allt de kan önska sig och lite till. Vad har de då kvar att längta till? De skulle kanske rentav föredra tid med sina föräldrar framför senaste dataspelet eller sötaste sminkväskan. Våra barn förtjänar det bästa (men behöver inte få allt de pekar på) och det är förståeligt att man vill ge dem en bra start i livet, men balansgången är svår. Materiella ting kan aldrig ersätta kvalitetstid med föräldrarna.
Men det kanske är så att vi får de barn vi förtjänar... Om föräldrarna lever efter mottot “sköt dig själv och s**t i andra, kan ju inte barnen bli annat en egoistiska individer som tror att de är världens mittpunkt och inte behöver visa hänsyn för andra människor. Vi vuxna måste föregå med gott exempel. Jag vet att jag sticker ut hakan en aning, men det kanske behövs för att få igång en diskussion...
Andra bloggare som har skrivit Månadens inlägg: Anna Malaga, Thérèse, Annelie, Frankrikeliv, Barajagjohanna, Nejma, Emma, Haydee, Krokofanten, och Brazilian Linda.
Säg till om jag har missat någon så länkar jag!
Barn och barnuppfostran är ett väldigt brett tema så jag väljer att skriva om något som förvånar (och irriterar) mig i barnuppfostran här hemma: att så många föräldrar tar på sig kompisrollen i stället för att vara föräldrar. Det är som att många inte vågar säga emot sina barn och sätta gränser. I många familjer har man fått små-Hitlers som styr över vad man äter till middag, vad man gör till helgen eller på semestern osv. Resten av familjen får rätta sig efter barnens minsta nyck. Finns det flera barn i familjen blir situationen lätt ohållbar. Det är sorgligt att se! Stackars barn måste “gå längre och längre” tills de möter motstånd för att veta var gränserna går och då har de ofta gått alldeles för långt. Det är inte barnens fel utan det är de vuxna som brister i sitt åtagande och sitt ansvar. Jag är inte för kadaverdisciplin och tycker självklart att man ska respektera barnen och visa hänsyn, men det går ofta till överdrift.
En annan sak som jag ofta funderar över är att många barn har så mycket saker. De har allt de kan önska sig och lite till. Vad har de då kvar att längta till? De skulle kanske rentav föredra tid med sina föräldrar framför senaste dataspelet eller sötaste sminkväskan. Våra barn förtjänar det bästa (men behöver inte få allt de pekar på) och det är förståeligt att man vill ge dem en bra start i livet, men balansgången är svår. Materiella ting kan aldrig ersätta kvalitetstid med föräldrarna.
Men det kanske är så att vi får de barn vi förtjänar... Om föräldrarna lever efter mottot “sköt dig själv och s**t i andra, kan ju inte barnen bli annat en egoistiska individer som tror att de är världens mittpunkt och inte behöver visa hänsyn för andra människor. Vi vuxna måste föregå med gott exempel. Jag vet att jag sticker ut hakan en aning, men det kanske behövs för att få igång en diskussion...
Andra bloggare som har skrivit Månadens inlägg: Anna Malaga, Thérèse, Annelie, Frankrikeliv, Barajagjohanna, Nejma, Emma, Haydee, Krokofanten, och Brazilian Linda.
Säg till om jag har missat någon så länkar jag!
Du sticker ut hakan på ett alldeles ypperligt sätt, tycker jag. Jag blir tokförbannad när vuxna inte sätter gränser. Hur sjutton skall barn lära sig vilka de är, och vad samhället är om de inte får gränser av sina föräldrar. Gränser, för mig innebär så mycket mer än att få veta vad som är rätt och fel. Det innebär att man blir sedd. För tänk om man som barn gör något, vad som helst utan att föräldrarna uppmärksammar det. Jag blir ju famlande i totalt mörker. För att mina föräldrar är för trötta för att orka bry sig. Eller vad är det det beror på. Människor har väl alltid varit trötta efter arbetet. Jag begriper inte vad som hänt i samhället. När jag får barn tänker jag INTE bli kompis med dem. Det har jag mina vänner till. (KOmmer att tänka på en TV-serie som jag kollar på. Gilmore Girls. Den är bra, visst, men förhållandet mellan mor och dotter är FÖR mycket kompis, egentligen.
