29 september 2008

Sex och våld på bio

Jag är inte speciellt pryd av mig men var innan filmen något orolig för hur parets relation skulle beskrivas, om man skulle få heta sexscener uppslängda rakt i ansiktet osv. (uppskattar inte det oavsett aktörernas kön, det är för privat för mig) men balansgången där var helt perfekt och det kändes bekvämt och lagom nära för mig som tittare.

Saxat från mitt inlägg om filmen Patrik 1,5.

Detta fick mig att fundera på vilken sorts filmer jag helst ser och vad jag absolut inte vill se på bio. Jag är fullt medveten om att livet inte bara är vackert och fint och jag har inget behov av att omgärdas av ett romantiskt skimmer. Bara romkom blir tråkigt i längden. Om någon filmare vill förmedla utbyte av kroppsvätskor, råa våldsamma scener, vidriga och äckliga människor eller något liknande... so fine... det finns säkert en publik för såna filmer men jag vill inte se dem. Både när det gäller sex och våld vill jag att det ska finnas någon mening med varför man visar det. Inte att det ska vara frosseri i någotdera bara för att. Det är en helt annan sak att se våld i en dokumentär eller en sann historia än i en actionfilm. Psykologisk spänning tilltalar mig mer än blod som sprutar och bilar som exploderar. Det ger mig inget.

18 kommentarer:

  1. Jag håller helt med dig. Tror vi har liknande filmsmak. Våld och action i filmer tilltalar mig absolut inte. När det gäller sexscener så kan jag ibland tycka att det blir för intimt (jag vill ju inte se andra ha sex i verkligheten heller) och många gånger långdraget utan att tillföra mer än att man får se någon snygg skådis kropp och/eller bröst. Jag tycker man kan få publiken att förstå att det är sex som pågår, har pågått eller ska pågå mellan två personer utan att ha långdragna lättklädd scener. I till exempel den populära Arn-filmen får man se dom unga tu lägga sig i gräset och sen riktas kameran mot trädtopparna , hon blir gravid och då borde dom flesta biobesökare kunna räkna ut vad som hänt. Jag tycker sällan den typen av intima och utdragna sexscener tillför handlingen så mycket. Nu låter jag kanske väl pryd , möjligt att jag är det också... Jag är inte för någon censur eller så och blundar inte vid sexscener men tycker sällan dom mest intima tillför något till filmens handling. Tänkte faktiskt skriva ett eget inlägg om det efter att ha läst vad du skrev om Patrik 1.5 år. Får se om det kommer upp något på min blogg.

    SvaraRadera
  2. Samtidigt kan jag tycka att det kan bli överdrivet åt andra hållet. I Indien har man eller har åtminstone haft förbud mot kyssar och alltför intima scener (jag tror det har lättats lite men är osäker) och då har skådespelarna istället gjort tecken med händerna för att visa att nu kysser dom varandra , nu gör dom det och det. Fullständigt obegripligt för en utlänning och definitivt för mycket censur

    SvaraRadera
  3. Jag kunde inte uttryckt det på något annat sätt Pumita och thérèse. "Less is more". Fast inte så lite som du berättar om thérèse i Indien. Då blir det ju löjligt.

    SvaraRadera
  4. Haha, inte tror jag att man blir gravid av att lägga sig i gräset. Det låter bara larvigt... ungefär som gamla filmer från en bondgård där de rumlar runt i höet. Och inte blundar jag heller annat än i "nödfall" (det är oftare våld- än sexscener i så fall). Jag har inget emot intima scener men det ska inte vara för mycket stånk och stön och för närgånget.

    SvaraRadera
  5. Håller med där , jag blundar inte vid sexscener men ofta vid våldsscener , är nog ganska känslig för sånt. Fast jag undviker helst filmer med mycket våld.

    SvaraRadera
  6. Jag funderade på om jag har sett någon våldsam film på sista tiden och det har jag ju: No country for old men. Den var mycket välgjord och spännande, Javier Bardem var sanslöst bra i huvudrollen, men det överdrivna våldet drog ner mitt betyg.

    SvaraRadera
  7. Instämmer helt med era åsikter vad gäller våld o sex. I många filmer, bl.a komedier, så är mycket så överdrivet och det förtar det roliga. Jag blir bara trött. T.ex biljakt, om någonting faller sönder osv.... Jag såg en film i helgen som var sådan. Hade inte de här överdrivna scenerna kommit gång på gång hade jag förmodligen gillat den. Överdrivna våldsscener - ja, vad tjänar de till? Osv...

    De filmer jag tycker är riktigt bra finns ofta under genren "drama". Romantiska filmer ligger inte för mig... Är kanske inte så romantisk själv... :-)

    SvaraRadera
  8. Jag både förstår och inte förstår dig. Jag har väldigt svårt med filmer där det bara är en massa "pangpang", en massa händelser men ingen handling, typ. Ibland tycker jag emellertid att det kan vara befogat att visa våldsamma scener, som i den brasilianska filmen Tropa de Elite. Där tillför våldscenerna faktiskt något till berättelsen och ger mig som åskådare en större förståelse av den verklighet man vill gestalta.
    Men våldscener bör användas med måtta och jag tycker inte heller om att se blodet spruta på film. Det är en svår balansgång som jag tycker få regissörer klarar av.

