De 3 lögnerna om Baracoa

Den kunniga och mycket trevliga guiden på stadsmuseet i Baracoa berättade, med glimten i ögat, att folket i staden har svårt för att hålla sig till sanningen.

Den första lögnen handlar om vattnet i el Río Miel (honungsflod) som inte är det minsta sött och ingen har någonsin hittat honung i den. Däremot är det helt sant att om man badar i floden eller dricker dess vatten kommer man en dag att återvända till Baracoa. Den andra lögnen är berget El Yunque (städ) som inte är av stål. Sist nämnde hon lögnen om Las tetas de Santa Teresa (Heliga Teresas tuttar) som inte alls är äkta. Det är bergstoppar som också kallas La Bella Durmiente (sovande Törnrosa).

För övrigt hittar man den finaste utsikten över Baracoa-bukten från hotellet El Castillo de Seboruco. Det är ett gammalt fängelse och ligger högt uppe på berget. Hotellet har en swimmingpool (hög standard för att vara i Baracoa) och fin kubansk konst med starka färger på väggarna (även till salu).

Även om Baracoa inte verkar så stort bor det faktiskt runt 90 000 invånare där. Staden är känd bl.a. för korset som Kolumbus lämnade efter sig, ryskan La Rusa som flydde till Kuba efter Oktober-revolutionen och byggde ett hotell i stan, den goda varma chokladen som är smaksatt med vanilj, kokos och nejlika. Den som serveras på Casa de Chocolate är mycket populär bland turister men jag tyckte faktiskt att doña Yolandas var ännu godare.

När jag var i Baracoa besökte jag en bonde som odlade citrusfrukter, kakao och kaffe. Han hade mycket att göra men hann ändå med att visa oss kaffeplantor och fruktträd. Frun i huset lagade congrí (typisk risotto vars röda färg kommer från samma växt, achiote, som användes till ansiktsmålning i Amazonas) och bjöd oss på espresso ur små fruktskal som kallades güiras. Massor av frukt fanns det också: limas, naranja manzanos, mandariner etc. Herrn i huset slog hål i några kokosnötter med sin machete och vi fick dricka kokosmjölk.



Den 46. årsdagen av revolutionen firades ordentligt. Jag hörde en blåsorkester öva inför festligheterna och redan på eftermiddagen delades det ut öl i plastdunkar från en tankbil. Öl, gärna en Bucanero, är bästa måltidsdrycken eftersom det inte går att få tag i bra vin. Den smakade alldeles utmärkt till svärdfisken på restaurant El Colonial (en paladar = privat restaurant med max 12 platser som ska ha tillstånd från staten; betyder förresten gom eller smak).

Kubaner är ett mycket vänligt folk. Det kan man säga om många men här stämmer det verkligen! Jag blev hjärtligt mottagen hos värdfamiljen (casa particular = som har tillstånd att hyra till turister, betalar avgift till staten oavsett om de har gäster eller inte, 150 pesos convertibles = USD per månad om jag minns rätt). Don Ramón och doña Yolanda (eller Yoli) var ett mycket sympatiskt äldre par. ”Aquí tienes tu casa” sa de. Känn dig som hemma med andra ord. Vi satt i deras underbara trädgård med frukt och blommor, när don Ramón berättade om livet i lilla Baracoa och rent allmänt om Kuba. Vi fick en underbar middag med fisk, tostones (stekta matbananer), chicharrones hette det inte, men… nej, jag minns inte vad de stekta söta bananerna heter på Kuba, congrí (ris och bönor) osv. På kvällen satt vi på Casa de la Trova på Antonio Maceo-gatan och lyssnade på livemusik.

Om du vill veta mer om Baracoa, kan du klicka på etiketten för att läsa mina tidigare inlägg om denna pittoreska stad på Östra Kuba. För mer utförlig beskrivning rekommenderas Thomas Gustafssons bok om Kuba .