SvaraRadera"Svensk mentalitet är att låta ungarna härja fritt och bestämma över de vuxna." Citatet är från Linda Skugges krönika i Expressen för cirka en månad sedan. (http://expressen.se/index.jsp?a=861831)
SvaraRaderaJag irriterar mig på vissa föräldrar så mycket, mest för att de inte inser att vilken björntjänst de gör sina barn!!
Jag förstår inte heller varför det skulle vara så farligt med att sätta gränser. Man får det att låta så negativt och ändå handlar det i första hand om barnets bästa. Man ska uppmuntra och bekräfta när barnet "gör rätt". Att bli sedd och bekräftad är mycket viktigt för alla människor, stora som små. Ett barn som inte får positiv uppmärksamhet ser till att få det på annat sätt = hitta på dumheter, eftersom negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls.
SvaraRaderaHaydee: Det ligger nåt i det Skugge skriver, men jag skulle inte gå så långt som att säga att det är den svenska mentaliteten. Det är alltför vanligt, visst, men det finns många som inte ger mycket för "den fria uppfostran".
Vi alla vuxna kan nog ta åt oss av "äran" att vi inte har lyckats skapa ett bättre samhälle för våra barn.
Hear, hear!!! Bra sagt!!
SvaraRaderaJag håller med! Fast ibland kan jag nog vara lite för sträng i uppfstran av min katt :o) Men så kan man (vem som helst) göra i stort sett vad man vill med henne. Hon vet att hon får en smäll på tassen eller baken när hon har gjort något dumt och hon vet också att uppför hon sig och är snäll blir det klapp och kel och framför allt mat som hon ständigt längtar efter...
Mitt motto är: tid föder engagemang. Spenderar man tid med sina barn, stärks relationen med dem (alt. det är svårt att ha en relation med någon, barn som vuxen, om man inte satsar tid och energi).
SvaraRaderaVi är rätt så "brittiska" i vår barnuppfostran - våra barn ska fungera i två kulturer, så vi har valt en syn som passar vår familj och vår livssituation.
Jag håller helt med. Föräldrar ska inte i första hand vara kompisar utan föräldrar och sätta gräner för barnen.
SvaraRaderaBarn känner sig också mycket tryggare med klara besked och att veta vad som gäller.
Instämmer med föregående kommenterare.
SvaraRaderaBra skrivet! Jag hâller med. Att vara slav under barnens nycker är nog en av de största otjänster man kan göra dem (trots att man vill väl). Barn som blir hustyranner är ju ett växande problem i västvärlden.
SvaraRaderaMan kan vara gränssättande förälder och ändâ vara "kompis" med sina barn, tycker jag. Om man med kompis menar att man hittar pâ mycket tillsammans och har roligt ihop.
Barnens prylar - ja, det är väl en spegling av föräldrarnas livssyn ocksâ. Inte lätt att sälja idén om att "vara glad för lite" om föräldrarna ständigt shoppar och är pâ jakt efter det senaste...
rysligt intressant ämne.. föräldrar ska vara auktoriteter i barnens liv, dvs sätta gränser. jag är så vansinnigt trött på att höra päron snacka om deras barn och hur de låter dem härja fritt för att sen skylla resten på ett hårt samhälle och kass skola när ungen blir sexton och hopplös. lärarna studerar i minst fyra år för att lära ut, inte för att lära barnen hur man uppför sig. det är föräldrarnas jobb och idag verkar det vara obehagligt att sätta gränser och uppröra barnen. herre.
SvaraRaderaps.lysande inlägg!
Krokofanten: Piska och morötter är bra, men bara bildligt talat. Jag skulle aldrig lyfta hand mot varken barn eller djur. Möjligen ett litet knäpp på fingrarna/tassarna om det krisar till sig, men det sitter långt inne.
SvaraRaderaLox: Visst är det så! Jag vill också poängtera att vi inte tillbringar tid med våra barn bara för barnens skull. Vi har mycket att lära oss av de små liven!
