Fonetik är kul! Rubriken har inte mycket med spanska eller Spanien att göra men desto mer med fonetik. Du hittar hela texten här. Språkdiskussionen fortsätter alltså och den här gången handlar det om spanska. Nadia skrev ett inlägg om sina spanska favoriter och eftersom jag har mycket att säga om detta skriver jag ett eget inlägg.
Första spanskan jag kom i kontakt med var den i Madrid och jag föll pladask. Den kärleken består än. Madrid-spanskan låter lite hård jämfört med spanskan i Latinamerika, men jag gillar det. Och så gillar jag ceceo, det där språkljudet som i folkmun brukar kallas för läspande.
I argentinsk spanska är det kul att höra de italienska influenserna. Språkljudet [ll] uttalas på ett speciellt sätt på rioplatense, alltså i Argentina och Uruguay och det låter mysigt i mina öron. Jag uppskattar också spanskan som Nadia kallar för bonnig, nämligen den i Bolivia och Ecuador. Spanskan i de andinska länderna präglas starkt av ursprungsbefolkningens språk. Jag kan inte säga exakt vilka drag i t.ex. boliviansk spanska som kommer från quechua eller aymara trots att jag hör skillnaden. Det låter som om man sväljer ord, som t.ex. när man säger cuantos låter det som [kwant´s] och [k] uttalas mot mjuka gommen (alltså långt bak). Jag har en känsla av att man har fler ”blåsljud” för sig när man talar den dialekten. I många länder i Latinamerika använder man flitigt diminutiv, alltså lilla ditten och datten med ändelserna –ito eller –ita i slutet av orden. Det är också trevligt, men kan bli lite för mycket.
Chilensk spanska låter ofta som läspande och lismande i mina öron, för mjukt på något sätt… ungefär som karibisk spanska i Kuba eller Dominikanska Republiken t.ex. Visserligen associerar jag, precis som Nadia, till merengue och svajande palmer, men den tillhör inte mina favoriter heller med sina borttappade d´n som [calla´o] i stället för callado och borttappade s´n som i [muchah cosah] istället för muchas cosas eller [dihguhto] i stället för disgusto. Egentligen borde jag skriva fonetisk text, men jag misstänker att jag är ganska ensam om att vara fonetik-freak.
Colombiansk spanska har jag tyvärr hört för lite för att ha en uppfattning, men mexikansk spanska tycker jag om. Den är tydlig och liknar ganska mycket spanskan i Spanien. I vissa delar av landet märker man hur engelskan smyger sig in i språket mer och mer precis som här i Sverige.
Första spanskan jag kom i kontakt med var den i Madrid och jag föll pladask. Den kärleken består än. Madrid-spanskan låter lite hård jämfört med spanskan i Latinamerika, men jag gillar det. Och så gillar jag ceceo, det där språkljudet som i folkmun brukar kallas för läspande.
I argentinsk spanska är det kul att höra de italienska influenserna. Språkljudet [ll] uttalas på ett speciellt sätt på rioplatense, alltså i Argentina och Uruguay och det låter mysigt i mina öron. Jag uppskattar också spanskan som Nadia kallar för bonnig, nämligen den i Bolivia och Ecuador. Spanskan i de andinska länderna präglas starkt av ursprungsbefolkningens språk. Jag kan inte säga exakt vilka drag i t.ex. boliviansk spanska som kommer från quechua eller aymara trots att jag hör skillnaden. Det låter som om man sväljer ord, som t.ex. när man säger cuantos låter det som [kwant´s] och [k] uttalas mot mjuka gommen (alltså långt bak). Jag har en känsla av att man har fler ”blåsljud” för sig när man talar den dialekten. I många länder i Latinamerika använder man flitigt diminutiv, alltså lilla ditten och datten med ändelserna –ito eller –ita i slutet av orden. Det är också trevligt, men kan bli lite för mycket.
Chilensk spanska låter ofta som läspande och lismande i mina öron, för mjukt på något sätt… ungefär som karibisk spanska i Kuba eller Dominikanska Republiken t.ex. Visserligen associerar jag, precis som Nadia, till merengue och svajande palmer, men den tillhör inte mina favoriter heller med sina borttappade d´n som [calla´o] i stället för callado och borttappade s´n som i [muchah cosah] istället för muchas cosas eller [dihguhto] i stället för disgusto. Egentligen borde jag skriva fonetisk text, men jag misstänker att jag är ganska ensam om att vara fonetik-freak.
Colombiansk spanska har jag tyvärr hört för lite för att ha en uppfattning, men mexikansk spanska tycker jag om. Den är tydlig och liknar ganska mycket spanskan i Spanien. I vissa delar av landet märker man hur engelskan smyger sig in i språket mer och mer precis som här i Sverige.
Det som jag tycker låter mest "bonnigt" i boliviansk (och t.ex vissa andra dialekter i det andinska området) är r-ljudet i början på ord (och dubbel r) som utalas på (ett i mitt tycke) lustigt och bonnigt sätt. Ärligt talat förknippar jag dialekten med låg utbildning & fattigdom för det är ju ingen dialekt som talas av presidenter & folk med högre utbildning (förutom Evo då kanske ;)
SvaraRaderaJag gillar ju Bolivia och bolivianer, men har ändå en del "fördomar" om dialekten som jag skäms en del för. Men å andra sidan erkänner jag ju öppet att jag tycker karlstadsdialekten är bland det bonnigaste som finns så varför skall jag inte våga säga samma sak om bolivianskan? ;)
Sen har jag träffat en hel del latinamerikaner som har samma uppfattning om bolivianskan som jag och just det här med r-ljudet som låter bonnigt. Jag skulle nog vilja påstå att det snarare är mer likt en sociolekt än dialekt just eftersom den i högre grad är kopplad till utbildning och ställning än till ett visst geografiskt avgränsat område + att människor som inte talar dialekten lite grann ser ner på den.
