4 april 2007

Det är också sant

att jag har blivit undersökt av en norsk tandläkare i fullmånens sken. Det hände också i Ná Luum Ca, samma mopan-by (mopan är en grupp av maya-indianer) i Toledo-distriktet i Belice. När medicinmannen Emeterio hade botat mig från Montezumas hämnd var det dags för nästa äventyr.

Jag sov mycket gott i det lilla huset till vänster i bild (se förra inlägget), men en natt vaknade jag av någon konstig anledning. Skulle bara vända på mig och somna om när jag gäspade... och helt plötsligt kunde jag inte stänga munnen. Mina käkben hade "gått i baklås"! Det var inte första gången så jag visste precis hur jag skulle göra: trycka hårt med båda tummarna bakom visdomständerna. Det brukade släppa då, men inte den här gången... Vad skulle jag ta mig till? Här ligger jag mitt i natten i en liten hydda på två-tre timmars bussresa från civilisationen... (inte för att det gick några bussar och inte fanns det någon bil heller, bara en häst) och kan inte stänga munnen. Efter ett tag började det göra ont också. Jag väckte min resekompis och försökte förklara med teckenspråk hur det låg till.

Nu hade jag sådan tur att en norska som åkte tillsammans med oss och bodde i en annan hydda längre bort var tandläkare. Vi kravlade oss iväg i mörket och försökte smyga så tysta som möjligt för att inte väcka byns alla hundar. Det lyckades inte speciellt bra. Vi hittade norskan till slut och hon kom ut för att hjälpa mig. Inomhus var det ju becksvart. Hon hade en pannlampa att lysa med. Jag satt mittemot henne på en träbänk mitt ute på gräsmattan i fullmånens sken när hon undersökte mig, tryckte på kinderna för att veta hur hon skulle koppla greppet. Jag var halvt desperat och hon undrade om det skulle funka överhuvudtaget. Kände mig rejält misshandlad när hon var klar efter en dryg halvtimme. Vi var helt slutkörda båda två. Hon hade träningsvärk i armarna trots att hon var vältränad och jag var alldeles mörbultad. Jag lovade henne och mig själv att inte gäspa mer den natten... eller helst aldrig någonsin.

15 kommentarer:

  1. Jag kan informera dig om att jag absolut INTE gäspade när jag läste denna historia.

    Jag har själv en knakande käke och är livrädd att det du upplevde skall hända mig... Peppar peppar...

    SvaraRadera
  2. Ja, det var lite läskigt! Framför allt för jag var så långt ut på vischan och ingen möjlighet att ta mig därifrån snabbt. Innan hade jag ju alltid fixat det där själv men nu gick det inte.

    Det är ganska många som har problem med sina käkar. I en liten byhåla i Finland var det en gång en farbror som var tvungen att åka moppe med öppen mun i nästan en mil för att komma till vårdcentralen... Det kan inte ha varit skoj. Tänk på alla myggen, blääk!

    SvaraRadera
  3. WOW, vilka spännande äventyr du varit med om! Där ligger man i lä.

    SvaraRadera
  4. WOW, vilka spännande äventyr du varit med om! Jag ligger i lä :-)

    SvaraRadera
  5. WOW, vilka spännande äventyr du varit med om! Jag ligger i lä :-)

    SvaraRadera
  6. Läskigt men vilken tur att det fanns en tandläkare där och ursäkta mina snuskiga fantasier när jag läste om det här alternativet...

    Jag har faktiskt mått oförskämt bra när jag har varit ute och rest. I byn i Indien pratades det om ormar och det kändes lite läskigt eftersom det inte fanns någon telefon eller bil att ta sig till en läkare. Men ingen blev ormbiten , en kille som bodde i samma familj som jag fick malaria trots profilax , kändes lite läskigt men jag klarade mig.

    När jag kom till Veracruz i Mexico fick jag en släng av Montezumas hämd. Inte kul att bara ligga på hotellrummet och springa till toan i 2-3 dagar när jag var så nyfiken på staden och bara ville gå ut och se mig om men det hann jag sen

    SvaraRadera
  7. Camilla: Just den här byter jag gärna bort... mot vad som helst nästan!

    SvaraRadera
  8. Två rätt hittills, haha! Den här historien lät faktiskt värre än den med medicinmannen och den mystiska brygden.

    SvaraRadera
  9. Thérèse: Haha, inte behöver du be om ursäkt! Jag gillar att skriva lite kryptiskt och "jag fick dig dit jag ville". ;D

    Jag tror inte man ska ut på såna här resor om man hela tiden tänker på vad som skulle kunna hända. Man får ta det som det kommer. Sunt förnuft och inte utsätta sig för onödiga risker. Det räcker för mig. Om man oroar sig för allt i förväg får man ju bara lida för det två gånger om det man är rädd för skulle hända. Dessutom får man ofta det man "beställer".

    Du hade verkligen tur som klarade dig så bra i Indien! Det är väl också, som Mexiko, högriskområde för turistdiarréer och sånt... för att inte tala om malaria. Kul att du hann med Veracruz. Jag blev positivt överraskad när det gäller den staden. Trodde att det bara skulle vara en bullrig smutsig hamnstad, men oj så fel jag hade.

    SvaraRadera
  10. Elisabeth: Bra jobbat så här långt! ;D Du har rätt, den här var värre, mycket värre.

    SvaraRadera
  11. Oj, jag har inte hunnit med att läsa bloggar på några dagar... avd mycket spännande jag har missat. Det var ingen dålig historia!

    SvaraRadera
  12. Annelie: Ibland är det svårt att få tiden att räcka till. Ha en skön helg och födelsedag! :)

    SvaraRadera
  13. Ojojoj... det hade ju varit roligt om det inte hade varir sâ hemskt. Jag visste inte att sânt här kunde hända.

    SvaraRadera
  14. Det finns så många konstiga saker man aldrig hört talas om innan det händer en själv. Det där med "gubben på moppe" låter riktigt komiskt, men jag skulle inte vilja vara i hans kläder när han swischar förbi lagårn på vägen till doktorn.

    SvaraRadera
  15. Fy vilken otäck upplevelse! Man känner sig ju liten och hjälplös när man får problem och är så långt från civilisationen. Tur i oturen att det fanns en tandläkare till hands! Och att det löste sig!

    SvaraRadera