3 december 2008

Julafton jag aldrig glömmer

När jag läste om doktorn som sydde sig själv utan bedövning fick jag en viss dejà vu-känsla. För några år sedan i Amazonas var jag med om en händelse som jag aldrig kommer att glömma. En ung tjej hade skurit sig i armen med en machete och fick sys med synål och tråd, utan bedövning förstås. Här ett litet klipp från resedagboken:

Efter lunch gick jag och vilade en stund som man brukade göra där. Det kan vara på sin plats om man går upp mellan halv fem och sex. Jag höll precis på att somna när min reskamrat kom springande och frågade om jag kunde assistera doktorn. Det var något barn som hade skurit sig med en machete på armen! Jag hoppade upp och gick på toa (läs: buskarna) samtidigt som hon plockade ihop ”verktyg” till doktorn. Sedan gick vi springande (så gott det gick) till närmaste grannen. Det var svårt att bedöma avståndet, men det tog en kvart eller 20 minuter.

När vi kom fram var det många människor samlade och patienten, en 16-årig flicka, satt vid ett bord med bandage runt armen. Såret precis nedanför armbågen var 5 cm långt och ganska djupt men det var lyckligtvis bara muskelsår. Doktorn hade med sig jod för att rengöra såret och vanliga synålar och tråd. Det var det enda som fanns till hands så det var bara att börja. Jag tröstade en liten systerdotter, som var skräckslagen och bad en av kvinnorna att hålla i den skadade tjejen runt axlarna. En annan kvinna höll henne i handen. Huden runt armbågen är rätt tjock och det var svårt att sy. Han fick verkligen kämpa för att få igenom nålen. Stackars tjejen som skrek och grät! Hon var verkligen tuff! Det måste ha gjort djävulskt ont utan bedövning. När första stygnet var klart gick nålen av. Det fanns en till som höll ungefär lika länge. Två stygn klara men det skulle behövas fyra till. Vi fick veta att någon hade gått ivåg till byns enfermero, sjukskötare, för att hämta en riktig nål. Jag frågade när de skulle komma tillbaka och fick till svar: "Idag". Det är ett väldigt typiskt svar. Inte minuter och sekunder som hos oss. Jag frågade om de kommer snart, vilket kan betyda i princip när som helst har jag förstått senare, och de sa bara: "Ja." Det tog kanske en halv timme och sedan kunde doktorn avsluta arbetet. Tjejen fick antibiotika och vi gick hem i lite lugnare takt än vad vi hade skyndat dit. Det började spöregna, men vem bryr sig! Vi var konstant blöta ändå och det var faktiskt inte så viktigt!

Hela inlägget hittar du här.

7 kommentarer:

  1. Man kan konstatera att sjukvården är olika , och vi klagar här i Sverige!

    SvaraRadera
  2. Det mest tragiska är egentligen att många sjukdomar/åkommor skulle kunna utrotas med enkla medel om viljan (läs pengarna) fanns.

    Och så engagerar sig folk helhjärtat för att en liten pöjk inte får vara Lucia. Ge mig styrka, någon?!

    SvaraRadera
  3. Genom att resa och se andra verkligheter kan man förhoppningsvis får lite perspektiv på saker och ting. Värt ett försök i alla fall.

    SvaraRadera
  4. vilket äventyr! och vilken skillnad på sjukvården...

    SvaraRadera
  5. DELLA: Byta perspektiv och hitta ambitionen och viljan att prioritera annorlunda, att förändra sitt liv till det bättre. Ungefär så. Men jag inbillar mig inte att det är lätt.

    VERA: Vissa saker glömmer man aldrig och den här händelsen är en av dem. Pappan i familjen var tvungen att besöka läkare och det tog en hel dag för honom att komma tillbaka hem. Och vi gnäller på att bussen är fem minuter försenad...

    SvaraRadera
  6. Oj vilken julafton! Förstår att den sitter kvar. Jo sant som ni skriver, att resa och hamna i annorlunda miljöer än här hemma ger verkligen olika perspektiv och andra synvinklar och för de flesta personer andra priorieringar.

    SvaraRadera
  7. Ibland tänker jag faktiskt när jag sitter hemma och har det bra: JUST NU sitter någon och tigger på gatan, JUST NU har någon blivit allvarligt sjuk, JUST NU har någon förlorat ett barn osv. Det gör mig förhoppningsvis lite mer ödmjuk och ger mig ett annat perspektiv på tillvaron.

    SvaraRadera