Thérèse: Ja, barn blir bara förvirrade om de har för fria tyglar och för många valmöjligheter.
Anna: Bara för att man är förälder "på riktigt" och tar sitt ansvar behöver man ju inte vara tråkig eller ha tråkigt. Det är en grej vi kan lära oss av våra barn: att vara närvarande i nuet och framför allt att ha roligt. Som bekant finns det ju ingen generalrepetition utan livet händer nu och vi måste ta vara på det.
Vargakvinnan: Som jag ser det måste föräldrarna och skolan samarbeta för barnens bästa. Ingen av parterna kan dra hela lasset själv utan grunden läggs hemma och skolan tar ansvar för det som händer under skoltid. Föräldrar kan ju omöjligtvis kontrollera sina barn när de inte är på plats så där har lärarna och annan skolpersonal en viktig uppgift. Jag tror att det är väldigt lätt att de skyller på varandra när det är något som går snett.
Oj, vilken bloggmaffia *skämtsamt menat*:)
SvaraRaderagivetvis ska det finnas ett fungerande samarbete eftersom de spenderar så stor del av sina unga år i skolan, MEN lärarna ska inte behöva axla den bördan att UPPFOSTRA barnen och lära dem sådana basala saker som respekt och att visa hänsyn till exempel. men självklart har du rätt, ett fungerande samarbete är a och o - nyckeln till det hela torde vara att föräldrar samt lärare vet hur arbetsbördan för var och en ser ut.
SvaraRaderaUlrika: Maffia? Nu förstod jag inte riktigt...
SvaraRaderaVargakvinnan: Nej, lärarna ska självklart inte "axla över bördan" - uppfostran är föräldrarnas ansvar i första hand - men de ska ta sin egen del av ansvaret för att skolan inte ska bli ett laglöst land även för elever som har regler hemma. Ibland kan det dessutom slå över ordentligt om barnen är hårt hållna hemma och kommer till en miljö där de förväntas sätta gränserna själva. Det är inte speciellt konstigt att även en ordentlig pojke/flicka hittar på dumheter när tillfälle ges.
Så många imponerande tankegångar här. Ni som har barn, berätta hur ni gör när barnen inte lyder, när de trilskas, när de sätter sig emot reglerna? Hur bestraffar ni era barn när de gör fel första gången ,andra gången??? Vad händer när de uppför sig illa i skolan, hur bestraffas de där?
SvaraRaderaMycket intressanta frågor, Berit!
SvaraRaderaSmå barn är lättare att locka till att göra något annat (mycket individuellt, jag vet) och på så sätt avleda uppmärksamheten från "det förbjudna". När de blir lite större ska de få en tillsägelse: ögonkontakt och några korta välvalda ord med eftertryck. Bladdrar man på blir det bara värre. Förklara och resonera kan man göra senare (om barnet är tillräckligt gammalt för det) när den akuta situationen är över.
Bästa lärdomen för barnet är att allt man gör får konsekvenser. Att avstå från något som är viktigt brukar vara effektivt. Och då ska man inte bara hota med något utan stå för det man säger. Med större barn kan man komma överens om regler och vilka konsekvenser som är lämpliga.
Det är så svårt att vara förälder. En metod passar perfekt på ett barn, medan inte alls på någon annan.
SvaraRaderaDet är bara att jämföra med vuxna människor på ett företag. Som chef kan man inte leda alla likadant och förvänta sig fantastiskt resultat. Vissa kräver mer bekräftelse. Andra behöver handlingsutrymme för att växa. En tredje tydliga ramar för att inte bli osäker.
Kärlek och tydlighet funkar i vår familj. Och så fuskar vi med belöning och konsekvens när inget annat hjälper.
Alla barn är egna individer och ska behandlas efter det förstås. Visst blir det en del "trial and error" när man provar sig fram vad som passar, men sunt förnuft kommer man väldigt långt med. Undrar om det är svårare eller lättare att vara förälder idag än vad det var för t.ex. 30 år sedan.
SvaraRadera