Om man bortser från klassresan till Sankt Petersburg och båtresorna över till Sverige var resan till London min första riktiga utlandsresa. Och det var första gången jag flög. Minns inte om jag tyckte i förväg att det skulle vara läskigt, men när jag väl satt där tyckte jag att det bara var kul och spännande.
Vårt trevliga hotell låg på Craven Terrace i turisttäta Bayswater nära Kensington Garden. Första dagen åkte vi på sightseeing och fick se många välkända sevärdheter som Buckingham Palace, Piccadilly Circus, Westminster Abbey, Trafalgar Square, St. Paul´s Cathedral - vi klättrade upp, först 65 m till The Whispering Gallery och sedan till kupolen högst upp som ligger på 100 m - The Tower, Soho, Houses of Parlament och förstås Big Ben och Big Bensin. Det senare var ett högt torn som ett bensinbolag hade byggt, i närheten av Big Ben om jag inte minns fel. Turen avslutades med en båttur på Themsen.
Vi såg de långa köerna till Madam Tussaud´s och bestämde oss för att gå dit tidigt morgonen därpå. I närheten av hotellet på Paddington Station köpte vi Travel Card för att kunna ta oss runt stan på ett smidigt sätt. Arnold Scwarzenegger spännde sina muskler vid entren till vaxkabinettet som var välfyllt med kändisar och kungligheter. Manuel på Pang i bygget bjöd oss på en drink och The Beatles låg i en soffa och spelade A hard days night.
På onsdag hade vi shopping på programmet. På New Bond Street och Old Bond Street fanns alla fina modehusen och massor av juvelbutiker, men man måste nästan komma i Rolls Royce för att bli insläppt så det blev mest Lillywhite´s, Selfridges (det såg mer ut som ett slott än ett varuhus), mer eller mindre hela Oxford street och det stora berömda varuhuset Harrod´s i Knightsbridge förstås.
Folk i London är mycket vänliga och hjälpsamma. Man behöver inte mer än stanna och titta på kartan så kommer någon fram och frågar om man vill ha hjälp. När vi frågade efter vägen till Harrod´s, följde den vänliga kvinnan med oss på bussen, satt och småpratade och gav hon oss tips om vad vi kan göra i London.
Efter besöket på Harrod´s som marknadför sig med att sälja allt från knappnålar till elefanter gick vi till The Mall och Buckingham Palace för att titta på vaktavlösningen. Palatset har varit kunglig residens sedan drottning Victorias tid, 1837. Tyvärr hade Bettan & Co fräckheten att vara bortresta i Skottland när vi kom på besök.
Burlington Arcade mittemot Fortnum & Mason är en fin galleria för shoppingsugna. Fortnum & Mason har en fin klocka på väggen. Varje heltimme kommer det ut två fina herrar genom dörrarna, hälsar på varandra och går in till sig igen.
På torsdag gick vi på Rock Circus på Piccadilly. Det var också en vaxkabinett men med rockartister. Vi gick runt med hörlurar och lyssnade på musik av just den artisten vi råkade stå framför… Elton John, Tina Turner, David Bowie... Elvis kom upp genom golvet och försvann i ett rökmoln. Besöket avslutades med en show av olika artister (vaxdockor): Michael Jackson, Madonna, Bono, Freddie Mercury, Mark Knopfler, Sid Vicious och många fler. Det var kul!
Efter Rock Circus gick vi till Guinness World of Records som låg i närheten av Shaftesbury Avenue och passerade Planet Hollywood (restaurang som ägdes av Bruce Willis, Arnold S. och Stallone) på vägen. Det var alltid kö där. På GWR var allting stort förstås. Vi var fyra personer som ställde oss på en våg och vägde ändå bara en tredjedel av vad världens tjockaste man vägde. På en tavla tickade siffrorna hela tiden. Det var The Present Population of the World (antalet människor på jorden just då).
