Hur tror du att det känns att inte veta när du får mat nästa gång?
Eller att grannen högre upp i bergen har gjort sina behov i vattnet som du använder till dricksvatten och att tvätta dig själv i?
Skulle du vilja dela ett rum på 9 kvadratmeter med lika många familjemedlemmar i ett hus byggt av torkad lera och stampat jordgolv (som under regnperioden förvandlas till lervälling)?
Det här är verklighet för Marcelo, Reynaldo, Marta och alla deras syskon i en förort till La Paz, Bolivia. Med detta i åtanke var det ett mycket lätt beslut för mig att skaffa fadderbarn och hjälpa till att ge ett utsatt barn utbildning, näringsrik mat, kläder och rent vatten. Glädjen över att kunna göra en insats och bidra till att ge Marcelito en framtid att tro på går inte att mäta i kronor och ören.
Vi brevväxlar med varandra, Marcelo och jag. Han berättar om sin hund, om att han brukar spela fotboll med sin kusin Víctor på eftermiddagarna, om sina favoritämnen och hur mycket han tycker om att gå i skolan eller vad han vill bli när han blir stor. Jag för min del skriver om vardagslivet här hemma, om julen och påsken, om den första snön i oktober och första tussilagon i april, om båtresan i skärgården och grannens katt. Det kändes som om vi hade känt varandra länge när vi träffades en novemberdag för snart 4 år sedan. Vilken härlig liten kille!
Eller att grannen högre upp i bergen har gjort sina behov i vattnet som du använder till dricksvatten och att tvätta dig själv i?
Skulle du vilja dela ett rum på 9 kvadratmeter med lika många familjemedlemmar i ett hus byggt av torkad lera och stampat jordgolv (som under regnperioden förvandlas till lervälling)?
Det här är verklighet för Marcelo, Reynaldo, Marta och alla deras syskon i en förort till La Paz, Bolivia. Med detta i åtanke var det ett mycket lätt beslut för mig att skaffa fadderbarn och hjälpa till att ge ett utsatt barn utbildning, näringsrik mat, kläder och rent vatten. Glädjen över att kunna göra en insats och bidra till att ge Marcelito en framtid att tro på går inte att mäta i kronor och ören.
Vi brevväxlar med varandra, Marcelo och jag. Han berättar om sin hund, om att han brukar spela fotboll med sin kusin Víctor på eftermiddagarna, om sina favoritämnen och hur mycket han tycker om att gå i skolan eller vad han vill bli när han blir stor. Jag för min del skriver om vardagslivet här hemma, om julen och påsken, om den första snön i oktober och första tussilagon i april, om båtresan i skärgården och grannens katt. Det kändes som om vi hade känt varandra länge när vi träffades en novemberdag för snart 4 år sedan. Vilken härlig liten kille!