Idag när jag kom till eftermiddagsfikat på jobbet var det några jobbarkompisar som satt och småsnackade. T som har en dotter i tonåren sa att Victoria hade sett jättefin ut i sin kjol och korta kavaj. "Hette inte hennes dotter A?" tänkte jag. C tyckte att hon klär sig tantigt och att hennes hattar ser för hemska ut. Systern är mycket mer elegant, sa S. Men vem pratar de om egentligen? Det lät som om det var vanligt familjesnack, men det var det inte. Det är väl inte kungahuset? Inte nu igen!
Jag bryr mig om kungahuset lika mycket som jag bryr mig om världens sötaste barnbarn och vilka gardiner som passar bäst till M´s mossgröna soffor, Desperate housewifes, Du blir vad du äter och Lyxfällan, sju sorters kakrecept, rea på H&M och Melodifestivalen, jävla facket, alla våldsbrotten på stan förra helgen och de turkiska grannarna som "inte ens kan uttala tjenare ordentligt".
Sist när jag nämnde en känd författare, tittade G på mig som om jag kom från en annan planet. Det kanske blir så om man mest läser Glamour, Damernas Värld och kvällstidningar. Till saken hör att mina jobbarkompisar inte är en samling tanter som närmar sig pensionsåldern, som man skulle kunna tro, utan de har olika bakgrund och är från runt 20 år upp till 60. Mest kvinnliga sådana.
Tro nu inte att jag inte tycker om mina arbetskamrater, för det gör jag. Vi skrattar mycket och ofta. Men jag skulle gärna prata om annat för omväxlings skull. Film, resor, musik, böcker... vad som helst, men det går inte. Tro mig, jag har försökt.
Jag bryr mig om kungahuset lika mycket som jag bryr mig om världens sötaste barnbarn och vilka gardiner som passar bäst till M´s mossgröna soffor, Desperate housewifes, Du blir vad du äter och Lyxfällan, sju sorters kakrecept, rea på H&M och Melodifestivalen, jävla facket, alla våldsbrotten på stan förra helgen och de turkiska grannarna som "inte ens kan uttala tjenare ordentligt".
Sist när jag nämnde en känd författare, tittade G på mig som om jag kom från en annan planet. Det kanske blir så om man mest läser Glamour, Damernas Värld och kvällstidningar. Till saken hör att mina jobbarkompisar inte är en samling tanter som närmar sig pensionsåldern, som man skulle kunna tro, utan de har olika bakgrund och är från runt 20 år upp till 60. Mest kvinnliga sådana.
Tro nu inte att jag inte tycker om mina arbetskamrater, för det gör jag. Vi skrattar mycket och ofta. Men jag skulle gärna prata om annat för omväxlings skull. Film, resor, musik, böcker... vad som helst, men det går inte. Tro mig, jag har försökt.
Jag känner igen det där. Har ett gäng kollegor (urgulliga, bör nämnas) som har stenkoll på kändisvärlden, vem som är tillsammans med vem, vem som har varit otrogen mot och med vem och vem som har fått barn med vem. Och detta är tydligen mycket intressant att prata om... Själv har jag inte mycket att tillägga om samtalsämnet.
SvaraRaderaJa, just det. Vem som är tillsammans med vem! Det glömde jag. Då sitter jag mest och visslar och tittar på väggarna. ;)
SvaraRaderaJag kanske ska tillägga att jag inte på något sätt försöker vara "fiiin" som man säger på stockholmska. För mig får de lägga ner hela sin själ i de där skvallertidningarna som blir bara fler och fler på kaffebordet. Det är upp till var och en och jag fördömer ingen. Men det är sååå tråkigt och ointressant!
Satt på tunnelbanan för några år sen. Bredvid satt några tjejer , det lät som dom snackade om sina nära kompisar (jag tjuvlyssnade väl en aning...) men efter ett tag insåg jag att det handlade om deltagarna i någon dokusåpa.
SvaraRaderaKändisvärlden , dokusåpor och kungahus är väl inte riktigt mitt stora intresse heller
Jag kan på något sätt förstå att barn blandar ihop sagor och verklighet men när tonåringar eller vuxna pratar om såpaskådisar och andra kändisar som om de var deras närmaste vänner... det övergår mitt förstånd. Hur kan man bli så engagerad?
SvaraRaderaJag känner igen känslan. Värst av allt är faktiskt dokusâporna: "och sen sa han och dâ sa ju hon..."*ryyys*
SvaraRaderaMen kvällstidningarna är ju ofta inte mycket bättre.
Berättade jag förresten när jag träffade en urgammal tant högt uppe i bergen som visste vem Carlos Gustavo och la reina Silvia var? Deyt var ju rätt kul ;-)
Haha, berätta mer! Vilka berg menar du då? Det kan inte ha varit vid ekvatorn eller i Latinamerika överhuvudtaget för där känner de bara till Suiza (Schweitz) och inte Suecia (Sverige)!
SvaraRaderaJag känner igen det där SÅ väl. Inte så mycket från kollegor, men som från en del vänner jag har vuxit upp med... Som tycker att jag har blivit "snobbig" då jag utbildat mig och rest, som tycker att jag är "jobbig" när jag nämner saker som rör kultur eller politik. Själv blir jag mest ledsen över ignoransen...
SvaraRaderaLinda: Det kan handla om avundsjuka när det gäller din utbildning och resorna också för den delen. Ofta har folk i min omgivning ingen förståelse för varför jag vill resa och en del är avundsjuka också. Jag brukar säga att det är en prioriteringsfråga. Gäller inte alla förstås, men dom flesta jag känner kunde prioritera annorlunda och ha möjlighet att se sig omkring i världen.
SvaraRaderaPrecis som du säger, det mest sorgliga är att folk bryr sig så lite om viktiga saker, sånt som verkligen betyder nåt! Att de orkar slösa tid på dokusåpor och annat skräp som jag nämnde i inlägget. Och det behöver inte ens ha med utbildning att göra. Jag känner folk som "bara" har gått ut grundskolan och brinner för rättvisefrågor och dylikt.
Flåt men Desperate Housewives ÄR bra!
SvaraRaderaMen du, Melodifestivalen är ju ett måste. ;)
SvaraRaderaAllvarligt talat, så håller jag med om mycket - jag förstår verkligen inte att så många engagerar sig i dokusåpor och andra såpor, bantningsprogram, allra senaste modet, helgens alla fester, vem som är tilsammans med vem och vem som varit otrogen mot vem. Eller för den delen hur mycket alkohol de ska dricka på "suparresan" till Sunny Beach i Bulgarien. Och precis som du skriver har detta inget med utbildning att göra - många av mina bekanta på Handels hade verkligen ovannämnda företeelser som största intressen. Än värre var det dock där jag växte upp - och det är nog troligen därför jag knappt har kontakt med någon av mina "barndomskompisar" längre.
Klimakteriehäxan: Du behöver inte be om ursäkt... det gör inte jag heller när jag säger att det är skräp. Tur att vi är olika. :)
SvaraRaderaElisabeth: Ålder, bakgrund, utbildning osv. har en viss betydelse för vad man har för värderingar men det är förstås inte hela sanningen.
SvaraRaderaP.S. Jag klarar mig alldeles utmärkt utan ESC... eller bättre till och med! *asg*
Har skrivit nu...
SvaraRaderaKul Anna! Då ska jag kila till dig.
SvaraRadera