På Trafalgar Square kunde man köpa en liten plastmugg med frön i för 2p för att mata duvorna. Jag tyckte inte om de flygande råttorna på den tiden heller, men var tvungen att stå ut med obehaget om jag ville se statyn med Lord Nelson. National Gallery är Londons största konstmuseum (från 1838, där fanns det hur mycket som helst att se och vi valde bara en del av de mest kända konstnärernas verk för att inte bli helt utmattade. Själva galleriet var som ett konstverk i sig) och mittemot den ligger en vacker kyrka, St. Martin-in-the-Fields.
Efter museibesöket var vi både trötta och törstiga och gick till Manhattan Exchange på 450 The Strand. Godare öl har jag nog inte druckit = Beck´s ur ett fruset glas. Tyckte jag då iaf. Vi hittade en fin tebutik på The Strand och köpte kanelte med oss hem. Vi promenerade längs Whitehall förbi Admiralty Arch, Horse Guards och Downing Street. Den gatan var spärrad sedan flera år så det fanns ingen möjlighet att komma i närheten av nummer 10. Dessutom var inte premiärministern hemma. Han var på Sverigebesök.
London visade verkligen sin bästa sida under den här augustiveckan. Det var solsken och varmt hela tiden så det blev många och långa promenader. Vi tog bussen förbi Victoria Station till Kings Road i Chelsea och gick till Sloane Square för att ta tunnelbanan till South Kensington. Promenerade förbi Natural History Museum på Cromwell Road och från Queen´s Gate till Royal Albert Hall.
Marknad på Portobello Road får man inte missa när man är i London. Det var massor med folk, men kanske inte så mycket man vill ha med sig hem. Kul ändå! Vi tog metro från Notting Hill Gate till Holborn och bytte till Covent Garden. Där fanns det också en marknad, trollkarlar, jonglörer och andra gatukonstnärer.
På flygplatsen på vägen hem köpte jag en t-shirt med St. Paul´s, Big Ben och London Bridge + många regndroppar och paraplyer… fast det stämde ju inte!
Månadens inlägg startades av Tolken på bloggen Med barnen i Paris och andra bloggare som skriver är Anna Malaga, Krokofanten, Sofia, Barajagjohanna, Pantoufle, Carin, Tobson, Haydee och Thérèse (uppdateras vartefter, påminn mig gärna).
Vårt trevliga hotell låg på Craven Terrace i turisttäta Bayswater nära Kensington Garden. Första dagen åkte vi på sightseeing och fick se många välkända sevärdheter som Buckingham Palace, Piccadilly Circus, Westminster Abbey, Trafalgar Square, St. Paul´s Cathedral - vi klättrade upp, först 65 m till The Whispering Gallery och sedan till kupolen högst upp som ligger på 100 m - The Tower, Soho, Houses of Parlament och förstås Big Ben och Big Bensin. Det senare var ett högt torn som ett bensinbolag hade byggt, i närheten av Big Ben om jag inte minns fel. Turen avslutades med en båttur på Themsen.
Vi såg de långa köerna till Madam Tussaud´s och bestämde oss för att gå dit tidigt morgonen därpå. I närheten av hotellet på Paddington Station köpte vi Travel Card för att kunna ta oss runt stan på ett smidigt sätt. Arnold Scwarzenegger spännde sina muskler vid entren till vaxkabinettet som var välfyllt med kändisar och kungligheter. Manuel på Pang i bygget bjöd oss på en drink och The Beatles låg i en soffa och spelade A hard days night.
På onsdag hade vi shopping på programmet. På New Bond Street och Old Bond Street fanns alla fina modehusen och massor av juvelbutiker, men man måste nästan komma i Rolls Royce för att bli insläppt så det blev mest Lillywhite´s, Selfridges (det såg mer ut som ett slott än ett varuhus), mer eller mindre hela Oxford street och det stora berömda varuhuset Harrod´s i Knightsbridge förstås.
Folk i London är mycket vänliga och hjälpsamma. Man behöver inte mer än stanna och titta på kartan så kommer någon fram och frågar om man vill ha hjälp. När vi frågade efter vägen till Harrod´s, följde den vänliga kvinnan med oss på bussen, satt och småpratade och gav hon oss tips om vad vi kan göra i London.
