Det är också sant

att jag har blivit undersökt av en norsk tandläkare i fullmånens sken. Det hände också i Ná Luum Ca, samma mopan-by (mopan är en grupp av maya-indianer) i Toledo-distriktet i Belice. När medicinmannen Emeterio hade botat mig från Montezumas hämnd var det dags för nästa äventyr.

Jag sov mycket gott i det lilla huset till vänster i bild (se förra inlägget), men en natt vaknade jag av någon konstig anledning. Skulle bara vända på mig och somna om när jag gäspade... och helt plötsligt kunde jag inte stänga munnen. Mina käkben hade "gått i baklås"! Det var inte första gången så jag visste precis hur jag skulle göra: trycka hårt med båda tummarna bakom visdomständerna. Det brukade släppa då, men inte den här gången... Vad skulle jag ta mig till? Här ligger jag mitt i natten i en liten hydda på två-tre timmars bussresa från civilisationen... (inte för att det gick några bussar och inte fanns det någon bil heller, bara en häst) och kan inte stänga munnen. Efter ett tag började det göra ont också. Jag väckte min resekompis och försökte förklara med teckenspråk hur det låg till.

Nu hade jag sådan tur att en norska som åkte tillsammans med oss och bodde i en annan hydda längre bort var tandläkare. Vi kravlade oss iväg i mörket och försökte smyga så tysta som möjligt för att inte väcka byns alla hundar. Det lyckades inte speciellt bra. Vi hittade norskan till slut och hon kom ut för att hjälpa mig. Inomhus var det ju becksvart. Hon hade en pannlampa att lysa med. Jag satt mittemot henne på en träbänk mitt ute på gräsmattan i fullmånens sken när hon undersökte mig, tryckte på kinderna för att veta hur hon skulle koppla greppet. Jag var halvt desperat och hon undrade om det skulle funka överhuvudtaget. Kände mig rejält misshandlad när hon var klar efter en dryg halvtimme. Vi var helt slutkörda båda två. Hon hade träningsvärk i armarna trots att hon var vältränad och jag var alldeles mörbultad. Jag lovade henne och mig själv att inte gäspa mer den natten... eller helst aldrig någonsin.