    Jag lånade en gång ut en bok till en bekant (de små tingens gud) och fick tillbaks den kort därefter med förklaringen att min bekant slutat läsa boken eftersom den innehöll en våldtäktscen. Jag tyckte det var mycket märkligt att sluta läsa en bra bok för att den inehöll ett stycke som väcker starka reaktioner och beskriver något obehagligt. Kändes lite grann som om min bekant vill gå genom livet med förbundna ögon för att slippa se (och höra) om obehagliga upplevelser som hur hemska de än är, är en del av den verlighet vi lever i.

    SvaraRadera
  9. Minns du Happiness? Vi var ju som paralyserade hela vägen hem efter den... Det var bara så deprimerande och nedslående och tragiskt... vill aldrig mer se en sån film...

    SvaraRadera
  10. Jag är också mer för undertexter och suggestiva antydningar istället för övertydlighet.
    Actionfilmer och special effects får mig att somna (senast, nya batman), och våld klarar jag inte (hade mardrömmar i en månad efter Million dollar baby).

    SvaraRadera
  11. MIA: Drama har hög prioritet hos mig med. Jag är ganska romantisk av mig men för att en film ska vara sevärd räcker det inte med bara romantik. Det måste finnas nåt mer. Eller ibland gör det det... t.ex. en fredagkväll efter en tung arbetsvecka kan det vara helt OK underhållning. Man behöver inte anstränga sig, bara ligga i soffan och mysa.

    SvaraRadera
  12. NADIA: Jag behöver inte se Tropa de Elites våldsscener för att ha förståelse för den mexikanska verkligheten. Jag har upplevt den på plats genom att ta del av de utsatta människornas vittnesmål om allt det hemska som händer. Även om jag inte hade varit i Mexiko skulle jag föredra att skaffa mig den kunskapen genom dokumentärer och nyhetsrapportering i stället för våldfrosseri på filmduken. Lite tillspetsat men ungefär så tänker jag.

    I Flyga drake finns det en våldtäktsskildring som var otroligt jobbig att läsa men jag tog mig igenom den. Och jag grät mig igenom "Rosario är död". Ett exempel på en bok som jag inte klarade av är "Pojken som kallades det". Jag läste kanske ett 50-tal sidor och mådde fysiskt illa hela tiden. På vilket sätt menar du att den sortens litteratur ökar ens förståelse för verkligheten eller ger en nya insikter?

    Jag menar inte att man ska blunda för verkligheten men därmed inte sagt att det är nödvändigt att läsa om massmördare och psykopater (jag ser ingen mening med det). De är trots allt en väldigt liten del av vår värld. Jag tror mer på att lyfta fram och förstärka det positiva omkring oss.

    SvaraRadera
  13. SOBRI: Det var den mest deprimerande filmen jag någonsin har sett! Jag behöver inte sånt.

    SARA: Lämna gärna lite åt fantasin. Det tycker jag låter mer spännande.

    SvaraRadera
  14. "Tänkte faktiskt skriva ett eget inlägg om det efter att ha läst vad du skrev om Patrik 1.5 år. Får se om det kommer upp något på min blogg."

    TERESITA: Gör gärna det om du har tid och lust! :)

    SvaraRadera
  15. När jag läser min egen kommentar till NADIA upptäcker jag att jag uttrycker mig lite rörigt. Tropa de Elite har förstås inget med Mexiko att göra men förhållandena i de båda länderna är ganska lika. Därav jämförelsen.

    SvaraRadera
  16. Rosario är död var otroligt gripande och fruktansvärt tragisk. Jag tror faktiskt att av allt jag har läst är det den bok som gjort mig mest illa berörd. Det är ju dessutom en bok baserad på verkliga händelser. Hade författarinnan uteslutit de magstarka delarna hade väl nästan inget blivit kvar att skriva om... I just Rosario är död tror jag dessutom att de starka scener som skildras är nödvändiga för att göra läsaren illamående, upprörd och kanske till och med väcka en vilja att agera...

    Pojken som kallades det började jag läsa men lade ner boken rätt snabbt för att jag inte tyckte den gav mig särskilt mycket. Språket var fattigt och historien...tja, den handlade om en enskild människa som hade haft oturen att födas i fel familj. Till skillnad mot "rosario är död", ett öde som säkerligen delas av många gatubarn världen över.

    Vi är väl helt enkelt olika för jag har i min bokhylla en hel drös med böcker om mördare och psykopater. Inte för att jag fascineras av dem som människor eller de brott de begår utan för att jag är intresserad av utvecklingspsykologi Jag finner det intressant att ta del av hur vissa människor utvecklas till blomsterodlare och andra till psykopater och mördare. Kanske låter det en aning bissart men jag kan nog inte ge en bättre förklaring.

    SvaraRadera
  17. Precis som jag skrev i mitt inlägg tycker jag att det ska vara en mening med att beskriva våld (oavsett och det sker i ord eller i bild) och Rosario är ett bra exempel på när det är befogat. Hälften så mycket av eländet skulle ha fått mig att agera. Det är många år sedan jag läste boken så jag minns inte exakt hur detaljrik den är men kan ändå inte placera den i kategorin "socialporr".

    Psykologi intresserar mig också men jag lämnar mördare och psykopater åt dig. ;)

    SvaraRadera
  18. merci du passage et du commentaire

    SvaraRadera