Efter besöket på Harrod´s som marknadför sig med att sälja allt från knappnålar till elefanter gick vi till The Mall och Buckingham Palace för att titta på vaktavlösningen. Palatset har varit kunglig residens sedan drottning Victorias tid, 1837. Tyvärr hade Bettan & Co fräckheten att vara bortresta i Skottland när vi kom på besök.
Burlington Arcade mittemot Fortnum & Mason är en fin galleria för shoppingsugna. Fortnum & Mason har en fin klocka på väggen. Varje heltimme kommer det ut två fina herrar genom dörrarna, hälsar på varandra och går in till sig igen.
På torsdag gick vi på Rock Circus på Piccadilly. Det var också en vaxkabinett men med rockartister. Vi gick runt med hörlurar och lyssnade på musik av just den artisten vi råkade stå framför… Elton John, Tina Turner, David Bowie... Elvis kom upp genom golvet och försvann i ett rökmoln. Besöket avslutades med en show av olika artister (vaxdockor): Michael Jackson, Madonna, Bono, Freddie Mercury, Mark Knopfler, Sid Vicious och många fler. Det var kul!
Efter Rock Circus gick vi till Guinness World of Records som låg i närheten av Shaftesbury Avenue och passerade Planet Hollywood (restaurang som ägdes av Bruce Willis, Arnold S. och Stallone) på vägen. Det var alltid kö där. På GWR var allting stort förstås. Vi var fyra personer som ställde oss på en våg och vägde ändå bara en tredjedel av vad världens tjockaste man vägde. På en tavla tickade siffrorna hela tiden. Det var The Present Population of the World (antalet människor på jorden just då).
På Trafalgar Square kunde man köpa en liten plastmugg med frön i för 2p för att mata duvorna. Jag tyckte inte om de flygande råttorna på den tiden heller, men var tvungen att stå ut med obehaget om jag ville se statyn med Lord Nelson. National Gallery är Londons största konstmuseum (från 1838, där fanns det hur mycket som helst att se och vi valde bara en del av de mest kända konstnärernas verk för att inte bli helt utmattade. Själva galleriet var som ett konstverk i sig) och mittemot den ligger en vacker kyrka, St. Martin-in-the-Fields.
Efter museibesöket var vi både trötta och törstiga och gick till Manhattan Exchange på 450 The Strand. Godare öl har jag nog inte druckit = Beck´s ur ett fruset glas. Tyckte jag då iaf. Vi hittade en fin tebutik på The Strand och köpte kanelte med oss hem. Vi promenerade längs Whitehall förbi Admiralty Arch, Horse Guards och Downing Street. Den gatan var spärrad sedan flera år så det fanns ingen möjlighet att komma i närheten av nummer 10. Dessutom var inte premiärministern hemma. Han var på Sverigebesök.
London visade verkligen sin bästa sida under den här augustiveckan. Det var solsken och varmt hela tiden så det blev många och långa promenader. Vi tog bussen förbi Victoria Station till Kings Road i Chelsea och gick till Sloane Square för att ta tunnelbanan till South Kensington. Promenerade förbi Natural History Museum på Cromwell Road och från Queen´s Gate till Royal Albert Hall.
Marknad på Portobello Road får man inte missa när man är i London. Det var massor med folk, men kanske inte så mycket man vill ha med sig hem. Kul ändå! Vi tog metro från Notting Hill Gate till Holborn och bytte till Covent Garden. Där fanns det också en marknad, trollkarlar, jonglörer och andra gatukonstnärer.
På flygplatsen på vägen hem köpte jag en t-shirt med St. Paul´s, Big Ben och London Bridge + många regndroppar och paraplyer… fast det stämde ju inte!