Du står för dina fördomar. Det tycker jag är bra. Det är lätt att förknippa dialekt och brytning med låg utbildning eller bonnighet (det gör jag själv också i vissa sammanhang, men försöker påminna mig själv om att tänka ett steg längre). Nu kommer jag ifrån den spanska fonetiken, men låt gå... samma sak händer med invandrare i Sverige. Talar man inte ren svenska blir man inte tagen på allvar. OK, det var en parentes.
SvaraRaderaNär det gäller den bolivianska spanskan eller Bolivia överhuvudtaget har jag en känsla av att många (läs grannländerna) ser ner på bolivianer: "de är fattiga tjuvar, bara super och slåss". Jag vet inte riktigt vad det beror på. Det kanske har historiska orsaker.
Hursomhelst, jag förknippar dialekten med många positiva saker. Den påminner mig om människor och platser jag minns med värme.
Fördomar har vi nog alla, den som påstår ngt annat ljuger :)
SvaraRaderaJag tror absolut som du säger att den bolivianska spanskans impopuläritet i grannländerna till största del beror på att man t.ex. i Chile gärna ser bolivianer och peruaner som lägre stående varelser. För egen del gillar jag ju både Bolivia och Peru och tycker att man på få håll möter människor som är så välkommande och ödmjuka som bolivianer. Dialekten låter bonnig som tusan i mina öron, inte vacker men då det gäller fulhet tycker jag katalansk spanska är 100 gånger värre.
I synnerhet Chile (och även många andra latinamerikanska länder) är ju väldigt klassistiska samhällen. Man umgås bara med folk inom sin egen socialgrupp, därför blir det också så mkt viktigare att tala rätt och så mkt lättare att se ner på andra eftersom man aldrig möter och/eller lär känna dem.
Det är lustigt det där med Bolivias anseende (eller ställning eller vad man ska kalla det för) i Sydamerika. Första gångerna jag berättade för latinamerikaner (de flesta chilenare) här i Sverige att jag har ett fadderbarn i Bolivia, fick jag bara fnysningar till svar. Och förstod ingenting, nada! Nu vet jag bättre och tyvärr hindrar det mig ibland att berätta allt spännande och intressant och vackert jag har sett i Bolivia. Folk uppskattar inte det, "pärlor till svin", typ. Nu tar jag i lite förstås och generaliserar men jag blir så trött på det ibland.
SvaraRaderaVisst är det ett segregerat klassamhälle man lever i i de här länderna (det har du skrivit intressanta inlägg om) och de fattiga (läs ursprungsbefolkningen) står längst ner på skalan. Jag säger inte att det inte finns klasskillnader i Sverige, men det är som dag och natt i jämförelse.
Intressant inlägg om spanska dialekter (läste även Nadias) och jag får skriva lite om min uppfattning i min blogg, för annars blir det för långt här.
SvaraRaderaSer framemot att läsa ditt inlägg.
SvaraRaderaJag vill bara säga att jag tycker att argentinsk dialekt är vacker. Kände en argentinsk kille en gång och han talade så vackert, tyckte jag. Det ger ett visst intryck när spanskan talas med olika brytning. Den spanska jag har svårt för är den chilenska. Den spanska spanskan som jag tycker är häftigast är den som talas i södra Spanien. Det förutsätter ju givetvis att man ha öronen med sig för att över huvudtaget hänga med i vad de säger. Det som ligger mig närmast om hjärtat är ju självfallet madrileño... Fast det har ju kanske inte så mycket med inlägget att göra... Du får skriva ett inlägg om inhemska dialekter i spanien ;-)
SvaraRaderaSobri: Madrileño är underbar! Har man bott där känns den säkert ännu mer speciell.
SvaraRaderaJag tror inte att jag är rätt person att skriva om de olika spanska dialekterna. Även om jag har pluggat spanska så har jag hört dem alldeles för lite för att skriva något vettigt. Anna i Malaga kanske skulle kunna göra det.
A sus ordenes. ;-)
SvaraRaderaI morgon!
Neej, vad kul Anna!! Jag trodde att du var fortfarande upp till öronen i den svenska myllan och inte hade tid för sånt här. ;)
SvaraRaderaIntressant läsning. Visst är det spännande hur det hela låter...men jag körde stenhårt på fonetiken på Universitet... det var långt senare jag fann en viss njutning i att kunna förstå varför man överhuvudtaget skulle kunna... jaja...trotsighet skyddar okunnighet. Jag vet bättre idag. Allt gott Anne-Marie
SvaraRaderaAtt man talar dialekt kan också vara ett tecken på att man är bildad, intelligent person som uppskattar sin hembygds språk och som vågar stå för det ;)
SvaraRaderaNatalia: Det var en viktig synpunkt som man ofta glömmer bort. Man behöver ju inte gå längre än till svenska nyhetssändningar. Många blir förfärade om man inte talar rikssvenska i tv eller ännu värre om man bryter på utrikiska. Det enda som talar emot det är att förståelsen kan bli sämre i vissa fall. Annars är det bara bra, tycker jag.
SvaraRadera