Igår fyllde mitt fadderbarn 13 år! Han har blivit stor, den lille knatten på fyra år som log lite blygt bakom luggen på kortet jag fick med första brevet från Bolivia. Mycket har hänt under de här nio åren: han får gå i skolan och har lärt sig läsa och skriva, det finns skolskjuts för honom och hans skolkamrater, han har skolhälsovård och i datasalen får han lära sig använda en dator för att kunna hänga med i teknikutvecklingen. Om han behöver prata av sig eller har bekymmer av något slag finns det en kurator på skolan som hjälper honom. Han kan se på framtiden med mycket större tillförsikt än många andra barn i La Paz som riskerar att bli gatubarn och som väntar på att få en plats i verksamheten. Det saknas många faddrar. En kompis till mig kom hem från Bolivia förra helgen och hon som själv är lärare var mycket imponerad och ska själv bli fadder nu. Det är jättekul!
Missa inte insamlingen till Världsnaturfonden på Solidaritetsbloggen!
Grattis på din fadderbarns födelsedag! :)
SvaraRaderaJag är så glad över att jag tog beslutet att skaffa fadderbarn. Även om jag delar flickan med två andra personer så känns det bra, och jag kan knappast vänta med att skaffa ett eget fadderbarn också. Men för att kunna göra det måste jag ha en fast inkomst och vara utan rädsla om att Kela kommer att kräva tillbaka en massa pengar från mig..... *suck*
Jaja, men i alla fall så hoppas jag att så många som möjligt tar beslutet och blir faddrar.
Vad kul det måste vara att kunna följa honom under en så lång tid! Och förstås ännu roligare att ha träffat honom i verkligheten kan jag tänka mig.
SvaraRaderaJag delar också fadderskapet; eller det är så att alla barn har två faddrar om man inte vill betala "dubbelt". Det gör det mindre sårbart om den ena skulle sluta vara fadder. Det är ju inget livslångt åtagande, utan man bestämmer själv hur länge man vill eller kan delta.
SvaraRaderaKela ska kräva pengar av dig??? Vem är det, tänkte jag! Det lät som ett afrikanskt flicknamn i mina öron, men sedan fattade jag att du menar nånting helt annat. ;D
Nadia: Ja, det är jätteroligt! Och speciellt eftersom jag har fått träffa honom och hans familj vid två tillfällen (när han var 6 år och när han var 8 år). Nu är det länge sedan sist så det börjar bli dags igen. Det händer så mycket i ett barns liv på kort tid.
SvaraRaderaJag måste säga att jag bävar lite för hur det blir sedan när han inte går i skolan längre. Då får jag inte veta hur det går för honom och det är svårt att hålla kontakten. Jag hoppas förstås att han fortsätter att studera på universitet längre fram, för hans skull och inte min förstås, men det återstår att se. Stiftelsen har elever som har fortsatt med högskolestudier så omöjligt är det inte.
Heh, skulle Kela var en afrikansk flicka så skulle jag nog inte ha så många problem med det. Men ja, eftersom jag inte lyckats få studierna att gå framåt så fort som jag skulle så lär jag få ett argt brev till hösten.
SvaraRaderaJaha, men det där med två faddrar låter ju smart! För även om det är precis som du säger, alltså att det är man själv som bestämmer hur länge man deltar så skulle det kännas jättetrist att behöva meddela att man måste sluta som fadder. Det skulle kännas som ett svek mot barnet och familjen.
Kela är väl Finlands motsvarighet till Försäkringskassan...
SvaraRaderaGrattis till Marcelo från oss med!
För närvarande är livet fullt med en liten bäbis och liten inkomst så något fadderbarn blir det inte ännu, men jag har planer på att involvera mig framöver!
Ha en fortsatt mysig helg!
Sobri: Ja, det är det och det vet jag mycket väl... det var bara det att vi "pratade" om fadderbarn och då tänkte jag i helt andra banor. Så tokigt det kan bli! :D
SvaraRaderaHar skickat lite pengar till Marcelo för att socialarbetarna ska köpa en present till honom. Man får så mycket mer för pengarna där. Att skicka nåt är svindyrt. Jag gör det ibland, nån liten grej, men det är egentligen inte värt det. Dessutom är det ingen som förväntar sig att man ska köpa nåt, det är helt frivilligt. Stiftelsen brukar säga att det räcker med att man betalar fadderbidraget och inget mer förväntas av en.
Ha en skön helg ni med!
Marcelo har tur som har en fadder som du! Hoppas att han håller kontakten med dig länge! Inga planer på att hälsa på honom igen?
SvaraRaderaDrömmar finns det ju alltid! Och nu när min kompis precis har varit där blir det mycket Bolivia-snack och jag längtar igen. Tog fram mina kort från första resan och det kändes som om det var evigheter sedan... och det är det väl också. Sju år är en lång tid. Jag skulle vilja åka i februari för att kunna vara med på karnevalen i Oruro. Det är ingen omöjlig tanke. Ya veremos.
SvaraRaderaFelicidades! Hoppas ni fortsätter skriva till varandra!
SvaraRaderaVia mitt företag har jag i flera år skänkt en summa till just den stiftelsen. Kul att läsa om att det fungerar så bra.
SvaraRaderaAnna: Det hoppas jag också! Även om det blir bara några rader då och då. Jag vill gärna veta att han har det bra (så bra det bara går under de omständigheterna alltså).
SvaraRaderaMagalös: Nej, vad roligt! Vad glad jag blir! Jag är verkligen full av beundran. Personalen och volontärerna gör ett jättejobb och det är tur att de finns.