Månadens inlägg startades av Tolken på bloggen Med barnen i Paris och andra bloggare som skriver är Anna Malaga, Krokofanten, Sofia, Barajagjohanna, Pantoufle, Carin, Tobson, Haydee och Thérèse (uppdateras vartefter, påminn mig gärna).
Hihi, det lâter nästan pâ pricken som en resa jag gjorde. Jag var 14, det var ocksâ augusti och varmt, jag bodde nära Kensington Gardens och gjorde precis samma saker, haha. Fast jag var väldigt länge pâ Oxford St. ;-)
SvaraRaderaSpeakers Corner var jag ju ocksâ pâ. Allt är sâ spännade när man är ung... Tyckte ocksâ att folk var sâ otroligt trevliga och att det var extremt spännnade att köpa en GIANT coke (jag som inte gillar coca cola)
London är helt klart inkörsporten till tyngre missbruk av alla sorters resmål. Vore kul att åka dit igen efter många år och se om det är lika spännande. Jag tror inte det, men det är säkert jätteroligt ändå - fast på ett annat sätt.
SvaraRaderaJag gillar inte heller coca cola, men den smakade godare med citron än utan. ;D
hihi , jag har också gjort samma saker i London men jag har faktiskt hunnit med att åka dit flera gånger en gång var jag på ett bröllop. Min dåvarnade pojkväns kompis gifte in sig i en engelsk överklassfamilj , så det var ett mycket speciellt bröllop. Brittisk överklass och hans partysugna svenska kompisar samt hans svenska familj från en vanlig Stockholmsförort. Jag gillar London men stan slår absolut inte Madrid eller för den delen Paris eller Rom
SvaraRaderaBlev förresten förvånad över hur kort Lenin var när jag var på Madam Tussauds , mycket kortare än mina 162 cm
Gaaah, jag har inte varit i London! Skämmes! Hoppas jag är kapabel till att ta en Englandsresa i höst - då ska jag hälsa på en kompis vid havet och besöka London. Hoppas, hoppas...
SvaraRaderaLondon känns på många sätt också som min "första" resa, trots att jag dessförinnan varit i allt från Chile och Brasilien till Indien. Men London besökte jag när jag var 17 och tillsammans med mina dåvarande närmsta vänner. Att "göra stan" blev plötsligt ett begrepp i min vokabulär och jag älskade varje sekund av det. Sedan dess har jag inte kunnat sluta återvända. En av de där vännerna tillhör fortfarande de närmsta och flyttade dit bara ett år senare. Nu är han djupt rotad där, och det är ett fantastiskt privilegium att kunna fortsätta "göra London" med honom år efter år.
SvaraRaderaTack för den fina berättelsen! Min kommer snart...
Thérèse: Jag stortrivdes i London, men stan hamnar inte högst upp på min lista heller. Madrid, Rom, Florens, Prag... det finns många som kommer före.
SvaraRaderaLenin missade jag... men det kanske beror på att han var så liten. ;)
Barajagjohanna: Javisst, skäms på dig! ;) London är en trevlig stad på lagom avstånd och det finns massor att göra där. Absolut värt ett besök! Håller tummarna att du fixar det i höst!
Linda: Om man har vänner i utlandet, som du har i London, kommer man på ett annat sätt "under skinnet" och är inte bara turist och åskådare. Inget fel i det, men man får ut mer av besöket om man får delta i vardagslivet.
Väntar med spänning på ditt inlägg! :)
Ingen fara till Johanna. Jag var 30 när jag var i London första gången, fast då är man ju ledsen att man inte varit där förut...
SvaraRaderaTolken: Då har Johanna rätt många år på sig. Man kan säkert åka dit som pensionär också. ;)
SvaraRaderaHaha, ja, då kan jag ju tagga ner lite, minska på stressen liksom... Men man vet ju faktiskt inte om London står kvar för alltid. Men det får vi väl hoppas.
SvaraRaderaJa du, det vet man aldrig, men vi får hoppas att blir lugnare nu när Blair har sagt att han ska avgå. Och britterna tar sitt förnuft till fånga och åker hem från Irak.
SvaraRadera